SYNPUNKTEN
”Utan form inget innehåll” är ett påstående av författaren psykologen och konstnären Rollo May som nu också museernas ämnesansvariga intendenter håller med om. Men vems form gäller? Det är inte underligt om det uppstår konflikter mellan dem som behärskar innehållet och dem som är utbildade formgivare. I många fall har den ämneskunnige redan givit gestalt åt sina kunskaper i ett utställningsmanus, vilket i sin tur kanske bygger på en doktorsavhandling som också har specifika formkrav på sig.
Att innehållet måste byta form när det flyttar från ett medium till ett annat inser man på det teoretiska planet men i praktiken är det svårt att se ”sitt” innehåll reduceras eller på annat sätt förvanskas i en gestaltning som tar andra visuella och fram för allt spatiala hänsyn. Många utställningsproducenter – numer står det ju oftast en sådan mellan den/de innehållsvariga och den formansvariga – håller på ordet och ger för tidigt upp den kamp det är att omvandla orden till tredimensionell form. Det finns otaliga exempel på det i sakmuseernas utställningar. Liksom att producenter ofta inte ser att den föreslagna formen redan uttrycker det väsentliga i det budskap som utställningen vill föra fram.
Kanske är samarbeten med utställningsarkitekter och scenografer mer friktionsfria när uppdraget är att formge ett givet innehåll. När i stället en så kallad fri konstnär kontrakteras är det inte ovanligt med hårdare konflikter om det inte från början är överenskommet att han eller hon skall tolka innehållet.
Jag kan gissa att den gestaltning som konstnären Åsa Andersson Broms gett den omtalade utställning Tvättstugan inte tillkommit utan konflikter, och meningarna om den är fortfarande delade på Nordiska museet. För UEForums recensent framstår den som ett välkommet brott mot en hittills alltid lika förutsägbar utställningsbehandling av etnologiska undersökningar och forskningsresultat.
Skisserna till utställningen om DC 3:an på Flygvapenmuseet i Linköping bygger på en idé som producenterna presenterade, och som ”jag köpte direkt”, säger konstnären Mattias Åkeson.
Både Åsa Anderson Broms och Mattias Åkeson gillar att arbeta med kulturhistoriska utställningar. Utmaningen att inte i första hand manifestera sig själv, ”göra sin grej”, utan tillsammans med museets personal finna en gestaltning där den konstnärliga kreativiteten bryter det museala utställningsspråket. Det kan kräva en envis konstnär och absolut behövs en modig producent.
Modet att skapa, är titeln på Rollo Mays bok: Att skapa innebär att satsa allt och ändå våga ta ett misslyckande. Det är att hota det bestående, utmana samhället och opinionen, trotsa likgiltighet, konformism materialism och slåss mot orättvisor.
Det är stora ord! För en teater, även den statsunderstödda, är de inte främmande. Vad museicheferna skulle säga om en sådan programförklaring är mer osäkert. Men om varje centralmuseum en gång om året vågade satsa på ett litet projekt utifrån Rollo Mays definition på det konstnärliga skapande vore mycket vunnet. Och befrielsen nära.
GOTT NYTT ÅR!
Stockholm 091216
Eva Persson
UEForums chefredaktör
