Vägen till en utställning

VÄGEN TILL SVERIGE 
Länsmuseet Halmstad 
15 oktober 2006 – 4 mars 2007
Idé och manus: Bo Ericson
Formgivning: Anna Fransisca Nilsson

– Hur många är de egentligen, de gömda flyktingarna i Halland?
– Var kommer de ifrån? Hur tog de sig hit?
– Vem skall vi fråga? 
– Prata med min faster, hon har haft flera familjer hemma hos sig i flera år.

Så inleddes en etnologiska undersökning om flyktingar som gått under jorden i Halland, och som Länsmuseet Halmstad påbörjade 2005. I oktober 2006 öppnades utställningen Vägen till Sverige. Den skildrar två kurdiska familjers flykt från sin nu utplånade hemby i Kurdistan i sydöstra Turkiet, deras ankomst till Sverige, avslag på första asylsökan, deras hemliga boende hos “en eldsjäl” i Falkenberg och “befrielsen” genom den allmänna amnesti som under stor uppmärksamhet gavs nästan alla gömda flyktingar våren 2006.

Etnologen Bo Ericson som ledde undersökningen berättar om det första mötet med flyktingarna: “Vi hade köpt kartor över familjens tidigare hemland, eftersom vi ville att de skulle försöka att göra sin ‘resa till Sverige’ en gång till, nu med hjälp av kartan. Den breddes ut på ett matsalsbord och hela familjen började med att peka ut var de kom ifrån, men ingen kunde hitta hembyn. Trots att kartan var mycket detaljerad gick det inte att lokalisera hemorten.”

-Den finns nog inte kvar, det sista vi fick veta var att den skulle brännas, sa den äldsta dottern.

Efter hand började de sin resa i alla fall, följde med fingret ut mot kusten där de hade bott hos släktingar en tid och vidare med fingret till hamnstaden i nordost där de stannat i väntan på att någon skulle hjälpa dem vidare. Nya händelser dök upp: smugglare, trakasserier, arresteringar, nattliga transporter med lastbil.

Under samtalet förstod vi att deras “resa till Sverige” började i mitten av 1990-talet och inte slutade förrän de fick sitt uppehållstillstånd några år in på 2000-talet. Hela åtta år skulle gå innan man kände sig någorlunda trygg i sitt nya hemland.

Alla mina texter och alla mina idéer för utställningens uppbyggnad har jag fortlöpande informerat familjerna om och de har under hela processen kunnat komma med idéer och rättelser.”

Anna Francisca Nilson som är konstnär kopplades in som formgivare: “En utmaning. Var min första tanke när dokumenten från Bo Ericsson damp ner på mitt skrivbord. Utskrivna intervjuer, på talspråk, med människor som måst fly sitt land. Den andra tanken var upplevelse, eftersom min tolkningskanal är den estetiska utformningens.

Att på vanligt museimanér visa välputsade föremål med textetiketter kom inte på fråga.Här skulle det byggas empatiska broar. Jag ville överbrygga glappet mellan den distanserande bild av världen som medierna serverar oss – vi är fullmatade med katastrofer och klippta konfliktskildringar – och flyktingarnas upplevda verklighet Hur känns det att platsen där man föddes är raderad? Utan att för den sakens skull gå till sliskiga överdrifter eller bli alltför politiskt kritisk. Javisst. Det blev en hårfin balansgång. Efter lite om och men och många konstruktiva diskussioner med Bo enades vi om labyrinten. Uppbyggda enkla världar som var och en representerar olika steg på en resa. Ljudbild. Ljusbild. Dofter.

Vi utgick mycket ifrån färger och lät dem beskriva stämningar. Golv och material fick kontrastera varandra och allt åtföljdes av nedskurna citat från berättelserna. Jag var tacksam över mitt förflutna vid teatern som scendekormålare och scenograf, och den sortens tänkande underlättade eftersom det blir du som besökare, som skapar upplevelsen. Du kliver in i ett skeende. Att du plötsligt nästan minns hur det kändes att sitta instängd i den där lastbilen utan vatten. Hur rädd du var på flygplatsen. Hur konstigt allt såg ut. Du blir aktör i ett förflutet drama. Du möts av en arg man som tilltalar dig på ett språk du inte förstår. Detta gestaltades genom att typiska svenska varningar, förbud och uppmaningar uttalades baklänges av Folke Silvén (från frilmen Vikarien) Vi filmade hans ansikte när han pratade och placerade filmen manshögt i ett podium. Du kommer rakt på det när du tagit dig igenom en vägg av migrationsblankett.

Det är en utställning som är tänkt att ske, att bli till, genom besökarens rörelse igenom den. Och utställningens rörelse genom besökaren. Detta projekt har varit otroligt spännande att jobba med. Naturligtvis fanns det för lite tid. (Produktionstiden i ateljén var tre veckor). Självklart hade fler saker kunnat finputsas ännu mer. Men med hjälp av duktiga hantverkare och givande möten med de berörda familjerna lyckades vi ändå pressa in en gigantisk resa i två salar på ett museum i Halmstad.”

061122
Text: Bo Ericson och Anna Fransisca Nilsson
Foto: Jan Nilsson