vill bli ett av Europas bästa museer
UE-världen
Alla ni som reser utomlands – bidrag till allmänbildningern på utställningsområdet. Skriv till UEForum.se och berätta i ord och bild om intressanta utställningar utanför Sveriges gränser.
Turkiets museipolitik kan knappast vara orsak till EU:s långdragna motstånd mot att släppa in landet i den europeiska gemenskapen. Flera museer har fått priser och hedersomnämnande i ICOM:s European Museum of the Year Award (t ex Arkeologiska museet i Istanbul ), och Stadsmuseet i Bursa har anslutningen till Europeiska unionen på sin agenda.
Med snabbåt över Marmarasjön tar det bara en timme att komma från Istanbul till Bursa i den asistiska delen av Turkiet. Här har greker, romare och bysantiner planterat ett europeiskt arv. Några årtionden på 1300-talet var Bursa de första ottomanska sultanernas huvudstad. Idag är det Turkiets sjätte stad i storleksordning och den första som har ett ”EU-anpassat” stadsmuseum. Dilek Yildiz, konsthistoriker som arbetar med museets utställningar, säger att det är viktigt att det moderna och driftiga Bursa också manifesterar sig i ett museum med europeisk standard. Museet skall bidra till den kulturella välfärden i staden och i samarbete med alla slags organisationer, även NGO, bereda vägen för Turkites medlemskap i Europeiska unionen.
Museet öppnade 2004 och skildrar på 2.010 kvadratmeter stadens historia, ekonomiska, sociala och politiska liv under 7.000 år. De senaste århundarna dominerar givetvis; befrielsekriget mot Europas imperialistiska stater efter första världskriget lett av Atatürk och fredsförhandlingarna i Mudanya någon mil från Bursa1922, då grekerna kastades ut ur Turkiet är oundvikliga delar av historiebeskrivningen. Men det finns plats över för dagens Bursa, känd både för sin textil- och bilindustri. Museet vill att stadens invånare skall bli medvetna om sin medborgarroll och visar med modeller, kartor, foton, statistik och föremål hur kommunens styrs och kommunikationer, polisväsende, skola och sjukvård fungerar.
En arkitekt från Istanbul fick uppdraget att rita utställningen och givet den en klar och redig om än väl disciplinerande form. Besökarna får gå på en brygga några decimeter ovanför golvet och titta ned på den historiska berättelsen. Det innebär att man också mentalt gör en åtskillnad mellan sin egen tid och den som sjunkit undan. Det är faktiskt ett fungerande grepp. Utställningen innehåller mycket välgjorda miljörekonstruktioner omgivna av modernt typograferade texter på svarta pilastrar. De flitigt återkommande fotokollagen hör också till ett nyare utställningstänkande liksom de korta instruktionsfilmer som visas i flera av hantverksinteriörerna.
Här blandas i samma installation ”utställningsstilar” från ur svenskt perspektiv skilda tider. Har vi något att lära av denna odogmatiska stilblanding? När svenska basutställningar efter 15-20 år byts ut mot nya kastar man oftast ut barnet med badvattnet. Och det nya, av sin tid präglade innehåll och form, åldras fort. Kanske finns ett annat sätt att förnya ett museums utställningsverksamhet?
För ett tiotal år sedan planerade Norrköpings stadsmuseum att riva alla sina unika verkstads- och butiksinteriörer från 1970-talets slut. Lyckligvtvis står de kvar om än dammiga och till synes umodiga. Den svenska (musei-) fattigdomens betydelse. Jag skulle vilja råda personalen på Stadsmuseet i Norrköping att resa till Bursa och lära hur stillebenliknande interiörer fylls med liv och blir förståeliga med hjälp av vackra bildcollage och samtidens audiovisuella medier.
amfiteater för teater och musik eller som här
för tävling i frisyrkonst. Foto: Eva Persson
Eva Persson
Stockholm 071120
