Lim-Johan och den utomordentliga utställningen

Wilhelmina och Walther von Hallwyl gjorde sig en förmögenhet på skogsbruk, bland annat i Johan Erik ”Lim-Johan” Olssons hemtrakt i Voxna finnskog i sydvästra Hälsingland. Nu visas hans naivistiska målningar, träskulpturer och fotografier i en utomordenligt vacker och välkuraterad utställning i Hallwylska museet.

Johan Erik Olsson, kallad Lim-Johan, fick inte bygga tinnar och torn på sin stuga i Kyan i Ovanåker socken i Hälsingland för bonden som upplät marken. Tinnar och torn, spiror, verandor, loggior, burspråk var endast frikyrkorörelsen, storbönder och handlanden förunnat då de byggde sig nya kyrkor och kapell, mangårdsbyggnader och villor med panel i ljusa oljefärger och plåttak. I Voxnans dalgång där skogen levererar timmer i långa längder fanns ett byggande i trä som saknar motsvarigheter på andra håll i landet. Vid sekelskiftet 1900 antog byggandet nya former då Edsbyn omvandlades från bondby till stations- och industrisamhälle. Johan Erik Olsson, Lim-Johan, (efter sin farfar från Lima i Dalarna), som sågs som eljest anvisades 1916 en tomt vid sidan av samhället fast han hade pengar på banken, förräntade från försäljningen av föräldrahemmet 1891. Bybor var honom behjälpliga med att resa en vinkelbyggd stuga, utan tinnar och torn. Med panel, men takspån istället för plåt. En nu bortriven snickarbod byggde han till. I sin ensamhet i denna stuga kom Johan Erik Olsson (1856–1944) att i sitt inre landskap att skapa sig en alldeles egen omgivning och arkitektur. Detta landskap visas nu i en utomordenligt vacker och välkuraterad utställning med hans målningar, träskulpturer, fotografier i Hallwylska museet i Stockholm.

Fram till den 12 januari 2025 ”äger” Olsson, som han kallade sig själv, nu ett privatpalats från 1898 i rosa sandsten, ritat av stjärnarkitekt Isak Gustaf Clason inspirerad spansk och venetiansk arkitektur från sengotik till renässans. Palatset uppfördes som greveparet von Hallwyls vinterbostad med grevinnans museala samlande av konst, antikviteter, vapen, porslin, husgeråd, silver jämte kontor åt greven som ärvt Ljusne-Woxna AB efter svärfar Wilhelm Kempe. Företaget exporterade timmer och järn till utlandet. Upprinnelsen till grevinnans enorma samling var en snäcka hon som liten flicka fick i gåva av sin far. Sedan 1938 visas palatset som museum ”orubbat” som greveparets hem enligt donationsbrevet till staten.

Wilhelmina och Walther von Hallwyl gjorde sig en förmögenhet på skogsbruk i Johan Erik Olssons hemtrakt på Voxna finnskog i sydvästra Hälsingland. När greven under en affärsresa skulle besöka ”Lim-Johan” i nybygget Nybo, kallat Mackskalen, för att se hans omtalade träsnideri drog denne till skogs. Märkt av faderns misshandel var Johan Erik folkskygg. Redan i tonåren efterfrågades han som träsnidare genom att tillverka rakskrin med små hundar på locket. Så småningom liggande hundar och älgkalvar i naturlig storlek. Nu visar Hallwylska museet Johan Erik Olssons liv och verk. Apropå Mackskalen; namnet anses betyda musselskal, i vattnen i Olssons hemtrakt fanns flodpärlmussla. Måhända kom grevinnans snäcka från barndomen därifrån?

Utställningens inramning är magnifik. Hantverksskickligheten håller högsta kvalitet i palatsets 2000 kvadratmeter med fyrtiotalet rum. Sådant uppskattade Johan Erik. I fem gästrum i detta palats mitt i Stockholm med utsikt över Nybroviken istället för Timssjön vid Kyan lyser nu hans diamanter, som han kallade målningar som han var särskilt stolt över. Utställningen inleds briljant med höjdpunkter som  ”Kaffe utan dopp”, ”Sjövik” och ”Slottet i saknadens dalar” (”Villa i trädgård”), den senare dessutom med ett landskap med hässjor vid en sjö med svanar och en metare på baksidan. Den ofta reproducerade och omtyckta ”Kaffe utan dopp” är utställningens affischmålning. Johan Erik älskade kaffe, starkt kaffe, botten i koppen fick inte synas. Besökarens intresse fångas in i konstnärskapet redan i detta rum. I utsökt belysning och formgivning med vänlig ton presenteras konstnärens alster med välskrivna texter och karta. Olssons habitat omfattade ett område med en radie på fem mil, utom några år då han vistades på Upsala hospital för psykisk ohälsa. Denna tid redogörs med patientjournaler och intervju med arkivarie vid Medicinhistoriska museet i Uppsala (inrymt i en av hospitalsbyggnaderna) i en video som visas i ekvestibulen vid gästrummen.

