Hälsinglands museum, Hudiksvall
090130 – 090831
Illustrationer: Anna Clara Tidholm
Scenografi: Alexander Reichstein
Producent: Mayasa El-Mahmadi
Det är inte något nytt för museerna att göra utställningar för barn på temat ”förr i tiden”. Många museer har byggt lekrum för att levandegöra historien och berätta om hur livet levdes i forna tider. Museipedagoger har under många år utvecklat utställningsformer och pedagogik som går ut på att barnen ska lära sig historia genom att leka historia. Det tycks ha blivit en egen genre med uppbyggda miljöer i liten skala med utklädningskläder, rekvisita och naturtrogna miniatyrkopior av föremål anpassade till de yngre besökarna. Vi har sett ett flertal lekrum där barnen får leka och prova föremål som visar hur människor åt, arbetade, lekte och klädde sig. Fortfarande byggs såna utställningar i form av ett slags tillrättalagda miljöer. För barn är ”förr i tiden” ett abstrakt begrepp. Det är svårt att ge barn en begriplig bild av och tidens gång och man kan fundera över vad barnen får ut av att sätta på sig randiga förkläden, rutiga sjaletter och kepsar för att leka dräng och piga.
Nu har också Hälsinglands museum producerat en utställning om ”förr i tiden”. Den handlar om hela livet från vaggan till graven och utspelar sig i 1800-talets landsbygsmiljö i Hälsingland när Sverige var ett jordsbruksland och människor levde i självhushåll och försörjde sig på vad jorden och gården gav. Utställningen vill berätta om hur livet levdes av helt vanliga människor, på ett sätt som är både likt och olikt vårt eget liv istället för den bland barn ofta gängse bilden av forntidens drakar, dinosaurier och riddare.
Med blandade känslor sätter jag mig på tåget till Hudiksvall och egentligen mest nyfiken på mötet mellan utställningens båda konstnärer, Anna-Clara Tidholm och Alexander Reichstein.
Det är Anna-Clara Tidholm en av våra mest framstående bilderbokskonstnärer med en lång relation till landskapet Hälsingland som är idégivare till utställningen. De flesta förskolebarn är bekanta med hennes rika bilderboksproduktion och framförallt kanske med de älskade ”Knacka på – och Hitta på-böckerna”. Tillsammans med Alexander Reichstein som vi tyvärr ännu inte sett mycket av i Sverige har hon utvecklat sin idé om en utställning för barn och vuxna. Reichstein kommer ursprungligen från Moskva men är numera bosatt i Helsingfors och välkänd i Finland i barnkulturkretsar. Från början illustratör har han mer och mer övergått till installationer och lekfulla, magiska utställningsprojekt. I sommar finns ett utmärkt tillfälle att se ett av dem i Helsingfors på Heureka där hans Bestiarium Construendum visas. I samarbetet med Tidholm har Reichstein haft rollen som scenograf.
Jag stiger in i museets välkomnande entré med café och liten butik. Solen lyser in genom de stora fönstren på en grupp stickande kvinnor som har museet som träffpunkt. Jag läser den korta poetiska introduktionen till utställningen intill en ålderstrappa med ett föremål på de olika stegen. På det första ligger en liten docka i en vacker broderad tygpåse, på det sista steget en begravningskaramell och högst upp däremellan en bordsklocka. Texten talar om människorna som ”föddes och lekte och arbetade och vilade sig och blev gamla och dog”.
Utställningen är placerad i tre mindre rum och utformad som en samling hus med bilder av människor som är sysselsatta med olika saker. Besökaren rör sig mellan husen, tio stycken i olika storlek och med proportioner av de hälsingska gårdarna. Huskonstruktionerna är enkla med ramar tillverkade i lättmetall och med överdrag av halvtransparent canvasväv. På väggar och tak är Anna-Clara Tidholms bilder tryckta. De är utförda i akvarell, krita och blyerts i maxA3-format som scannats och skrivits ut på väven. Bilderna kan ses både utanpå och inuti husen. Dagsljuset silar in genom rummets fönster som täckts av ett tunt linnetyg. I motljuset ser man rakt genom väven och bilderna tycks ligga i lager på varandra och nästan sväva i rummet. På en del av museiväggarna hänger stora årstids- och landskapsbilder och på golvet bland husen står några installationer i form av en eka, en kärra med halm, en vedstapel. Det är vackert.
