Framför det stora fönstret: ett samtal med Isak Eldh & Magnus Haglund

UEForums grundare Eva Persson blev djupt berörd av utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg som förra året visades på Sjöfartsmuseet Akvariet. Under Vårmötet delades UEForums pris Årets Guldrum 2011 ut till initiativtagarna bakom utställningen, tillika ledarna för den sommarkurs vid Valands konstskola som resulterade i utställningen, Isak Eldh och Magnus Haglund. Men vilka är dessa kreativa herrar? UEForum bad Fredrik Nyberg intervjua dem om deras filosofi och estetik.

1: Det är tisdag. Jag och Magnus Haglund har precis kommit med bil från Göteborg. Vi knackar på dörren innan vi stiger in i Isak Eldhs vackra trähus beläget strax utanför Sätila, ett par hundra meter från sjön Lygnerns nordöstra strand. Ingen av oss snubblar, som tur är, på tröskeln. Isak sätter på kaffe. Jag tänker att huset är rött, men är inte längre alldeles säker. På vinden har Isak inrett en studio och vi tre slår oss ner runt ena änden av ett stort kvadratiskt bord på hjul. Kaffe och vingummi. Utanför fönstret skiner solen. Ibland snöar det. Ibland regnar det. Det är i mitten av april. Huset är från 1700-talet. Magnus plockar fram några medhavda böcker: The Marble Faun av Nathaniel Hawthorne och en diktsamling av W H Auden. Genom det stora fönstret ser man en imponerande trädkoja som håller på att ta form i skogsbrynet och i en hylla, inne i rummet, återfinns kojan i form av en skalenlig modell. Ett jättelikt pussel, föreställande ett soligt alplandskap, brer ut sig över bordets andra ända. Olika saker liknar varandra för att de verkar likna varandra. Pusslet är nästan färdiglagt. Vi tre skall, är det tänkt, prata om utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg.

2: Isak Eldh är ljudkonstnär utbildad på konsthögskolan Valand och på Högskolan för musik och scenkonst i Göteborg. I början av 2000-talet utgjorde han ena halvan av den experimentella technoduon 8tunnel2, som skapade sig ett namn och ett rykte som en ständigt överraskande live-akt. 8tunnel2 laborerade med egenhändigt skapade instrument och ett slags elektronisk lo-fi-estetik som penetrerade mer välkända musikaliska strukturer från andra, helt nya håll. Mest uppmärksamhet fick kanske 8tunnel2 då de genomförde en konsert bland och med frukterna och grönsakerna i en större matvaruaffär. Isak Eldh har flera separatutställningar på sitt CV och har dessutom samarbetat med författarna Kennet Klemets och Pamela Jaskoviak, samt remixat Jean Sibelius 2:a symfoni från 1903 för Dagens Nyheter.

Magnus Haglund är författare och kulturskribent. Han har genom åren skrivit mycket om musik och då om mycket olika typer av musik, ett faktum som i sammanhanget är av betydelse. Bland hans böcker märks Den nakna stadensom gavs ut av Glänta produktion 2004. Den nakna staden är en kultur- och samtidskritisk bok om ett annat Göteborg, som samtidigt på ett paradoxalt vis är en högst reell del av ett verkligt Göteborg. Utopin är – kan man kanske hävda att boken hävdar – någonting samtida, någonting som finns alldeles invid oss. 2009 gav Haglund ut en expansiv monografi över författaren, bild- och ljudkonstnären Åke Hodell. En bok i vilken Hodell framträder som en viktig föregångare och banbrytare, som genom sina verk och sin livsfilosofi skapade förutsättningar för “ett friare mer obestämbart skapande2. En modalitet som också måste sägas genomsyrar utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg.

Sedan 2008 konstituerar Magnus och Isak popduon The Marble Fauns, vars musik kombinerar harmoniska, melodiösa inslag med maskinrytmer på ett komplext, närmast motsägelsefullt, vis. The Marble Fauns är ett på många vis gränsöverskridande, processbaserat, popband.

