Trots detta handikapp som det innebär att vara svensk drivs jag av en önskan om att historieskrivningen – även utställningens form – blir till en konst i att kunna röra sig vidare mot framtiden istället för att vara något som författas i isoleringsceller – en konst i att sammanfoga all den ofullkomlighet, styrka och brist på ord som präglar människors erfarenheter.
Så skriver museologen Peder Lindgren och inleder UEForums nya länk Essä.
Vet ni hur man säger ”aldrig” på lägerslang? ”Morgen fruh”, imorgon bitti.
Primo Levi, ur boken Är detta en människa?
MINNEN
Denna text tar sin början i ett minne som kom till i Jerusalem för över elva år sedan, vid ett besök på Yad Vashem, museet över förintelsens offer. Som ofta vid museibesök faller det mesta i glömska samtidigt som ett föremål, en installation griper tag och förblir det bestående minnet. Så tar denna historia sin början – i ett utställningsutrymme under namnet Childrens memorial.
Childrens memorial är beläget i en underjordisk grotta och nog var det så, att det i grunden var det omedelbara i den rumsliga upplevelsen som gjorde att påverkan blev så stark. Som jag mindes det var rummet så utformat att det var svårt att orientera sig – tydliga av avgränsningar i form av väggar och tak saknades. Till detta projicerades ett ljus liknande det som kommer från ett oändligt antal levande ljus samtidigt som namn och ålder på alla de barn som dödades under förintelsen räknades upp – ett efter ett.
Nu över tio år senare har Childrens Memorial bildat utgångspunkten i ett pussel av minnesbilder – minnesbilder som också knyter an till ett större och svårgreppbart politiskt skeende. Vad som nu följer är ett försök att sammanfoga dessa brottsstycken av ögonblicksbilder och förhoppningsvis kunna ge dessa fragment en sammanlagd betydelse – hur efterkonstruerade de än må tyckas vara.
Vad var det egentligen, utöver den redan nämnda fysiska upplevelsen, som gjorde intrycket från ”Childrens memorial” blev så outplånligt? Nu i efterhand tror jag att det beror på att jag slapp undan den vanliga sjukan som tenderar att slå till när man betraktar det förflutnas illdåd i alla dess former. Denna sjuka grundar sig att man som utomstående antingen slår sig för bröstet och svär sig fri från det som hände ”då och där” – allting tenderar att förbli en historielektion i barbari. Eller tvärtom, att man inleder en ändlös dialog med sitt eget samvete om hur man själv skulle ha agerat i egenskap av medmänniska i liknande situationer – ett grubblande som jag helst undviker att ge mig in på – blotta tanken gör mig utmattad.
Så möjligen kan min reaktion förstås genom att den upplevdes som något annat än en historielektion i folkmord eller en granskare av det egna samvetet. Hur svårt det än kan vara för en utomstående att relatera till brott som dessa tror jag att vår förmåga till förståelse ligger oss nära på ett nästintill trivialt sätt. Det handlar om något så grundläggande som människors behov av att knyta an till människor och platser och en förmåga att orientera sig mot ett förflutet och en framtid. ”Childrens Memorial” frammanade känslan av att befinna sig i tomma intet – att för ett kort ögonblick uppleva något bottenlöst. Det enda som existerar är ekon av namn på barn vars liv knappt han fyllas med något innehåll. För egentligen är det inte tanken på gaskamrar och en nazistisk rasideologi som skrämmer – det är företeelser som är del av ett avgränsat förflutet som man i all bekvämlighet kan betrakta som ”historia” – istället är det förnimmelsen av en verklighet innan förintelsen blev till ett historiskt arv. Hur självklart det än kan synas så existerade i lägret en vardaglig verklighet – tåg rullade in, folk blev utsorterade och andra gick till arbete – det fanns en procedur för allt detta.
VAD ÄR EN MÄNNISKA?
Kanske jag inte hade beskrivit Childrens memorial på ovanstående vis om jag inte nu elva år senare läst Primo Levis bok om erfarenheterna från Auschwitz i Är detta människa? Boken blev därför något utöver en skakande vittnesskildring genom det sätt den förmådde sätta ord på det som jag bara intuitivt hade känt. Levi skildrar hur människorna i lägren gradvis förvandlas till historielösa varelser. Hur kan minnet av en förfluten vardag framstå som verklig i kontrast till det som sker i lägret? Hur kan tron på en framtid odlas när man inte kan veta om man överlever nästa utgallring? Livet i lägren genomlids i ett tidsmässigt vakuum där ord och begrepp tappar all sin förmåga att ge en giltig beskrivning av det som upplevs: ”Vi säger ”hunger”, vi säger ”trötthet”, ”rädsla” och ”smärta”, vi säger ”vinter”, men det är något annat. Det är frihetens ord, skapade och använda av fria människor som njutit och lidit hemma hos sig. Om lägren hade bestått under längre tid än de gjorde skulle ett nytt, hårt språk ha uppstått…”
Så förintelsen förblir i viss mån en verklighet utan ett språk – det går inte att konstruera utifrån erfarenheter sprungna ur det vakuum som existerade i lägren. Koncentrationslägren vittnar om en erfarenhet av sakta och brutalt separeras från den tillvaro som binder en människa vid verkligheten – för att till sist försvinna ut i tomma intet. Språket, familjen och hemmet – allt som gör att yttervärlden får en någorlunda förstålig återklang – förlorar sina fundament.
