Christophe Dufour är chef för Muséum d`histoire naturelle i den lilla universitetsstaden Neuchâtel i Schweiz på gränsen mot Frankrike. Under hans tid har museet utvecklats till ett av det franskspråkiga Europas mest uppmärksammade naturhistoriska museer, vars utställningar turnerar både i Frankrike och Belgien. Den utställning om hönor (Poules) som stod på plats vid mitt besök i december 2006 visas nu på Muséum national d´histoire naturelle i Paris.
Eva Persson Du är som jag förstår både museichef, aktiv som forskare och med passionerat intresse för utställningsmediet deltar du i alla utställningsproduktioner.
Finns här inga intressekonflikter?
Christhope Defour Ja, jag är chef men det är ju en helt liten organisation, ingen påtaglig hierarkisk struktur. Museet har tolv anställda på heltid, tre snickare, tre som arbetar på den pedagogiska avdelningen och fyra intendenter (”conservateur du musée”, i alla officiella papper jag ser har Christian Defour också bara den titeln).* Vi intendenter är alla aktiva forskare, vilket kanske är ovanligt för ett så här litet museum (medelstort för schweiziska förhållanden). Jag är biolog, båda mina avhandlingar, först vid universitetet i Neuchâtel därefter universiteet i Genève, handlar om flugor, och jag upprätthåller forskningen, även om det blir snärjigt. Ty vi prioriterar utställningsverksamheten, det är den som gjort museet ganska omtalat.
E P Hur många utställningar producerar ni per år?
CF Bara en stor, och den tar ungefär ett år att producera – från idé till färdig utställning. Det är inte allt för lång tid.
EP Hur föds en idé?
CF Eftersom vi är så få kan vi sitta runt det här bordet (på CF:s kontor) och kläcka idéer: vi fyra intendenter, alla män och vår scenograf, som är kvinna. När alla – säger alla – är överns om en idé, ett ämne, överlåter vi åt en av intendenterna att göra research under cirka tre månader. Därefter börjar vi samla material,och då ser vi förstås först vad vi har i de egna samlingarna och skriver manus.
EP Så det finnas alltid ett ett skrivet manus?
CF Ja, även om det är mycket summariskt. Det som är viktigare är att vi kan återberätta utställningens innehåll och beskiva formen från början till slut- för varandra. Och då berättar ungefär samma historia. Lyckas vi inte med det – om någon inte håller med om den muntliga berättelsen, går vi inte vidare direkt.
EP Hur lång tid tar detta ”manusarbete”?
CD Cirka sex månader.
EP Är det alltid samma personer i utställningsgruppen?
CD Ja, basen är alltid den samma. Men mycket arbete lägger vi ut. Framförallt filmarbete och andra audiovisuella inslag i utställningen. Vi samarbetar också med skådespelare och konstnärer. Dessutom har vi extrafolk som gör reserach, ofta värnpliktiga som gör sin militärtjänst här – det är skarpt folk som vi har mycket glädje av.
EP Inte bara den pågående utställningen om hönor utan även tidigare jag sett, t ex Råttor, är rätt textrika, men småtexterna är finurligt placerade och de stora övergripande texterna är lätta att läsa, i Poules läste jag dem kvickt.
CD Vi arbetar enormt mycket med texterna. Ibland låter vi folk som gör praktik här skriva förslag till texter, men de blir alltid för långa och vi skär ner dem radikalt. Jag arbetar ibland med sådan redigering men en av intendenterna,Jean-Paul Haenni, som är mycket bra skribent, fåt ofta ta slutliga ansvaret.
EP Jag tycker mig ha upptäckt ett knep i er utställningpedogogik: att ta utgångspunkt i något litet men välkänt, något omtyckt eller förlöjligat – sandkorn ( Sable 2002) råttor (Rats1998) flugor (Mouches 2004), hönor (Poules 2006). Men utifrån det triviala lyckas ni beskriva både eviga och tidsbundna frågor i relationen människa – natur och djur: jorderosion, djurförsök inom läkemedelsindustrin, epedemier förorskade av insekter, djurfabriker…
CD Det stämmer. Vi är inte så intresserade av lejon och annat storvilt som folk inte har direkt relation till i sin vardag. Hellre då husdjur som lever i människornas närhet eller minnen eller djur som det finns en massa folkliga föreställningar om.
