Stora och små museer

Shejk Zayid- eller Beppemuseum?

På försommaren besökte jag tillsammans med utställningsformgivaren Björn Ed Abu Dhabi, Förenade arabemiratens huvudstad. I en väldig hotell- och konferensanläggning, The Emirates Palace, såg vi en utställning om ett jätteprojekt som planeras i staden. På en konstgjord ö i Persiska viken (Saadiyat Island) ska fyra stora museer och ett konsert/operahus byggas. Det är ingen blygsam satsning. Världens stjärnarkitekter, Frank Gehry, Jean Nouvel, Zaha Hadid och Tadao Ando är engagerade och har ritat förslag på de olika byggnaderna. Gehry bidrar med ytterligare ett Guggenheimmuseum, Nouvel med ett mycket omdiskuterat Louvren, Abu Dhabi, Hadid ritar ett gigantiskt konsert/operahus (projekterat att bli 52 000 kvm stort) och T Ando ritar ett Marinmuseum med i det här sammanhanget mera blygsamma mått (10 000 kvm). Till detta ska läggas ett Nationalmuseum över Shejk Zayid, Förenade arabemirantens förste president, där planerna inte såg ut att ha kommit riktigt lika långt. Som grädde på moset planeras också 17 stycken konstpaviljonger också de ritade av olika stjärnarkitekter.

Abu Dhabi är inte någon jättelik stad (ca 800 000 invånare) så en första undran är förstås för vem man planerar allt detta? Vilka besökare ska fylla konsertsalar och museigallerier? Frågorna lämnas obesvarade och har i den här miljön liten eller ingen betydelse. Självklart kan detta bli en turistmagnet och locka många människor från strand och bad till en dags kulturella aktiviteter, och det är väl i och för sig något bra. Men man frågar sig hur sådana här museer som placerats helt utanför sin kulturella kontext kan fungera? Nu kommer sannolikt den stora majoriteten besökare vara västerlänningar (ca 90% av Abu Dhabis innevånare är från andra delar av världen, de flesta gästarbetare från Asien, men där finns också en stor grupp välutbildade västerlänningar) så för dem är det förstås helt i sin ordning. Bygget av museerna sker dessutom parallellt med att man uppför stora bostadsområden med lyxlägenheter för permanent eller tillfälligt boende, där många välbärgade europeer och amerikaner kommer att investera i lägenheter och hus.

Vad kan vi då förvänta oss i utställningsväg? I Guggenheimmuseet kommer förstås plats ges åt ny installationskonst. Lite vanskligt i ett land där yttrandefrihet inte är en självklarhet och religionskritisk konst knappast kommer att accepteras. Vandringsutställningar producerade i Guggenheims regi kan förstås visas här och vad som i övrigt kan grävas fram ur Guggenheimstiftelsens källare kan vi bara spekulera i. Byggnaden i sig är tänkt att bli en stor attraktion och i utställningen om projektet förklarar man programmatiskt: ”A primary objective of the Guggenheim program is to design and construct a public building for Abu Dhabi that will be of extraordinary architectural and historical significance”. Visst – det har gått bra förr – tänk på Operahuset i Sydney eller förstås Guggenheimmuseet i Bilbao.

Det museiprojekt jag själv tyckte bäst om var Andos mera modesta marinhistoriska museum, fokuserat på sjöfarten i Persiska viken och med en undervattensdel där gissningsvis en del av djurlivet under vatten kan ses. Byggnaden hade en fantastisk kombination av stramhet och mjukt böljande segellika linjer och en förankring i platsen och dess historia.

Nouvels förslag till ett Louvren Abu Dhabi hade formen av ett flygande tefat, ett UFO som landat vid ökenstranden, lastat med motvilliga franska museitjänstemän. Debattens vågor har gått höga i Frankrike, men ett avtal värt ofattbara 400 miljoner euro undertecknades i mars och om fem år ska det 23 000 kvm stora museet öppna. Riktigt vad de franska protesterna egentligen handlade om är för mig svårt att förstå. Argumenten som användes handlade om löften att låna ut konstverk och om det tveksamma i att ”sälja” varumärket Louvren. Närmare 5000 personer skrev under namninsamlingar och på Louvren inledde man olika protestaktioner. Man kan förstås undra om protesterna hade blivit lika högljudda om museet hade byggts på Manhattan? 

Kostnaderna för dessa projekt är närmast av bibliska mått. Men de obegripligt stora summorna satsas för en gångs skull i ett kulturprojekt och många arkitekter, utställare m.m. kommer kunna få arbeta med detta i en nära framtid. Om framtida besökares upplevelser motsvarar investeringen är en annan och kanske mer akademisk fråga.

En bra museiupplevelse är ofta ett möte. Antingen med en person eller med något oväntat föremål. I augusti gjorde jag ett par museibesök på mycket små museer. I den lilla byn Öhn utanför Strömsund i Jämtland ligger Beppemuseet. Ett museum tillägnat Beppe Wolgers livsgärning inrymt i hans gamla jämtländska gård som köptes som sommarnöje, men där han kom att tillbringa allt mer tid mot slutet av sitt liv. Här inspirerades han till filmen Dunderklumpen och här ägnade han sig åt sitt måleri. Den som tar emot entréavgiften är hans dotter, Camilla Wolgers, som idag driver museet. Här finns stort och smått. Teckningar från barndomen och skolbetyg. Guldskivor, skrivarhörnan. Kepsen hänger på en stol och på en videoskärm spelas en sketch med Beppe, Lars Ekborg och Sune Mangs. I en av ladorna är en liten biograf iordningställd där man kan sitta ner och se på klipp ur Dunderklumpen. På loftet står sängen och dockorna från Godnattstunden. På gårdsbacken serveras hemgjorda kakor och god saft. Utsikten över fjällen och vattnet är magnifik. Det är en trevlig stund tillsammans med barnen på museet. Utställningarna bjuder inte på några överraskningar, men materialet är rikt och det är kul att bläddra i böcker och titta på filmklipp. Många minnen dyker upp.

Några dagar senare kliver barnen och jag in i Överammers fågelmuseum i södra Jämtland. I två garage är Bengt Sahlins samling av nordiska fåglar utställda i välfyllda montrar. 600 arter finns att beskåda och vi guidas runt i samlingen av Bengt Sahlins änka som berättar om varifrån fåglarna kommer. Inte ens Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm lär ha en så komplett samling av den nordiska fågelfaunan. Det är ett spännande möte och vi har svårt att slita oss för att åka vidare hemåt. Frågan är om några oljemiljoner hade gjort något av de små museerna bättre? Jag har svårt att tro det. Kvaliteerna finns på ett annat och betydligt exklusivare plan. Det är personer som känner varje ting utan och innan och som kan ge varje papperslapp och fågelfjäder ett unikt värde – ett värde som inte kan köpas för pengar. 
Kan verkligen så totalt olika museer med så olika förutsättningar jämföras? Ja, vill jag svara på den frågan. Det finns många likheter och fler lär det bli om vi jämför med det kommande Shejk Zayid museet, ett äreminne över Förenade arabemiratens och Abu Dhabis hjälte och landets president från själständigheten 1966 till sin död 2004. Här kommer säkert också personliga tillhörigheter, skrivbord mm att ställas ut – men det kommer knappast vara hans dotter som står i biljettkassan…

Recension: 070913
Text & bild: Olov Amelin

Olov Amelin är utställningschef på Nobelmuseet i Stockholm.