Efter att ha läst ut Primo Levi´s bok går jag in på Yad Vashems hemsida för att ta en närmare titt på hur museet berättar om Childrens memorial. Jag hade länge dragit mig för att söka efter information om installationen av rädsla för att det skulle banalisera eller förstöra minnet. Uppgifterna som jag fann, nämligen att installationen är till minne av de barn som mördades under förintelsen och vem som donerat medel till installationen, var så pass neutrala att de förblev lätthanterlig information. Istället var det en liten textrad längst ner på sidan som fångade min uppmärksamhet – textraden löd: Copyright 2009 Yad Vashem The Holocaust Martyrs’ and Heroes’ Remembrance Authority. I denna enkla upplysning om upphovsrätt hände något – orden martyrer och hjältar stack till i ögonen och fick det ursprungliga minnet från ”Childrens memorial” att skifta i betydelse. Ur Childrens memorial, Primo Levi’s bok och besöket på hemsidan uppstod det som denna text fortsättningsvis kretsar kring – ett försök att sammanfoga ett pussel av minnen från det förflutna i dess olika skepnader.
ORD FÖRVANDLAR MINNET
Man kanske kan tycka att jag i detta sammanhang tillskriver två ord – martyr och hjälte – anonymt placerade längst ner på en hemsida en allt för stor innebörd. Men på något sätt fick orden någon slags djupare betydelse genom att de så plötsligt förändrade minnet från ”Childrens memorial”. Jag vet inte hur jag bäst kan beskriva denna påverkan annat än som inre och diffusa bilder av något som går itu – kanske ett vedträ som klyvs eller en älv som förgrenar sig. Möjligen uppstod dessa bilder genom den logik som säger oss att det förflutnas nollpunkter av konkreta händelser förr eller senare kommer att infogas i ett större tolkningssammanhang och bli till en historisk händelse. Men i kollisionen mellan den känsla av tomhet som kommer av tanken på ett konkret Auschwitz och de betydelsemättade orden martyr och hjälte blev denna logik samtidigt så spänningsfylld.
På ett plan tycks förintelsen vara något som ord och begrepp inte är ämnade för att beskriva. Det är nästan som om Levi’s enkla insikt om att ett nytt hårt språk skulle behöva ha uppstått för att fånga verkligheten i lägren på ett koncist sätt sammanfattar erfarenheterna från förintelsen. Inte bara därför att de fysiska umbärandena var omänskliga utan också på det sätt som känslan av tid och rum upphävs genom att den relativa trygghet man äger i frihet slits sönder på det mest brutala sätt – allt blir präglat av en förlust av identitet. Men i det ögonblick där ”martyrer” och ”hjältar” bryter in känns det som att slungas uppåt – in i en helt annan värld än den konturslösa verklighet som nyss tycktes råda – och allting tar plötsligt en fastare form. Som om rörelsen bort från det bottenlösa helvetet bara kan ta en väg – upp mot en stjärnklar himmel där det förflutna ges mening och ”martyrerna” och ”hjältarna” blir de fasta punkterna efter vilka man orienterar sig.
Att leva i samhälle eller en tid där det finns ett behov av hjältar och martyrer upphöjda över vardagens sörja vittnar om historiska trauman och orättvisor som man är dömd att hantera och komma till rätta med. Man hade förstås kunnat önska att martyrerna och hjältarna enbart bestod av oomtvistade och ikonlika figurer i form av Martin Luther King, Mahatma Gandhi eller Moder Teresa men så enkel är inte verkligheten. Det räcker med att återvända till utgångspunkten för denna text för att inse att så inte är fallet – martyrerna och hjältarna spelar ofta huvudrollerna i motsatta och oförenliga historieskrivningar och tenderar att förstärka en världsbild där allt är svart och vitt.
Även om jag riskerar att göra mig skyldig till en grov förenkling går det inte att bortse från att arvet från förintelsen är en del av det problemkomplex som utgör Israel-Palestina konflikten. Israel ses som den yttersta garanten för att nya förföljelser inte skall återupprepas och förintelsen blir det historiska beviset för vikten av nationellt självbestämmande. Auschwitz blir då en del av en nationell självförståelse som ständigt gör sig närvarande i de politiska och militära konflikterna som präglar hela regionen. Det är naturligtvis inte konstigt att nu levande generationer som både präglats av arvet från förintelsen och de israelisk-arabiska konflikterna inte kan trolla bort Auschwitz ur den historiska ekvationen – men för en utomstående framstår det förflutna som en kraft utövar ett nästintill obarmhärtigt tryck på samtiden.
