Häromkvällen på väg till Moderna museet passerade jag Nationalmuseum och förvånade mig över hur mörk och dyster det venetianska palatset såg ut. Inget fönster lyste trots att också detta museum hade kvällsöppet. Dagen därpå gjorde jag ett studiebesök och fick förklaringen. Alla fönster i hela museet har mörkgrå rullgardiner mellan rutorna. I konsthantverksavdelningen, gamla delen, som var mitt mål, är fönsterväggarna dessutom förbyggda med fult rollade spånskiveskärmar, som ger de ursprungligen troligtvis mycket vackra rummen en trist fyrkantighet. Jag tyckte mig förstå varför jag alltid haft svårt för att gå in i denna del av museet. Föremålen må vara den bästa konsthantverk som kungahus och adel lämnat efter sig, men mörkret och den dåliga utställningsarkitekturen gör rummen mer avvisande än de skulle behöva vara.
Det hade jag fått bekräftat vid en museiräd i Paris veckan innan. Både nyrenoverade Les Arts décoratifs, Frankrikes nationella formmuseum, och nybyggda Musée Branly (se recension) släpper in dagsljus i utställningssalarna. Fönstren är försedda med mörka strama nät som absorberar mycket av det farliga ljuset men man ser igenom dem och de är lite smalare än fönstren. Fattar man posto vid en av fönsterkarmarna i Les Arts décoratifs kan man man komplettera möbelhistorien inomhus med prov på både falska och äkta barockfasader och postmodern glasarkitektur utomhus. Detta är fysisk utställningspedagogik!
Jag tycker att intendenter och arkitekter som bygger bort dagsljus och jämförande utsikter i museerna reser till Paris – eller tar sig en promenad till Waldemarsudde på Djurgården.