I filmen medverkar med likaså värdefulla inpass konstnären Sara-Vide Ericson, som bor och arbetar i Alfta socken med Voxnadalen, och Lim-Johan, som klangbotten. Om filmen uppdateras såge jag gärna två andra intervjuer ersatta med kamerasvep i dalgången, genom Edsbyn med arkitektur av byggmästare Olof Johansson,”mannen som byggde Edsbyn”,  som triggade Johan Erik, förbi storgårdar och skog till Kyan och Mackskalen, för en vidare visuell uppfattning av det yttre landskapet bortanför stugknuten, hur det ter sig idag.

Utställningen heter Lim-Johan och den utomordentliga ärligheten, efter hans orubbliga rättframhet i liv och skapande, hans noggrannhet och känslighet i allt han företog sig. Vare sig han arbetade med en målning eller en lådspegel var det på fullaste allvar, äkta. Lim-Johan var en äkta naivistisk målare som inte sneglade åt andra håll än inåt sig själv. I första rummet i en nisch visas de tre lådspeglar (pigtittare) och Moderna museets målning ”Älg och gråhund” som Karin Mamma Andersson valde till en utställning hon kuraterade i konstbiennalen i Sao Paulo i Brasilien 2018. Lim-Johan ingick i ett urval med bland andra Ernst Josephson och Dick Bengtsson. Se på en av pigtittarna hur försiktigt lejonen balanserar med sina baktassar på den liggande hund som utgör låda till spegeln de håller. Hunden, en stövare, ser ut att vara valp till den som möter besökaren liggande framför ingången, som om den vakar och beskyddar Johan Eriks alster. Älgtjuren som kliver över berg och myr med martallar och gråhund efter sig dominerar en storslagen målning med trolska hälsingeskogens höstdunkel kring berget Räkaklitt. Skog som Johan Erik kände utan och innan. Här finns målningar med hans älskade djur och natur, fåglar, kaffe, exotiska växter, arkitektur, blott enstaka, noga utvalda, människor. Här finns allt som bidragit till Johan Eriks berömmelse inom naivistisk konst, en oskolad äktnaivist med något alldeles eget ”eget”.

Johan Erik Olsson var som alla andra på landsbygden en mångsysslare, och det med råge. Han till och med tillverkade sig en egen trampcykel. Stor och stark och händig lejdes han till arbete i jordbruk och skog, flottning, på vägarbeten, som dräng på gårdarna, till hantverk. I utställningen visas ett  laggkärl beställt av Källers nykterhetskafé i Edsbyn till blomarrangemang. Tekniskt intresserad var Johan Erik en av de första att skaffa radio i Voxnadalen. Sven Jerrings program var han mycket förtjust i. Telefonerande var han däremot skeptisk till, på linjen kunde alla höra vad en språkade om. Religiösa grubblerier hindrade honom inte att njuta av musik. Ofta gick han omkring med trattgrammofon som spelade pastor Hultmans solskenssånger. Ett fotografi visar honom i stugan med grammofonen och det egenhändigt snickrade bordet som återfinns i utställningen. Johan Eriks fiol har gått förlorad. Andra föremål där besökaren kommer honom nära inpå är yxa, kniv, stämjärn, hans verktygsuppsättning. Färger och material till målningar köptes hos handlanden i Edsbyn.

Tjugonio målningar är kända varav arton visas i utställningen utlånade från Edsbyns museum och privatpersoner. Flertalet målningar har daterats till 1920-talet, efter vistelsen på Upsala hospital. Många av verken i utställningen visas ytterst sällan, bland dem magnifika duvor med duvhök, inom ram snickrad av konstnären. En styrka i utställningen är noggranna biografiska uppgifter som kronologiskt relaterar till verken. Istället för att se ”Sjövik” som en gård i Ovanåker kan den då påminna om Akademiska sjukhuset i Uppsala när Johan Erik promenerade i staden, metade i Fyrisån och satt på kafé. ”Kaffe utan dopp” kan vara minne från Svandammen vid Flustret med tinnar och torn i Johan Eriks smak. Svandammen med vita ankor istället för svanar. Måhända det är gymnastikhuset ”Svettis”, invigt 1910, som föresvävade för huset i bakgrunden, eller ”Folkets hem” i Edsbyn? Kanske båda. Bamburör kan han ha sett förädlas till skidstavar i en fabrik i Edsbyn. Eller skött om i hospitalets växthus.

Målarens inre landskap framkallar betraktarens betraktelser. Som någon kritiker påpekade; att tolka Lim-Johans verk är som att vandra på gungfly. Faktum är att han 1904–1912 intagen på Upsala hospital, Asyl, avdelning för obotligt sinnessjuka, som duktig arbetskarl och intelligent person beviljades frigång. På sommaren skötte han gräsmattorna, slog gräs med lie (med orv typiskt för hemsocknen). Dialekten gjorde sitt till att han kallades ”Ovanåker”. En berså med parkbänk han ordnade fick heta ”Ovanåkers udde”. Av hans förehavanden i Uppsala framgår att fann han sig till rätta på hospitalet, om än han klagade över att vistas bland  ”tokiga”. Då han efter åtta år kom tillbaka till Voxnadalen hade han låtit klippa ”uppsalalugg”, en modefrisyr bland stadens manliga befolkning. Porträttfotografier visar en reslig och stilig karl livet igenom.