Men varför diskutera mer djupt rotade världsbilder i en region där det mesta överskuggas av en realpolitik som domineras av militära vedergällningar och återkommande våldsdåd? Vem har tid att omvärdera det förflutna när krigstillståndet mer eller mindre upplevs som permanent? Förutom det självklara i att världsbilder och föreställningar styr det politiska agerandet finns ytterligare en aspekt som är värd att påminna sig om – hur bisarra och moraliskt förkastliga handlingar dessa föreställningar och världsbilder än är innehåller de ändå en logik som är fullt förståelig. Att man utan problem kan greppa dessa föreställningar beror på att de är fastnaglade på samma stjärnhimmel där det förflutnas martyrer och hjältar befinner sig och som i sista led föder en perspektivlöshet där världen stelnat och är för evigt färdigstöpt.
FRÅN KONKRET ERFARENHET TILL ABSTRAKTA BEGREPP
I Iran utlystes för ett tag sedan en tävling – som reaktion på de numera ökända Muhammedkarikatyrerna – i att måla skämtteckningar föreställande förintelsen. Hur osmaklig och skev denna jämförelse är uttrycker den bara en logik som följer på ”trampar ni på oss så trampar vi på er”. Idén att gestalta förintelsen i form av skämtteckningar visar just på hur en konkret historisk erfarenhet förvandlas till abstrakt begrepp genom att bli en spelpjäs i ett politiskt sammanhang. Ur ett arabiskt och muslimskt perspektiv anses Israel vara en kolonial produkt där förintelsen tycks bli en del av en helhet som legitimerar denna påtvingande skapelse. I detta sammanhang behövs en världsbild som ger näring åt en motbild – ju mer abstrakt denna världsbild blir desto mer lyser inre motsägelser och historiska fakta med sin frånvaro. Steget till att förintelsen framstår mer som ett begrepp än en konkret erfarenhet som till slut blir föremål för skämtteckningar tycks inte vara så långt – hur osmakligt det än kan verka.
Allt som behövs är en abstrakt föreställningsvärld skev nog att kunna utesluta alla sorts dissonanser – något som även tycks gälla på den israeliska sidan. Förra årsskiftet dominerades nyhetssändningarna av kriget i Gaza och de påföljande obligatoriska förklaringarna om orsakerna till detta våld. Jag minns tydligt hur under en av dessa sändningar en israelisk armétaleskvinna ombads kommentera det stora antalet civila dödsoffer på den palestinska sidan varpå svaret blir – med en skrämmande självklarhet – att det först och främst handlar om vår ”nationella säkerhet”. En återkommande förklaring från israelisk sida är att civila offer är beklagansvärt men nödvändigt ont i det att man skyddar sina egna medborgare. För mig är det dock svårt att förstå hur det som i praktiken blir ett anfallskrig mot en i stor del isolerad civilbefolkning kan rättfärdigas med en hänvisning till den nationella säkerheten. Om de civila dödsoffren och lidandet ständigt är återkommande i försvar av den nationella säkerheten bör man då inte ompröva och reflektera över de strukturer och historiska förutsättningar som skapat detta behov till att börja med?
Och återigen blir världsbildernas roll betydande. I detta fall blir ”den nationella säkerheten” det begrepp som förser den israeliska sidan med en motbild till det som skett i förfluten tid. En motbild som kan urskiljas genom den ungerske nobelpristagaren Imre Kertész ord i essän Jerusalem, Jerusalem… Ärligt talat: första gången jag i rutan såg de israeliska pansarvagnarna rulla mot Ramallah överväldigades jag spontant av tanken: gode gud, så bra att jag ser davidsstjärnan på de israeliska pansarfordonen och inte på mina egna kläder, som var fallet 1944. Att hävda att den enda orsaken till kriget i Gaza var Hamas raketbeskjutningar mot södra Israel är att samtidigt förneka det förflutnas kraft på nutida agerande – en förnekelse som gör det lättare att blunda för den materiella ödeläggelse och de många dödsoffren som kriget Gaza vittnade om. Likväl finns det en logik i handlandet som blir fullt förståelig om man anammar en världsbild där den nationella säkerheten likställs med ett bruk av militärt våld. Dock på bekostnad av de dissonanser som i de bästa av världar borde ljuda i samband med en massiv blodspillan.
