På Biotopia – en pärla i Vasaparken i Uppsala presenteras den uppländska naturen i en ljud- och ljusdramatisk föreställning där alla sinnen vaknar
Upplands natur, Biotopia, Uppsala
Utställningsform och program: Håkan Harrysson, Svensk idé/h2 projekt
Projektledare: Linda Sörnäs
Teknik: Petter Feltenstedt, Mediaspecialisten
Ljussättning och belysning: Gert-Ove Wågstam, Thespis Light AB
Ljud: Anders Nyström
Modeller: Jean-Louis Dardel
Träskulpturer: Vesa Jussila, Naturdiorama
Illustrationer: Sara Olausson
Konservator: Jeanette Setterberg, Konservator JS
Biotopia, som förr hette Biologiska Museet, är ett barnvänligt museum, precis lagom stort och med fängslande dramatik. Uppländsk natur, djur, fåglar och insekter har här levandegjorts och satts in i ett större sammanhang – fått en miljöförankring i tid och rum. Begreppen ’miljö’, ’tid’ och ’rum’ är alla närvarande, även om ’tid’ är det begrepp jag upplever som mest påtagligt i de tidsåldrar (det finns också en geologisk utställning i museet) , dygn, årstider, förflyttningar och i de ljudens simulerade rörelser/händelser som framställs.
Någon trycker på en knapp i barnvänlig höjd och plötsligt utspelar sig de mest dramatiska naturscenarier i dioramor med uppstoppade djur och fåglar.
Lite skrämmande är det när det blir mörkt, musiken tätnar och ökar i styrka, rovfågeln belyses, ljudet från de snabba vingarna svischar förbi och man förstår att ett byte är målet för den ljud- och ljussimulerade attacken. Men det ljusnar snart, musiken öppnar upp för gryning, och den fridfulla miljön som gestaltar en fågelsjö återuppstår strax därpå i sin fulla dager; alla fåglar blir åter synliga och deras läten fyller rymden. Några uppfångade kommentarer: ”Man vet inte vad som händer egentligen!”, ”Oj! Blev det läskigt nu!”, ”Nu ska vi gå hem!?”
Kanske kan man inte förutsätta att ivriga barn och vuxna läser den felplacerade varningstexten eller den pedagogiska och välplacerade texten i serieform som berättar om rovfågelsattacken. Å andra sidan ligger detta i naturens dramatiska natur – det oförberedda, det är inte meningen att människan ska styra och ha kontroll över naturen. Att i viss mån förbereda sig genom att läsa på (och berätta) är ett fritt val och ett ansvar.
I de övriga fyra dioramorna går det lugnare till, eller också har man som besökare vant sig vid ljud- och ljuseffekterna som uppträder. Kanske har samspelet mellan de olika texterna och den gestaltade naturmiljön blivit uppenbarat. Huvudtemat, att sammanföra människan och (den uppländska) naturen kommer till uttryck i text och bildberättelser på olika nivåer. Seriestrippen med anknytning till naturens skådespel (som aktiveras vid knapptrycket), kompletteras med mer faktarika texter, exempelvis den om Skogens hotell. Namnet associerar till ’två världar’, där vi får lära oss om olika fågelarter som flyttar in efter varandra i bohålen och om andra som kan befolka hotellet Aspen. En vidare koppling till människovärlden är trä som byggmaterial och hur trädets ’exteriör’ är beklädd med olika mossor och lavar. Slutligen hittar man vykort som ger tips på utflyktsmål i Uppland.
Spåren av mänsklig närvaro i dioramorna illustreras på olika sätt genom föremål och ljud. Och omvänt: som en länk mellan miljön bakom glaset och betraktaren framför närmar sig ett irriterande surr, det kommer så nära att jag gång på gång frestas värja mig och vifta bort flygfäet – som bara existerar i ljudform.
I dioramat ”Porten till norr” berättar älgen med norrländsk accent om sitt stationära liv. Där flockar sig de mindre barnen framför de stora skogsdjuren: älgfamiljen, björnen och lodjuret. Den stillsamma rösten från skogens konung tronande på sin vackra myr kontrasterar mot de gladlynt kvittrande flyttfåglarnas berättelser från främmande länder, som projicerat i en stor cirkel på himlen. Gång på gång trycker barnen på knappen och sätter sig tillrätta för att iaktta och lyssna till det som är överskådligt, tydligt och lätt att ta till sig.
Datorer ger möjlighet till ytterligare information och fördjupning på olika områden och nivåer. Ett antal kreativa möjligheter för olika åldrar finns så väl på datorer som i museets verkstäder. Att läsa om de olika naturmiljöerna på museets hemsida före besöket ger en rikare upplevelse.
Som gammalmodig besökare kan jag sakna en siluettöverblick med artnamn vid varje diorama, detta skulle hjälpa de besökare som glömt, eller ännu inte hunnit lära sig, namnen på djur, fåglar och insekter. Vidare: stolparna i glaset som skiljer museimänniskan från naturmiljön begränsar upplevelsen, kanske utgör de dock en nödvändig gränsmarkering.
Text och foto: Marit Jonsson, Formom
Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, frilansande skribent med speciell inriktning på musei- och utställningsrelaterade texter, kritik, text- och bildanalys.