Efter vistelsen i Uppsala och allehanda påhugg inhyst i dräng- och lagårdskammare fick Johan Erik så ett eget hem där han målade, arbetade i trä, framkallade sina fotografier. Han hade svårt att skiljas från sina målningar. Johan Erik målade det han tyckte om. En av hans mest berörande målningar visar en liten gumma med tofsluva som matar en vit stor duva med vita korn. Det är en liten målning i dov ljusbrun ton, men som skiner så innerligt. Samma energi finns i en liten målning med en figur som far med en gran i ackja dragen av en getabock. Perspektivets lagar och naturalistisk skala bekymrade inte Johan Erik, han komponerade sina målningar efter eget huvud med motiv och kolorit som stillade hans sinne och gav självrespekt när tavlan var tillräckligt genomarbetad; ”finad”, som han sade. Gråpapperets yta fylldes på efter hand. Som alla konstnärer lämnade han något av sitt innersta innersta i sina verk; hos denne målare framgår sårbarhet, godhet, styrka. Johan Erik var skör, men också finurlig och snabbtänkt, förstod att skydda sig från elaka tungor och kunde bita ifrån. När han skänkte bort en målning ursäktade han sig stammande med att den skulle hängas i skymundan. Johan Eriks målningar har satts upp på ”huse”, utedass, använts som isoleringspapp i väggar och trossbottnar. Målningen ”Svarta stjärnor” med skogsfåglar i ett träd med röda frukter, en höjdpunkt, en diamant, har restaurerats efter att ha använts för pilkastning.

Den förtjusande målningen ”Herdestund i trädgården” med två damer som sitter på gräsmattan på en gård med rödfärgat bostadshus och nyklippta får höra till utställningens lågmälda men ändå så karismatiska verk. Ena damen överräcker en blomsterbukett till den andra, som kokett lutar sig lite tillbaka, som brukligt vid uppvaktning. Mitt i rummet hänger en större målning med två damer som sitter tête à tête och ser varandra djupt i ögonen. Den ena håller fram en jättestor vitspräcklig duva, som om hon uppvaktar eller ber om försoning med duvan som ombud. I förgrunden går två vita duvor och äter vita korn i gräset. Scenen utspelas i en belyst trädgård med palmliknande träd och mur. I den svarta bakgrunden bakom muren finns ett rött hus med ytterligare en fågel. Damerna är uppklädda i dräkt och hatt, den ena har röda skor. En strålande målning, en diamant, som sätter punkt för en utställning med kronologisk/tematisk struktur producerad med mycket fint ”finande”.

Båda dessa avslutande målningar har en atmosfär av 1920-tal, då Johan Erik är i toppform med pensel och färg. Hans verk går från klarhet till klarhet år efter år. Vissa tidlösa, andra kan läsas som tidsmarkörer. I det nya samhälle som växte fram i Voxnadalen vid sekelskiftet 1900 etablerade sig ogifta kvinnor självförsörjande inom olika nya yrken. Johan Erik avporträtterades av fotograferna Maria Engberg och Lisa Forsberg med ateljé i Edsbyn från 1904 och Agnes Andersson med ateljé i Alfta från 1884, assisterad av Greta Hall Andersson som hon tog till fosterdotter. Själv etablerade han sig som fotograf på 1920-talet, med stor framgång; tusentals glasplåtar och fotografier finns bevarade i Edsbyns museum och privat. Johan Erik bearbetade ofta bilden genom att rista in berg och natur, raderade personer han ansåg ”stygga”. Han hade en helt annan ingång till yrket än de professionella fotograferna, som drog sig tillbaka under 1930-talets lågkonjunktur. Johan Erik Olsson avslutade sin verksamhet den 13 mars 1944, då han avled på Ovanåkers ålderdomshem.

Maj-Britt Andersson

Litteratur

Andersson, Karin Mamma, ”Lim-Johan”, i Artlover nr 59, 2024.
Andersson, Maj-Britt och Ericson, Nina, Husbibeln Möten med gårdar, Stockholm 1998, 2004.
Andersson, Maj-Britt, Hälsingeboken Min plats i Hälsingland, Hudiksvall 2011.
Bedoire, Fredric, ”Mannen som byggde Edsbyn. Om byggmästaren och riksdagsmannen Olof Johansson och hans ritningssamling i Edsbyns museum”,i Arkitekturmuseets årsbok 1981, Stockholm.
Humbla, Philibert och Lidman, Hans, ”Lim-Johan”, i Hälsingerunor 1948, Norrala 1948.
Lidman, Hans, Lim Johan. Ett levnadsöde, Stockholm 1980.

www.ovanaker.se
www.hembygd.se Ovanåkers hembygdsförening – Sveriges hembygdsförbund.
www.fotografihistoria.se
Lim-Johan och den utomordentliga ärligheten, film på Hallwylska museets youtubekanal.