Stockholm Medeltidsmuseum
Ny basutställning, invigd januari 2010
Projektledare/Producent: Tina Rodhe
Produktionsgrupp: Lin Annerbäck, Sten Jensen, Tina Rodhe,
Henrik Summanen och Kerstin Söderlund
Formgivare: Sten Jensen
Utställningstexter: Tina Rodhe och Gudrun Wessnert
Arkeologer: Lin Annerbäck, Solbritt Benneth, Kerstin Söderlund
Mediaproducent: Henrik Summanen
Ljus: Ljusdesign AB
Mediateknik: Informationsteknik
Ansvarig snickare: Jonas Bergkvist
Övrigt snickeri: Ray Wahlsten, Nils-Olof Bergvall, Lotten Serander, Bertil Nordenstein
Dekormåleri: Susanne Deist, Helena Isoz
Modellbygge: Nils-Olof Bergvall, Susanne Deist
Sömnad: Åsa Dahlstedt, Astrid Kaneberg, Jonas Hansson,
Jeanette Danielson
Nere i marken under dagens storstadsvimmel ligger de tysta kvarlevorna från den tid som flytt. Vid utgrävningarna framför riksdagshuset för 30 år sedan fann man 55 meter stadsmur, 2 000 skor, 11 båtar och en kyrkogård med skelett från mer än 4 000 medeltidsmänniskor. Fynden från de allra äldsta delarna av Stockholm har gett upphov till ett museum, som dock under ett par år av byggarbeten har varit utlokaliserat. Först nu i vinter har Stockholms Medeltidsmuseum flyttat tillbaka till Helgeandsholmen.
Låt mig genast ge beröm för läget som är fantastiskt där under Norrbro, museishopen i entrén är verkligen snyggt formgiven, de autentiska stenmurarna och den underjordiska gången (visserligen från 1700-talet) måste tilltala varje människa med minsta intresse för historia. Dessutom är det fritt inträde; varje gång man slipper betala får man lust att göra ett kulturpolitiskt debattinlägg om hur självklart detta borde vara.
Ur kulturarvssynpunkt är det här museet en verkligt god idé: att ta vara på en plats full av historiska lämningar och bygga museet bokstavligt talat ovanpå fynden. Här föddes Stockholm. Det måste vara en historia värd att berätta, även om staden jämfört med andra europeiska huvudstäder har haft en kort storhetstid efter den blygsamma starten på 1200-talet.
När Medeltidsmuseet nu öppnar på nytt är det med ”en medveten strävan efter att integrera den kulturhistoriska miljön med modern teknik. Ett sätt att möta medeltiden i tiden”, som museet stolt deklarerar. I praktiken innebär det att en vägg utgörs av en ganska suggestiv projektion med den medeltida vattenstaden, att en och annan ljudslinga försöker frammana medeltiden på auditiv väg, att ett antal dataskärmar visar film när man trycker på knappen, samt att två dioramor har dockor som försvinner. Jöns skomakare och Sketna Gertrud syltekona är synliga i 20 sekunder, därefter spårlöst borta. Man kan tycka att det är ett fascinerande sätt att gestalta det historiska glappet mellan vår nutida blick och medeltidens verklighet. Man kan också tröttna rätt fort på det trolleritricket.
Mina utställningsönskemål kan uttryckas i två ord: sammanhang och förtätning. På Medeltidsmuseet är de autentiska föremålen förvånansvärt få och de späds därför ut med målningar, modeller, kartor, kulisser, dockor och dataskärmar där experter berättar om sina områden: byggnadshistoria, arkeologi, osteologi osv. Ändå är det svårt att ratta in rätt stämning. Jag får inte tillräcklig information varken om hur jag ska röra mig i utställningen eller kring vilket huvudbegrepp jag ska sortera kunskapen. Att allt handlar om medeltiden blir väl vagt som röd tråd. Kanske hade det fungerat bättre med ett smalare fokus, som det helgeandshus (motsvarar ungefär fattigstugan) som en gång låg här? Nu blir det lite spretigt när utställningen vill täcka in allt från blodbad till papegojskjutning (en medeltida festlighet).
