Varför försöka förändra hela världen? När det räcker med att förbättra utställningarna!

Världskulturmuseet söndag den 2 februari 2008
Foto: Eva Persson

Jag bad min unge vän Josef att gå till Statens historiska museum och undersöka hur många frågor som ställdes till publiken i nya delen av basutställningen Forntider, och han räknade till 135 stycken. För åtta år sedan hittade Stina, en av mina utställningsstudenter, 40 meningar som slutade med ? i Nordiska museets utställning 1000 år av framtidstro.

Att aktivera utställningspubliken genom att ställa frågor är en idé från det radikala 70-talet. Miljögrupper och andra som började göra sig hörda även via utställningsmediet ställde en massa obehagliga och provocerande frågor, ofta handskrivna med spritpenna på wellpappskärmar. Till slut blev det ett manér, och jag sa strängt till de konstfackselever som skulle förvandla sin examensutställning om handikappade till en vandringsutställning: Och så vill jag inte ha en utställning med en massa frågor, säg i stället vad ni tycker. Det hade jag inte behövt be om. Utställningsgruppens tes var att det inte finns några handikappade utan att det är samhället som handikappar folk. Någon vecka före vernissagen inspekterade Riksutställningars styrelseordförande utställningen. Han kände sig förorättad av vissa påståenden i utställningen och ville korrigera. Det accepterade inte producenterna. Eftersom det heter segslitna förhandlingar vann utställningsmakarna. (De satte dit en liten mustasch på dåvarande AMS-chefen, en generaldirektörskollega till Riksutställningars ordförande, så att han blev lite mindre lik verklighetens förlaga. Därmed fick Riksutställningars styrelse sig nöja). Detta hände för 35 år sedan.

Jag undrar vilket museum som nu vågar bryta fråga-publiken trenden och påstå något själva, nåt riktigt kontroversiellt eller varför inte bara berätta en spännande historia.

Vilket museum det än blir kommer de utställningsanssvariga att stöta på problem. De märker hur svårt det är att med föremålens hjälp gestalta de stora men alls inte oviktiga frågorna om etnicitet, identitet, social status, makt och ibland t o m klass som nu formuleras så elegant i ord. De kommer att inse att det behövs alternativa utställningsformer. De måste börja experimentera med föremålen, inleda en grundforskning i fenomenologisk anda med sikte på utställningsmediet.

Inget av ansvarsmuseerna och inte heller Riksutställningar ägnar sig åt sådant utvecklingsarbete.

Och därför ser utställningarna, bortsett från påkostad belysning och storslagna scenografiska rumslösningar, fortfarande ut som de gjorde för femtio år – inne i montrarna! Där ligger/står/hänger objekten i ungefär samma kombinationer som de “alltid” gjort. Hänvisade till vad en betraktare kan uppfatta av deras yttre form och yta. Men vad väger de, hur luktar de, hur är klangen av dem vid beröring, hur skrovlig är deras till synes glatta yta? Vad skulle de berätta om de hamnade i nya föremålssällskap, rekonstruerade hemmamiljöer ersattes med konstruerade främmande miljöer? Detta har i trettio års tid sysselsatt utställningsarbetare i USA och än mer i Europa.

Svenska museer känner till det men orkar inte, vill inte, kan inte låta sig inspireras.

UEForum kommer under 2008 att publicera en serie artiklar på det något högtravande temat “sakmuseerna och den konstnärliga integriteten”. Förhoppningsvis kan vi då förtydliga vad vi ovan – dock på goda grunder – hävt ur oss.

Stockholm 080207
Eva Persson
Chefredaktör