3: Vi ses alltså i Sätila för att prata om utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg, som Isak och Magnus arbetade fram tillsammans med Sjöfartsmuseet i Göteborg och 19 sommarkursstudenter på konsthögskolan Valand. Utställningen visades på museet under hösten 2011 och den kom att belönas med utmärkelsen “Årets Guldrum 2011” av UEForum.

UEForums guldpris tilldelades i år utställningen Älvsnabben – drömmen om ett annat Göteborg. Intill priset på staffliet står konstnären Thomas Dahl, som har utformat priset den här gången, Magnus Hedlund som närvarade i form av ett direktsänt hologram från Rom, Eva Persson från UEForum, Isak Eldh och Anna Rosengren, museichef Sjöfartsmuseet, Akvariet. Foto: Ulla Arnell

Som första åtgärd ber jag Isak sätta på en cd-skiva jag tagit med mig. Jag vill att vi tillsammans skall lyssna på låten ”Vanishing Point”, av och med New Order, från skivan Technique. Det är ett, tänker jag, i sammanhanget viktigt stycke musik. Det får bli en utgångspunkt för vårt samtal:
– New Orders musik är som en stad som är uppbyggd efter en bombräd, säger Isak.
– Precis! Det är en musik som så uppenbart bär på en historia, och som härbärgerar överraskningar. Och viljan att låta sig överraskas har också jag och Isak gemensamt, säger Magnus och fortsätter:
– I överraskningen uppstår en speciell sorts skönhet. I New Orders musik, och kanske speciellt på skivan Technique, ryms extrema motsägelser och bejakandet av just detta – faktumet att man är många människor samtidigt – finns också i The Marble Fauns praktik. Att inte låta sig fångas in. Att inte vara tillfreds. Att ta sig ur en isolering.

4: Jag frågar Isak och Magnus om de har några tankar om varför utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg belönades med Årets Guldrum 2011. Isak lägger ut texten:
– Utställningen uppmärksammades nog till stor del för hur den förhöll sig till rummet, omgivningen och att den befann sig på ett museum som inte har som sin primära uppgift att visa konst. Samtidigt som utställningen på ett plan var en grupputställning av en rätt brokig skara konstnärer så kunde man kanske uppleva rummet som en upplivande remix av museets normala verksamhet. Lekarna med gränser och oväntade samband i kombination med det platsspecifika skapade också en sorts alternativ museipedagogik. Kort sagt så upplevdes den nog, av Utställningsestetiskt Forum, som en udda och överraskande utställning, väl genomförd utifrån sin egen logik och metod.

Magnus är inne på samma spår. Han säger:
– Jag tror att priset har att göra med förbindelserna mellan det inre och det yttre rummet, mellan det som var resultatet av vårt arbete och det liv i staden som gick att se genom fönstren ut mot älven. Älvsnabben som då och då passerade, vattnets rörelser, förhållandet mellan älvstränderna.

Utställningen Älvsnabben lyckades på ett helt oväntat sätt förena rumsliga kvaliteter med auditiva. Foto: Sjöfartsmuseet/Akvariet

5: The Marble Fauns arbetar ofta på ett processbaserat vis. Och jag frågar Isak och Magnus om man kan säga att arbetet med Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg uppstod utifrån en liknande rörelse, utifrån ett jämförbart begär? Det visar sig att fröet till utställningen ligger relativt långt tillbaka i tiden. Och att berättelsen om dess bakgrund och framväxt är omfångsrik, nomadisk, viktig och svåröverblickbar:
– För mig började arbetet, processen, som kom att resultera i utställningen, för länge sedan. Långt innan själva kursen, säger Magnus. Vi – jag och Isak – har under några års tid genomfört ett antal i sammanhanget viktiga gästspel, workshops, på exempelvis Gerlesborgsskolan.