Här finns fantastiskt mycket intressant att studera, men besökarna riskerar att gå miste om godbitarna eller missförstå vad de ser. Upplysningarna är ibland för mångordiga och ibland saknas de helt. Så är det med Karl-Olov Björks (?) roliga skulptur föreställande biskop Brask (tror jag) med den lilla lappen kokett i nypan. Vad gör han och varför och vad betyder det? Ingenstans får man reda på något alls om skulptören, biskopen eller brasklappen. I en vagga ute på gatan ligger en docka, hur ska man tolka det? Lämnades spädbarnen utomhus utan tillsyn? Närmaste skylt handlar om hur barn gick klädda på medeltiden men den texten tycks inte helt hänga ihop med föremålet.
Eller ta galgbacken, riktigt otäck med sin kusliga belysning och sina kraxande korpar, där museet ska gestalta medeltidens syn på brott och straff. Men var är det stora sammanhanget? En samtida illustration som pedagogiskt förevisar olika tortyrmetoder (gissar jag) saknar helt kommentar. Precis i ögonhöjd för ett förskolebarn exponeras en svårtydd bild där en person blottar rumpan. Man blir osäker på om han ägnar sig åt något osedligt brott eller om han just blir bestraffad. Besökarna behöver tolkningshjälp! Den som inte är rejält bevandrad i medeltidens tankevärld får myror i huvudet. Och vad ska turisterna tro?
Det medeltida Stockholm var en liten grupp öar befolkade med levande, arbetande, festande, lidande människor. Utställningstexterna antyder att deras tillvaro ofta var brutal, ofri, smutsig, trångbodd och stinkande. Krig, fattigdom, våld. Pest, spetälska, tbc. Skörbjugg, smittkoppor, engelska svetten. Inget avloppssystem, ingen deodorant. Men av lössen, lukten, skiten och de förfulande sjukdomarna märks ingenting. I stället är museet glest möblerat, liksom renskurat.
Kvinnan som strax ska dö i pesten är nystruken, vacker och fräsch som en lilja, hennes naglar är oklanderligt rena. Medeltida sjukvård illustreras med tre ensamma målningar ödsligt svävande på en vit vägg (och tänk då på den medeltida estetik som målningen ska anknyta till, hur konstnären på den tiden av skräcken för tomrum bemödade sig om att fylla hela ytan!). Trots ett flertal välgjorda dockor känns det ensamt här. Trängseln lyser med sin frånvaro och utanför boningshuset står ingen bökande gris bakom det prydligt flätade stängslet. Det är tomt.
En tilltagande huvudvärk får mig att lämna Stockholms medeltidsmuseum för en kopp kaffe på det närliggande Medelhavsmuseet. Först då blir jag riktigt medveten om vad det är som fattas i utställningen. På Medelhavsmuseet möts ögat nämligen av välfyllda montrar med sinnrikt utarbetade konstskatter som är tusentals år äldre än de påvra lämningarna från Stockholms medeltid. Inför Medelhavskulturernas överflöd får vi nog kapitulera, vi som härstammar från civilisationens utkanter och bara har Albertus Pictor och en eller annan elegant utskuren sko att skryta med. Vi får hitta andra sätt att berätta om vår historia.
Uppenbarligen finns det ändå besökare som museet lyckas nå fram till, Lars Linder höjer det nya Medeltidsmuseet till skyarna i Dagens Nyheter. Själv börjar jag undra vad det är för fel på mig när jag ännu en gång vandrar genom en utställning utan att bli berörd – inte förrän jag kommer hem och försjunker i katalogen. Då börjar mitt hjärta bulta för Stockholms medeltid, men en bok ska väl inte vara bättre än en utställning på att gestalta historiska skeenden och flydda stämningar! Antingen är det jag som inte förstår mig på det här utställningsspråket eller så har Stockholms medeltidsmuseum inte utnyttjat de sinnliga och estetiska resurser som krävs för att göra besöket till en verklig upplevelse. Här har vi något att diskutera!
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är pedagog och författare. Magister i konst- och museipedagogik.
