Malmö museer – Teknikens och Sjöfartens hus
Basutställning öppnad 2007
Utställningsproducenter: Jens Olsson och Torbjörn Bodin
Utställningsarkitekt: Lena Hilbertsdotter
Teknikproducent: Ernesto Cespedes
Skribent: Katali Jarefjäll
Ljuddesign: Ulf Söderberg
Dekorationsmålare: Eva Maria Eriksson
En stor semla i ensamt majestät i en hög glasmonter var det första som fångade min uppmärksamhet på utställningen Tidernas stad på Malmö museum. En händelse som ser ut som en tanke, det råkade vara den 24 februari, Fettisdagen. Men detta kunde väl knappast vara skäl nog för en sådan upphöjelse av ett enskilt bakverk. Saken fick sin förklaring när jag tog del av texten som bifogas. Den dag då AB Malmö Strumpfabrik lades ned, år 1992, bjöd ledningen kvinnorna på en semla till förmiddagskaffet.
Denna ögonblicksbild är ett av många sätt att levandegöra ett stycke historia, nämligen att beskriva Malmös mångfald genom dess industrier, som MMT med Katja of Sweden som bärande namn, eller MAB & MYA, ett annat textilföretag, Addo kontorsmaskiner, Mazetti och Pågen. Endast bageriet har överlevt. Förändring över tid men också vittnesbörd om ekonomiska kriser.
När Kockums stora lyftkran plockades ned – väl dokumenterat i en film som visas – för att skeppas till Korea försvann en av stadens starkaste symboler. Turning Torso har nu intagit denna roll, en talande metamorfos. Men det gamla varvsområdet i grannskapet har lämnat plats inte bara för lyxbostäder med småbåtshamn utan också högskolebyggnader – utbildning som en process av annat slag än arbetet på verkstadsgolvet.
A City of all Times: det förflutna speglar nutiden, och tvärtom, så kan utställningens engelska titel tolkas. Tidernas stad, den svenska rubriken, tillåter jag mig däremot lite lättsinningt att tyda som ”en hyvens stad”. Den nyktra underrubriken lyder Malmö 1850 till idag. Industrialismens genombrott i Sverige utgör således startpunkten, och ur museets samlingar har föremål letats fram som på olika sätt illustrerar vad som är och har varit specifikt för landets tredje stad. Med igenkännandets blick studerar jag road och intresserad de olika tingen.
Men samtidigt skymtar här ett problem, vilka av alla dessa är typiska för just Malmö? Det mesta är allmängods: möbler, köksgrejer, radioapparater, cyklar m.m. Och folkhemmets bostäder finns överallt, liksom miljonprogammets limpor. Detta är möjligen oundvikligt; ett viktigt syfte bör bland annat vara det pedagogiska.
Stadens etniska mångfald, kulturyttringar med fjärran ursprung lyser däremot med sin frånvaro. Kanske finns ännu inte några spår av invandrarna i samlingarna? Deras så påtagliga närvaro i stadsbilden och stadens självförståelse borde likväl ha dokumenterats på något sätt, varför inte med ett par utslitna fotbollsdojor, tillhöriga Zlatan, en framgångssaga från Rosengård, som kunde utvecklats i en tid då problemen i detta område tenderar att ta överhand.
Föremålen presenteras till synes huller om buller. Varför hittar man t ex bokbindarens redskap bredvid frisörens? Jo båda var en gång typiska kvinnoyrken. Uppställningen saknar inte karaktär av vindsröjning, likväl är allt överskådligt presenterat, i glasmontrar eller öppet beroende på sakernas ömtålighet. Ett ”scenrum”, originellt och tankeväckande, drar blickarna till sig, nämligen en uteliggares bohag, i kontrast till ”grannrummet”, borgarklassens möbler från förra sekelskiftet. Men jämförelsen haltar. Hellre hade man velat se dagens prylhysteri och ”glassiga” interiörer som motvikt. Utställningen sträcker sig ju fram till dags dato.
Ett viktigt komplement är de dokumentärfilmer som visas i en återskapad minibiograf. Här stannade jag länge, nyfiken på det Malmö som varit. Kanske är det här som stadens själ bäst kommer till uttryck, trots alla förändringar som ägt rum. Framtiden däremot visas i stort uppslagna bilder, visioner om ett annorlunda stadslandskap på skånska slätten, en upprustning av 1960-talets miljöer men också Västra hamnens utbyggnad.
Vill man få en riktig nostalgiupplevelse rekommenderas ett besök på utställningen på lördagar. Varje halvtimma mellan klockan 13.00 och 14.30 bjuder nämligen den stiliga Automatorkesterns medlemmar (en mekanisk orkester tillverkad i England på 1920-talet) upp till dans. En gång förnöjde den varuhuset Wessels kunder, en anläggning vid Gustav Adolfs torg som nu, som så mycket annat, är ett minne blott .
Det bestående intrycket av denna utställning är just minnet av gången tid, vilket kanske också är avsikten – att till en äldre generation förmedla bilden av ett Malmö som försvunnit, eller, om man tittar noga efter, till delar fortfarande går att upptäcka, med nya ögon. Men kanske viktigast av allt, göra unga människor medvetna om den kunskap som finns att hämta i gamla ting och tilldragelser fjärran dagens samhälle.
Text: Hjördis Kristenson
Foto: Malmö museer
Hjördis Kristenson är arkitekturhistoriker och författare