Magnus och Isak börjar efterhand prata i mun på varandra och en mängd datum, platser, personer och händelser liksom fladdrar förbi. “I november 2006”. “Stållinjaler”. “Anteckningsböcker”. “Djurgårdsfärjan”. “Tvärbanan”. “Mandariner”. “Älvsnabben”. “I december 2009”. “Gerlesborg”. “Munkedal”. “Röda Sten”. “Sommaren 2010”. “Konstnären Leif Elggren”. – Siffrorna sex och tre är viktiga, säger Magnus. Och talet 63. Vi befinner oss då 20 minuter in i samtalet och Isak reser sig plötsligt upp och hämtar ett tungt skruvstäd av gjutjärn, som står på ett bord intill oss. På sidan av skruvstädet är talet 63 av någon anledning inpräglat:
– Vad märkligt! Det har jag inte sett tidigare, utbrister Isak då han åter sätter sig ner vid bordet. Han fortsätter: Koppar har atomvikten/atommassan 63 något som har blivit betydelsefullt i flera av Leif Elggrens arbeten. För mig personligen har talet successivt laddats med olikartade innebörder. Vårt anammande av talet 63 har ofta lett till helt konkreta händelser. När vi exempelvis en gång arbetade med en ny låt och letade efter ett passande synthljud så visade det sig att ljud nummer 63 var det enda som gick att använda. Det var det perfekta ljudet. Flera Marble Fauns-låtar går också i tempot 126 bpm, alltså 2×63. Och så vidare.

Jag tänker, men säger inget: “Sex plus tre blir nio”. Isak och Magnus börjar åter tala: 
– Den återkommande serie workshops på Gerlesborgsskolan, där vi gjorde verk tillsammans med eleverna, är ett helt avgörande led i den process som ledde fram till utställningen. Vi gjorde också en liknande workshop på Konstfack i Stockholm. Denna tog sin utgångspunkt i Tvärbanan. Vi höll föreläsningar på tåget. Och gjorde vandringar med Tvärbanans olika stationer som den givna utgångspunkten. Det hela resulterade i verket “M/S Tvärbanan”. Ett namn som i sin tur upprättar en självklar dialog med Åke Hodell och hans i sammanhanget viktiga ljudverk “Djurgårdsfärjan över Styx” från 1972. Och Hodells praktik utgör på det hela taget en viktig impuls för den process som kom att resultera i Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg.
– Göta älv är också Styx, säger Magnus.

Både Isak och Magnus återkommer vid flera tillfällen till vilken stor betydelse Gerlesborgsskolan haft för parets på många vis gränslösa aktiviteter.
– Där, på Gerlesborgsskolan, råder en öppen miljö som inbjuder till experiment. Där har vi kunnat prova nya saker, nya praktiker, säger Isak.

På frågan om det är Isak Eldh och Magnus Haglund eller The Marble Fauns, som står bakom utställningen Älvsnabben uppstår omgående en, som jag tänker det, viktig förvirring och osäkerhet. Isak säger:
– Jag tänker nog inte de två världarna som separerade. Jag tar inte av eller på mig en Marble Fauns-dräkt. Vi är helt enkelt oss själva.
– Det går inte att svara på vad som är och vad som inte är The Marble Fauns. Det är så mycket som strömmar igenom oss, säger Magnus. Och naturligtvis får denna grundinställning betydelse för hur kursen och utställningen kom att framträda.

6: Sommarkursen på Konsthögskolan Valand tog sin utgångspunkt i passagerarfärjan Älvsnabbens zick-zack-liknande linjesträckning genom hamnbassängen i Göteborg och en viktig del av verksamheten bestod av sex kollektiva promenader, som kursdeltagarna genomförde, utifrån färjans sex stopp. På så vis blev Älvsnabben och dess linjesträckning själva arbetets form. ”Vi fick”, säger Magnus, “en i högsta grad konkret begränsning som vi hela tiden hade att förhålla oss till.”
– Vi hyser en tilltro till att något sker då vi promenerar tillsammans.
– Det vardagliga, undangömda och tillsynes ointressanta kan i dylika sammanhang bli till någonting viktigt.
– Det handlar om att ge människor förtroende. Och ger man människor förtroende får man också mycket tillbaka. Studenterna och museet visade oss stor tilltro. Denna ömsesidiga tillit är fullkomligt nödvändigt för att föra ett sådant här projekt i hamn, säger Magnus, och fortsätter:
– Utställningen är också ett uttryck för en vilja att göra något. Och att göra något tillsammans med andra. Att faktiskt sätta det situationistiska idégodset i rörelse. Jag var förbannad över att också situationisternas och Guy Debords idéer och praktiker höll på att annekteras och reduceras till ännu ett universitetsämne, till något man i evighet kunde föra seminariediskussioner kring. Jag ville göra något. 

