Hur skapar man en utställning som lockar besökare i konkurrens med en ”infotainmentkultur” och nöjesparksestetik? Med vilka metoder kan man kommunicera upplevelser och kunskap i utställningar? Vilka nya inslag från konst, musik, teater och populärkultur kan berika utställningsmediets inneboende egenskaper?
En hel del svar och tankar finns att hämta i antologin ”Szenografie in Ausstellungen und Museen III” som ges ut av DASA (Deutsche Arbeitsschutzausstellungen der Bundesanstalt fur Arbeitsschutz und Arbeitsmedizin). DASA är ett utbildningscentrum i Dortmund för hälsa och säkerhet som öppnade sina 13 000 m2 utställningsytor år 2000. Årligen bjuder man in människor i utställningsbranschen till en konferens kring utställningsscenografi som i sin tur resulterar i en tryckt sammanställning på ca 250 sidor bild och text. Ett otippat initiativ av ett centrum för arbetsskydd kan tyckas. Icke desto mindre fyller konferensen och skriften ett viktigt tomrum för den utställningsintresserade.
Den tredje och senaste utgåvan från 2008 innehåller många internationella exempel från bland annat Tyskland, Kanada, Frankrike och Sverige. De sammanlagt 31 artiklarna på tyska och engelska av varierande längd och nivå täcker in en rad intressanta frågeställningar kring utställningen som form och medium. De ger inte minst en bra överblick över trender och attityder inom utställningsvärlden. Artikelförfattarnas bakgrunder (scenografer, konstnärer, forskare, producenter) kan ibland framläsas i texten, men inte alltid, vilket måste riktas som en kritik, trots den höga ambitionsnivån. Den största behållningen är det rika bildmaterialet med både skisser, planer, utställningsdokumentation och presentationsbilder. Här finns mycket idéer och tips att hämta.
De utställningar som presenteras är i regel påkostade, tekniktunga, och av science-centerkaraktär, texternas upplägg i stil med ”så här gjorde vi och så här (bra) blev det”. I många fall intressant läsning, men efterhand tenderar innehållet att upprepas. Det finns några enstaka skribenter som vågar sig på att ge generella utställningsråd, däribland Peter Slavenburg som listar sju budord för en bra utställning. ”The real stuff” rankas högst på hans lista – det finns inget i kommersiell väg som säljer mer än autenticitet. Därför kommer utställningar aldrig att förlora sin betydelse.
I kontrast till detta påstående står scenografen Bert Knorrs artikel om ”blockbusterutställningar” och hur populärkulturella referenser kan öka intresset för naturvetenskap och teknik. Han har varit initiativtagare och formgivare till en utställning om naturvetenskap som knyter an till bildvärlden från serieförlaget Marvel Comics. Mest kända bland karaktärerna är Hulken, X-men och Spider-man. Dessa världsberömda seriehjältar kan tilltala en generation som är van vid infotainment och snabba upplevelser. Dessutom, menar Knorr, har flera av seriehjältarna ofta någon form av koppling till vetenskapen, vilket man kan utnyttja. Ett problematiskt påstående och en problematisk bildvärld som tjänar en egen diskussion. De båda exemplen synliggör dock den svåra balansgång som museerna måste gå för att å ena sidan bibehålla sin trovärdighet och sitt varumärke och å andra sidan locka besökare för att finansiera verksamheten och skapa legitimitet. Här spelar onekligen scenografin, packeteringen, en allt viktigare roll.
Och mitt i alla spännande bildexempel börjar jag fundera på besökarna. Hur skulle de beskriva sina upplevelser av de utställningar som statuerar goda exempel i tidskriften? Här borde fler artiklar med studier av besökarnas upplevelser lyftas fram och sättas i relation till utställningsproducenternas och formgivarnas intentioner. För tillfället pågår ett mycket spännande forskningsprojekt på Lärarhögskolan vid Stockholms Universitet som undersöker museernas självbild, utställningsmediet och publiken. Redan nu kan man se tendenser i materialet som visar på att besökarna skapar egna bilder av utställningen som inte alltid går i linje med utställningsproducenternas intentioner och där den tänkta dramaturgin och inramningen inte alls är centrala för upplevelsen. För det är först när utställningen får prövas mot verkligheten som man kan tala om utställningarnas roll, funktion och framtid. Det är först då som man har förutsättningar för att skapa en utställning för morgondagens publik.
Szenografie in Museen und Austellungen III, DASA
(Bundesanstalt fur Arbeitsschutz und Arbeitsmedizin),
Klartext Verlag Essen 2008
Text: Katarina Przybyl 081001
Bilder: Ur Szenografie in Museen und Austellungen III
Kommentar till del I och II, se Litteratur
