Kulturhuset – återkomsten

Det finns kulturhus och kulturhus, och så finns de i bestämd form, Kulturhuset, men med varierat innehåll – delvis föränderligt. Säkerligen gäller det sistnämnda de flesta kulturhus, medan den bestämda formen oftast uttalas av ortens egen befolkning. Kulturhuset i Rättvik lockar och bjuder in besökare från när och fjärran till bibliotek, museum, konstutställning och eget vävande. Marit Jonsson lät sig infångas.

När jag var yngre fanns det ett rejält sockenbibliotek i Rättvik, man kunde läsa tidningar, lyssna på musik och givetvis låna böcker. I samma hus fanns biografen, och jag vill minnas att det även fanns en scen som användes för olika ändamål, i källaren låg en ungdomsgård. Lite längre bort, i en vinkel av samma gata, fanns Kyrkskolan med Naturmuseet i källaren. Sedan byggdes Kulturhuset. Då hade jag flyttat från orten.

En affisch med målningen Återkomsten av Stina Wollter fick mig att återvända och uppleva det Kulturhuset bjöd på – och jag är imponerad! Det stora utrymmet där entréer möts och husets olika salar och aktiviteter sammanlänkas påminner om ett torg. Vid mitt besök visades en retrospektiv utställning av konstnären Olle Hanspers grafik.

Under sommaren har Rättviks kulturhus visat kopparstick av Olle Hanspers.

I korsningen mellan biblioteket och musik-/hörsalen pågår utförsäljning av övertaliga biblioteksböcker. I hörnet Konsthallen/Naturmuseet står en vävstol med uppsatt väv omgiven av tjocka rullar färdigvävd trasmatta och korgar med mattrasor i nystform.

I kommunens skolor, i hemslöjdsstugan på torget och på kulturhuset finns det mattvävar uppsatta. Trasorna kommer hemifrån och bortifrån, och de som väver dem samman är ortsbor i alla åldrar och främlingar från när och fjärran – alla som vill får väva in sitt bidrag, och man behöver inte vara anonym. Skolornas bidrag är märkta, och i gästboken har vävarna möjlighet att berätta om sin del av väven, datum och namn. Idén är suverän, ett kulturarv förs vidare, människors arbete vävs samman. Men vilket vidare öde har initiativtagarna Eva-Lott Långberg och Mats Eskils tänkt sig för de planerade 562 metrarna? Ing-Marie Andersson, en av de sakkunniga vävassistenterna, berättar:

– Den 6 juni rullades mattan ut på Långbryggan, då var den 366 meter. Det är många som åker långt för att få väva in sina egna specialgrejer, en vävde en leopard med svans som hängde utanför, med tydlig instruktion om att svansen inte fick klippas av. Varje ny varp som sätts upp är på ca 17 meter. 

Ännu ett antal meter återstår således innan mattan når ända fram till bryggans slut. Under tiden förvaras rullarna här i kulturhuset.

Trasmatteprojektet växer.

Kreativitetsflödet i de olika rummen varierar. Här i utrymmet “mittemellan” kan andra skapande aktiviteter eller en julmarknad pågå och man kan också välja att titta på ett bildspel. I musiksalen står en flygel. I väntan på musiker och musikverk kan en besökare avnjuta konstverk av Rättvikskonstnären Verner Molin, där Siljansbygdens mytologiska väsen Mörksuggan ofta dyker upp i någon form. 

Hörsalens utsmyckning är signerad Verner Molin.

Den stora konstsalen intill gästas vid mitt besök av grafikstipendiaten Stina Wollter från Uppsala och det är vackert, det är starkt! En tyst skapande dystopi kommunicerar en dynamik av hopp och förtvivlan. Det finns en ljus livskraft, en vilja att lyftas över allt, till en annan eller egen värld, till en dimension över katastrofer och undergång. Det ljusa är inom räckhåll och innehåller en vilja att växa och utvecklas. Dimensionerna är många, de kan finnas i rummet mellan betraktare och verk, i bildplanets vertikala ovanpå/under eller i verkets djup.

Målningar av Stina Wollter, till höger målningen “Återkomsten”.

Tydligheten i målningarna som delas mellan en övre och en undre värld påminner om uppståndelseikoners dödsrike och uppståndne; å ena sidan mörker och hopplöshetens krälande, å andra sidan den som lyfter och frälser till liv, hopp och ljus. En strävan uppåt, en längtan mot en högre dimension. 

Och så Återkomsten, där kvinnan återvänder, naken, blottad, utan materiella ägodelar och med nedböjt huvud, hon möter ett flammande ljus – det kan vara en bedövande vacker solnedgång som tar emot henne eller ett förintande eldhav som ödelägger allt hopp. Det hon möter är så starkt, så vackert eller så katastrofalt. Det tudelade gestaltande som på olika sätt präglar Stinas Wollters utställning berör!

Kultur möter natur. Steget in på Naturmuseet innebär ett kliv från skapandets tecken till en vandring i skapelsens spår – för den skull inte mindre dramatisk. Museet visar Rättvik och dess omgivning från födelsen för cirka 370 miljoner år sedan, då en meteorit slog ned och Siljansringen bildades, till idag. Vidare guidas besökaren i den geologiska och biologiska utveckling som följde: “Siljanssiluren – en botanisk lustgård”; bergarter, fossiler, orkidéer – traktens djur- och naturliv. 

Meteoriten rev upp marken kring Siljan och på sikt skapades förutsättningar för både natur och kultur, björn och människa.

På väggarna gestaltas födelse och utveckling, på golvet finns en tidslinje, montrar visar fossiler och insekter, dioramor innehåller djur och natur. För mig som återvändare är utställningarna i två våningar (där den andra våningen bland annat innehåller insekter, spillning och dokumentation) på sitt sätt nya och intresseväckande – om än inte särskilt märkvärdiga med moderna museimått mätt. Vid sidan om utställningsgestaltningen och i de mörkare vrårna visar material och verktyg att något är under utveckling. 

Kulturassistenten Lotta Lindbeck berättar att museet är välbesökt:

– Det kommer många skolklasser hit, och vi har en fransk klass som kommer varje år. Just nu är museet under ombyggnad – efter tjugo år!

En utgångspunkt man har på museet är att få ut folk i naturen, att vara guide till naturområden, växt- och djurliv.

På Rättviks kulturhus möts natur och kultur. Vid min nästa återkomst kommer museet att ha en ny skepnad och den utställda konsten kommer att vara en annan, men jag ser fram emot att beträda mattan utrullad på sin plats, Rättviks Långbrygga, och varför inte fortsätta ombord på Gustaf Wasa för en tur på Siljan i den nedgående solens sken?

Text: Marit Jonsson
Foto: Lennart Edvardsson/Rättviks Bildarkiv
MJ är frilansskribent.

FAKTA OM RÄTTVIKS KULTURHUS
Rättviks Kulturhus byggdes 1982-83.
Huset är ritat av Thurfjells Arkitektkontor i Dalarna AB.
Ansvarig arkitekt Leif Engdahl.