Samtidigt betonar Magnus att de förhållit sig illojala mot Debords och Ansger Jorns metoder som exempelvis noga reglerade antalet deltagare (max fem) och promenadernas tidsrymd (en dag).
– Dessutom hade våra promenader vissa mål, vissa platser vi skulle passera, något som situationisternas promenader absolut inte fick ha, säger Magnus.

Utställningen ställer frågor om stadens territorium och geografi. Vem äger staden? Vad får man göra och vad får man inte göra i och med staden? Dessa frågor har på ett självklart vis sipprat in i utställningen via promenaderna och de faktiska händelser som uppstod i promenadernas absoluta närhet. Isak fortsätter:
– Det som hände under promenaderna hade inte gått att spekulera fram. Det hade inte gått att tänka fram överraskningarna som då och då uppstod.

Kontentan blir att utställningen Älvsnabben – Drömmen om ett annat Göteborg är en i hög grad framvandrad utställning. Och att promenaderna i sig – och i dess direkta förlängning också utställningen – blir till ett slags essäer. Undersökningar utan slut. Olika öppna, obestämbara texter som kan heta: “Lilla Bommen”, “Rosenlund”, “Lindholmspiren”, “Slottsberget”, “Eriksberg” och “Klippan”.

I verket SUBOXI fick besökaren lägga sig raklång med huvudet inne i ett litet ljudrum. 
Foto: Sara Erkers

1: Mitt kanske enskilt starkaste intryck av utställningen var hur rummet tillsammans med utställningsobjekten i rummet öppnade upp sig mot världen utanför museets väggar. Det som fanns i rummet fick mig att börja titta ut genom rummets stora fönster och den vridningen-på-huvudet hade en stor betydelse för hur jag tog in utställningen. Inne och ute kom i samklang med varandra. Och ett på många vis genuint gränslöst tillstånd uppstod. “Sex plus tre blir nio.” Jag tror att jag – som betraktare och som författare – blev engagerad av utställningen, av rummet, av utsikten för att den i så hög grad stämde det formellt förutbestämda mot det slumpmässiga, mot det som kan uppstå inom de ramar man som konstnär/författare hela tiden har att ta ställning till. Och för att ett grundläggande intresse för verkligheten i så hög grad genomsyrade utställningens praktik och resultat. Att utställningen hade hittat ett modus som kunde härbärgera och införliva moment ur en, eller ur flera motstridiga verklighetsföreställningar.

Jag frågar Isak och Magnus vad de tror hade hänt om utställningen istället hade placerats i ett annat rum. Ett rum utan den naturliga kontakten med och utsikten över det stadslandskap som så självklart utgör utställningens själva ämne eller material. Hur viktigt är rummet? När blev det viktigt?
– Rummet blev viktigt så fort vi klev in i det, säger Magnus. Och omgående förstod vi att dagsljuset var avgörande. Det skulle vara dagsljus!
– Absolut, säger Isak. Vi var nog medvetna från första början om parallelliteten som rådde mellan utställningsrummet och det större geografiska rummet som framträder utanför utställningsrummets stora fönster. Att utställningsrummet befinner sig i mitten av det större rummets sträckning. Och att dessa platser går ihop. Löses upp.
– Många av objekten leker med tanken på inne kontra ute. De söker sig mot fönstren, mot den stadsmiljö, den geografi, de på ett vis uppstod i, fortsätter Isak.
– Olika typer av dubbelheter, såsom inne och ute, nytt och gammalt, det provinsiella och det kosmopolitiska, är i sammanhanget viktiga. Och gränslösheten mellan dessa olika flerfaldigheter framträder som någonting högst väsentligt. Det gäller både för utställningen och för vår övriga verksamhet, säger Magnus.