Alla hus har fått ett eget tema till vilket bilderna knyter an: födseln, barndomen, familjen, djuren, festen, kyrkan, kvinnligt arbete, manligt arbete, ålderdomen och döden. Med stort lugn berättar bilderna om hur livet levdes alltefter årstiderna och med de olika generationerna tätt inpå varandra från vaggan till graven. Barnen är hela tiden närvarande. De sover och leker bland de vuxna och deltar också i livets allvar. Man känner värme för dessa människor som så ömsint skildras i sitt strävsamma liv. Bildspråket är mjukt i nedtonade färger och blommar ut kyrkan som är det största av husen och med placering i ett eget rum. På takets långsida visas ett bildspel med endast fyra bildväxlingar. Det är dopet, konfirmationen, bröllop och begravning som skildras, de stora högtiderna. Kyrkointeriören är praktfull med prästen i predikstolen. Också festen med de dansande paren står i kontrast till den inrutade vardagen med utställningens enda ljudinslag, en danspolska som går i gång av en sensor när man kommer nära.
I varje hus finns ett eller ett par, närmast symboliska föremål. De är avsiktligt få och väl valda. Det är helt vanliga enkla föremål som trädockor och tygbollar, den tunga bibeln på golvet i kyrkan, korgen med garnnystan på trasmattan, grötskålen med sina träskedar och lådan skoveln mull. De föremål som nytillverkats är gjorda enligt gammal hantverkstradition. Alla är tänkta att leka med.
Utställningen är helt textlös så när som på den korta introduktionen vid entrén intill ålderstrappan. Den är något så ovanligt som en helt teknikbefriad (nästan) utställning. Inga knappar att trycka på, inga TV-och dataskärmar, inga luckor att öppna, inga blinkande ljus. Det finns inget som pockar på och konkurrerar om uppmärksamheten. Det är en lågmäld och stillsam utställning fri från de tilltal och uttryck som barn är vana vid från TV och datorspelsvärlden.
I all sin enkelhet är gestaltningen storslagen. Det är bilderna och rummet som berättar och sätter föremålen i sina sammanhang. De stora väggbilderna placerar livet i landskapet och ger mig en svindlande och flyktig känsla av tid där jag påminns om hur generationerna följdes åt i ett samhälle där livet levdes i ett annat tempo. Barnen rör sig mellan och kryper in och ut ur bildhusen. Människorna på bilderna är ofta nästan i naturlig storlek och barnen börjar självklart leka och prata med dem.
Både Tidholm och Reichstein vet att man kommer långt med en gestaltning som litar på barnen själva och som lämnar stort utrymme för den egna fantasin.
| Fakta Hälsinglands museum Utställningen hade vernissage på Hälsinglands museum den 30 januari 2009 där den visas till och med den 31 augusti. Därefter kommer den att turnera, närmast till Bollnäs. I projektet ingår fortbildning av länets alla förskolepedagoger som bjuds in till utställningen där de får möta Anna-Clara Tidholm och få en fördjupad syn på utställningen och om ”livet förr i tiden”. Till utställningen finns även en liten folder med text av Anna-Clara Tidholm. Anna-Clara Tidholm, tecknare och författare, f 1946, bosatt i Hälsingland sedan 1970. Arbetar med bilderböcker, givit ut eller medverkat i ett 60-tal titlar varav de mest kända är ”Resan till Ugri-La-Brek” och ”Knacka på!”. Även arbetat med barnfilm och utställningar. Mottagit bl a Augustpriset 2002 för Adjö, herr Muffin och Astrid Lindgren-priset 1997. Anna-Clara har tidigare gestaltat historia för barn, i böcker som t ex ”Barnens svenska historia 1” (text Sonja Hulth), ”Flickornas historia” (text Kristina Lindström), ”Förr i tiden i skogen” och ”Långa ben” (båda med text av Thomas Tidholm). Alexander Reichstein, scenograf och illustratör, född 1957 i Moskva, Ryssland. Vid Moscow Polygraphical institute studerade han grafisk form. Sedan 1990 bosatt i Helsingfors, Finland där han förutom olika barnkulturprojekt arbetat på University of Art and Design Helsinki. Han är verksam i länder som Tyskland, Frankrike, Japan, Schweiz, Österrike… I många av Alexanders utställningar arbetar han med barn för barn. Alexander har fått många fina utmärkelser för sina insatser, bland annat Finlandia Junior 1997, Topelius Medal 1999, Finska statens pris för barnkultur. Under sommaren 2009 från och med april kan utställningen Bestiarium Constrendum ses på Heureka i Helsingfors. |
Text: Ulla Arnell
Foto: Bonny J Sjöblom, Hälsinglands museum
Ulla Arnell är frilansande utställningsproducent med särskild inriktning mot konst och barnkultur
