Gå och se (minst en gång) Historiska museets mariautställning innan den släcker ner i november. Den är publikfriande, trendig och på samma gång en klassisk allvarlig museiutställning, anser Björn Ed som här sätter in utställningen i ett tvärestetiskt perspektiv.
Den som är ”trött på teater” bör gå och se den norske regissören Erik Strubös vackra uppsättning av Strindbergs Påsk. Det rekommenderade DN kritikerna Leif Zern och Malin Ullgren i våras. ”Ingenting händer på ytan – istället lockas åskådaren att på egen hand tolka pjäsen”. ”Jag tycker inte att det finns något vackrare än en skådespelare som står still på en tom scen” säger regissören själv i en DN-intervju.
Det är ett neutralt scenljus som värms upp först mot slutet av föreställningen. Pjäsen utspelar sig under påskveckan. Aktbytena markeras av några Haydntakter på fiol och tidsangivelser projiseras på korrugerade plåt. Ljussättaren Ellen Runge gör en nästan osynlig ljussättning i den minimalistiska uppsättningen.
I Mariautställningen är det ljussättaren Ellen Runge som är dirigenten för en storartad och oförglömlig iscensättning av Romanska hallen på Historiska museet. Mariautställningen är som gjord för oss som lider av ”trött på teater-museum”. I salen finns en rums- och museikänsla som vi kan känna igen från Carlo Scarpas berömda museirum från 1950-talet i Italien. Det var då banbrytande utställningskonst.
Carlo Scarpa var utställningsarkitekt för paviljonger och uställningar på biennalen i Venedig från början av 40-talet till slutet av 70-talet. Han restaurerade och byggde också om förfallna palats till konstmuseer. Det svårt krigsskadade Palazzo Abatellis på Sicilien omvandlades till konstmuseum 1953-54: tillbyggnaden av Canovas skulpturgalleri 1955-57 i Possagno och, mest berömt, den gamla medfarna borgen Castelvecchio i Verona som invigdes 1964, allt visar på Carlo Scarpas regikonst.
Det är så Romanska hallen nu är gestaltad. Rumslig dramaturgi + vår tids hela register av teater- rockscensljus (Carlo Scarpa använde i huvudsak dagsljuset) + Eva Dahlgrens bakgrundsmusik + Virpi Pahkinens dansvideo är både huvudnummer och bakgrund till den rika samlingen av Mariaskulpturer som har vilat sig på museimagasinens hyllor sedan 1800-talet. De samlades då ihop från Sveriges alla medeltidskyrkor som övergavs eller revs för att ge plats för de nya ljusa rymliga 1800-talskyrkorna – som vi nu vill riva.
Utställningens texter hänger här och där i rivblock. Det är texterna som har gjort utställningen omtalad och ifrågasatt. Ebba Witt-Brattström avlossade en rasande kritik i DN. I en av Romanska hallens två minibiografer retar hon särskilt upp sig på Kristina Lugns sätt att lyfta fram frågor kring modersrollen och meningen med livet. Ebba Witt-Brännström framhäver en enkel skärmutställning från 1998, ”illa placerad i entréhallen”, där hon själv medverkade med föreläsningar om kvinnohistoria ”för fulla auditorium”. Museet var en mötesplats för kvinnodebattens heta vågor.
Det är ju inte VAD Kristina Lugn säger utan HUR som fängslar oss idag. Inte vad som är rätt eller fel.
Scenografen Katrin Brännström har byggt upp en tillfällig vägg mot trapphuset. I väggen finns en blodröd veckad tygportal. Den är som ryttargången på cirkus. Entrén för tankarna till den legendariska HON-utställningen på Moderna Museet 1966.
Sakta pulserar ljusfärgerna i rummet. Scarpa lät måla färgade bakgrunder, Runge målar med färgat ljus. Det lysande taket ger illusionen av att rummet fortsätter ut i universum. Teaterljuset förstärker salens grovputsade väggar och det grova flisgolvet av kalksten. På den västra långväggen klättrar sju Mariaskulpturer. Små minispotlights lyser på Mariorna underifrån som om ljuset kom från kyrkornas vaxljus. Ljuset växlar från underljus till överljus. Det pulserande ljuset gör att de skamfilade och härjade skulpturerna ”andas”, blir som levande.
Bänkarna mitt i rummet inbjuder till att sätta sig ner framför den fristående säkerhetsmontern med fem ovärderliga mariaskulpturer. Montern är skickligt förvandlad till dansscen. Finskan Virpi Pahkinens nonstop-video projiceras på monterns ena glasvägg, täckt av en svagt genomskinlig filmduk. Framifrån är det skulpturerna som ”dansar” med hjälp av ljusspelet. Pahkinen bildar fond. Bakifrån är det hemmes uttrycksfulla dans som är huvudnummer och skulpturerna blir till skuggor ur historien. Eva Dahlgrens ”ljudarkitektur” ger klang och rytm åt Pahkinens dans. Hela rummet andas med ljudet – ljuset.
Till sist åter en jämförelse med teatern: världsberömde pjäsförfattaren Jon Fosse förklarade i en TV-intervju ”att han bygger sina pjäser som musikstycken med klanger som vänder sig till det emotionella”.
Bilderna föreställer uppifrån och ned:
Scenbilden från Stockholms Stadsteaters uppsättning av Påsk, våren 2009.
Palazzo Abatellis: Scarpa använder färgade bakgrunder.
Canovas skulpturgalleri: Scarpa litar på dagsljuset.
Castelveccio Verona: Varje rum är en ny akt, en ny scenbild i Scarpas scenografiska skulpturuppställningar.
Kristina Lugn pratar fritt om modersrollen i en av museibiograferna.
Modell av Hon-utställningen på Moderna Museet 1966.
Ellen Runges dramatiska ljus får de skamfilade Mariaskulpturerna att leva upp.
Framifrån är säkerhetsmontern omvandlad till dansscen för medeltida Marior.
Bakifrån är det dansaren Virpi Pahkinen som har huvudrollen.
Text och bild: Björn Ed
Björn Ed är utställningsarkitekt.
Åsa Dahlins recension av Mariautställningen