– Det var också viktigt att inte fylla rummet med för mycket material. Utställningen, som den nu blev, smyger sig på besökaren efter hand, säger Isak.
– Detta är viktigt! säger Magnus. Om vi hade fyllt rummet med för många artefakter hade besökaren inte fått någon chans att sätta ihop delarna. Dessutom är vi och utställningen präglade av något vi kan kalla för “en fattigdomsestetik”. Kan också kallas: “Man tager vad man haver.” Man skall inte behöva ett berg av utrustning, eller en massa pengar. Det skall inte finnas en högre makt som ger en tillåtelse att göra saker. Och detta handlar naturligtvis om oberoende. Detta faktum kan man i sin tur knyta till hur promenaderna gick till. Att med mycket begränsade medel ändå få med sig väldigt mycket. Man kan genom att bara promenera omkring faktiskt utforska och kommentera en verklighet.
– Det är, bland annat utifrån detta sammanhang, som det blev viktigt att utställningen gick av stapeln på Sjöfartsmuseet och inte i en konventionell konstinstitution. Sjöfartsmuseet är en plats för gemene man. Det är ett museum med låga trösklar, säger Isak. Säger Magnus. Tänker jag.
– Dessutom vinner konceptkonsten ofta på att vara direkt, förhållandevis simpel, men också vild, säger Magnus.

2: För mig blir det viktigt att utställningen heter “drömmen om ett annat Göteborg”. Och det är uppenbart att denna dröm är en sorts vakendröm. Detta drömda Göteborg finns redan och utställningen handlar för mig, i hög grad, om att ge denna andra, delvis okända del av staden plats. Att flytta in den i offentligheten. Och det är, tänker jag, just den rörelsen som skett i och med utställningen. Moment i stadslandskapet har flyttat in i ett rum på Sjöfartsmuseet och den gesten får oss som befinner oss inne i rummet att börja titta ut.
– Utställningen lyfter inte fram en massa obetydligheter, fastslår Isak och Magnus.

3: En sista fråga: Blev utställningen, när ni nu ser tillbaka på den, som ni tänkt er?
– Ja, säger Isak, det blev den. Magnus fortsätter:
– För mig kom utställningen att se ut som den tidigare hade sett ut i mitt huvud. Och detta faktum går i sin tur att jämföra med musiken som The Marble Fauns producerar. Den låter som musiken i mitt huvud alltid låtit. Den överensstämmelsen har jag inte riktigt upplevt tidigare, säger Magnus.
– Nu skall vi göra ett David Bowie-museum. Det skall vara klart i februari. Vi har redan för mycket material, fortsätter Magnus.

Jag tittar på klockan. Den är fem över tre. Vi bestämmer oss för att avsluta samtalet på samma vis som vi började det. Att gemensamt lyssna på ett stycke musik. Isak sätter på en just lätt reviderad version av låten “The Haunted Mind”, som är The Mable Fauns musikaliska iscensättning av de sista textpartierna i en novell av Nathaniel Hawthorne. Musiken är drömsk, präglad av en märklig sömngångaraktighet. När jag senare sitter och lyssnar på ljudupptagningen av vårt samtal slås jag av hur det hela tiden vänder in på nya och ofta överraskande spår. Det är som om 200 olika samtal inleddes. Samtal som sedan långt ifrån fullföljdes. Ingen får sista ordet. Undersökningar utan slut. Och jag kopplar detta plastiska modus till vattnets och tidens pågående rörelser, till allt som hela tiden ”strömmar genom oss”. “Båten lägger ut å vänder om.”

Text: Fredrik Nyberg
FN är författare och forskare vid Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet. Han är också medlem i text-ljud-gruppen MonoMono.