EP Ofta träffar ni mer rätt i tiden än ni räknat med … tyvärr, jag tänker fågelinfluensan
CD Ja, samma dag vi öppnade Poule bröt den ut i medierna i Schweiz. Det gjorde att vi fick mycket besök (vi har satt in en liten sektion om fågelinfluensan och dess utbredning i början av utställningen) men den kom också att påverka det planerade innehållet i utställningen. Vi skulle ha haft många fler levande höns i utställningen, en äggkläckningsmaskin där folk kunde följa fostrets utveckling måste vi upphöra med efter en tid. Vi hade avtalat med några bönder att ta emot de nyfödda kycklingarna, men de fick inte lämna museet. Likaså fick hönscirkusen (som bland annat visade på hönornas snabba uppfattningsförmånga och inlärningskapacitet) upphöra, eftersom ”hönspedagogen” inte fick gå ut och in med sina hönor. Nu har vi bara en hönsgård ute i trädgården, med en öppning i museiväggen så att hönorna kan gå in och ut. Inte heller dessa hönor får emellertid lämna museeiområdet, så när utställningen är slut, gör ett stort kalas!
EP Nästa utställning aglagla…l´age de glace kommer också att utspela sig mot en fond av världspolitiska problem till följd av den globala uppvärmningen.
CH Den utställningen håller vi just på att installera och den öppna i januari 2007 till 200 års minnet Louis Agassiz´ födelse. Han var en av grundarna av vårt museum, emigrerade sen till USA och la grunden till ett museum i Boston över komperativ zoologi. Agassiz var också en av sin tids mest kända glaciärforskare och studerade glaciärernas oroväckande tillväxt på den tiden, han talade om en ny ”liten istid” med landförskjutningar, moräner, flyttblock, is och hungersnöd. Dessa hans vetenskapligt baserade farhågor tar vi givetvis upp i utställningen, de belyser ju på ett orginellt sätt dagens debatt om klimatvariationer.
EP Jag kan fortfarfande i minnet återkalla den instruktiva installationen med levande råttor avsedda för medicinska experiment, som jag såg i Rats 1989. Lika grymt instruktiv är videofilmerna från kycklingsslakterier i Poules. (Aldrig mer industrikyckling lovade jag mig själv – ett löfte jag redan brutit ett par gånger). Är era utställningar politiska inlägg?
CD Nja, vi presenterar snarare fakta, så att folk vet vad de köper när de nästa gång väljer en billig höna i snabbköpsfrysen.Vi vill inte moralisera. Vi är naturvetare, vi utgår från vår kunskap om biologin. Vi anser att naturhisroriska museer är allt för specialiserade. I Sable kom vi in på både kemi och fysik men också samhället vi lever i intresserar oss.
EP Du är biolog – som dock måste ha ett stor intresse för estetik. Det har jag tänkt på alltsedan jag första gången besökte museet.
CD Utställningsformen är oerhört viktig, avgörande för hela utställningen, och jag tycker att vår scenograf, Anne Ramseyer, är mycket duktig.
EP Arbetar du själv konstnärligt verksam?
CD Nej, men i min ungdom arbetade jag två år med en fotograf. Jag tycker om att se samtidskonst. Den ger mig alltid idéer till hur våra utställningar kan gestaltas. Äldre eller modern konst intresserar mig inte, men just samtidskonsten, som experimenterar mycket med rum och innehåll, följer jag.
EP I Sverige är museerna besatta av målgruppstänkande… sen länge har barnen varit en prioriterad målgrupp, nu är visst ungdomar viktigaste målgruppen.
CD Jag är emot att dela upp besökare i målgrupper. Vi komponerar utställningarna så att de alltid ger något till barnen som ofta rör sig snabbt genom rummen och att något finns kvar för de ”intellektuella” som vill fördjupa sin kunskap. Alla skall kunna skapa sig sin egen rytm genom utställningen.
Eva Persson
Intervjun gjord i Neuchâtel december 2006.
Sammanfattad i Stockholm 14 februari 2007
* Många av rutinsysslorna på museet utförs av för staden gemensam administration och de tre kommunala museerna delar ateljélokaler och vissatekniker är gemensamma. Dock finns utöver de tolv heltidsanställda som nämns i intervjun ytterligare åtta anställda som regelbundet arbetar på museet.
Museet har en bra och bildrik hemsida som du hittar här