Vad är det som genererar dessa stelnade världsbilder? Om vi bortser från mer självklara svar som går att finna i konfliktens vardagliga uttryck i form av förödmjukande behandling vid vägspärrar på det ockuperade områdena eller en gnagande oro över att ta bussen efter jobbet så är nog svaret att det förflutna i sig är en övermäktig fiende. En fiende som får sin styrka genom att på samma gång vara intim men likväl svår att kommunicera med och greppa. Historien blir just denna intima fiende för att den inte går att stänga ute som en rad yttre händelser som man står oberörd inför – det enskilda livet är så tätt sammantvinnat med de kollektiva händelseförloppen. Och nu är det inte vilka kollektiva händelseförlopp som helst utan sådana som bottnar trauman och triumfer som kantats av våld där förintelsen bara är en i raden av dessa händelser. Tänk bara på alla de omständigheter som likt frusna ögonblicksbilder bränns in i det kollektiva medvetandet – flyktingströmmar i olika riktningar, ögonblick likt Arafats återvändande från Tunis till Gaza eller den israeliska erövringen av östra Jerusalem och det våld som många av dessa händelser bottnar i.
Det är nästan som om det förflutna blir till något metafysiskt som håller en alldeles egen kraftfull takt till vilken man är dömd till att dansa. Nu hävdar jag inte att alla – oberoende vilken sida vi än pratar om – är förblindade av det egna kollektiva ödet. Jag vill dock tro att det är lätt att bygga en politisk karriär om man väljer det enkla förklaringar som historiens trauman och triumfer tillhandahåller. I en konflikthärd likt den i Mellanöstern är risken stor att överdosera på historia och ideologi – det finns alltför stor tillgång på denna vara och den är alltför berusande för att låta bli att ta.
Vad som krävs är alltså en förmåga att vandra i otakt med det förflutna – att streta emot – något som kan liknas vid att kortsluta ett spänningsfält. Ett spänningsfält som vid ena polen har det morgondagslösa och ordlösa helvete som Auschwitz födde och som vid andra polen har världsbildernas hårt klingande språkbruk som enbart ger upphov till självrefererande ekon. Men kanske kan språket räddas undan dessa två extremer när det framträder i ett spontant sökande, i sin skörhet och otillräcklighet.
Om nu detta låter svävande så låt mig utveckla tankegången – för denna text slutar där den började – i ytterligare ett par minnesfragment som etsat sig fast i mitt medvetande. Fragment som framträder i skarpare konturer genom att de berättar något bortom ”Childrens memorial”, Primo Levi’s vittnesmål från Auschwitz och historieskrivningens behov av martyrer och hjältar.
VAD GÖR VI NU – VAD SKALL VI TALA FÖR SPRÅK?
Ett av dessa minnesfragment som stannat kvar i mitt medvetande kom till genom en kvällspromenad i Tel Aviv för elva år sedan. Att promenera genom en kvällsupplyst storstad är ett väl beprövat nöje – det skiftande ljuset staden får genom gatubelysningen, lösryckta stycken av förbipasserande människors samtal, dofterna av stekflott blandat med avgaser – alla ingredienser oumbärliga för flanörens privilegierade väg genom staden. Men det som skänker all denna rörelse av människor, ljus och ljud sin verkliga kraft är att plötsligt och oförutsägbart urskilja en röst ur mängden som för ett ögonblick skjuter fram ur det övriga surrandet av anonyma röster.
Det var just det som hände under den där kvällspromenaden – en människa träder fram och utväxlar några banala fraser och det uppstår det blir en ordväxling som förmodligen fyller ett djupare existentiellt behov. De spansktalande personerna i mitt sällskap går och småpratar, en man som står utanför sin butik fångar upp deras samtal och på spanska inleder han en konversation, frågar var de kommer ifrån och ger en liten resumé över sin egen bakgrund. Jag medger – detta kan framstå som en fånig klichébild av modernt storstadsliv. Men det ligger något fundamentalt mänskligt i att för ett ögonblick greppa tag i varandra i den elektrifierade atmosfär som rådde – utbyta några ord – för att sedan försvinna bort från varandra och återigen vandra ut i anonymiteten.
Det är fantastiskt vackert i all sin ofullständighet och ytlighet. Och kanske träffade de där ytliga fraserna på spanska rakt i hjärtat på denne man och väckte minnen av ett annat och tidigare liv. Av gatans oupphörliga och strida strömmar av minnen drogs vi för en sekund in i en mindre virvel för att ett ögonblick senare kastas ut bland strömmarna igen.
Det finns ytterligare en minnesbild som kommer mig åter från detta halvår. Någon gång i slutet under min vistelse på en kibbutz blev jag hembjuden till en äldre kvinna över en kopp kaffe. Men nu utspelade sig inte samtalet bland surrande röster på en gata utan i hemmets avskildhet. I avskildheten som rådde framträdde orden så mycket klarare – samtidigt låg det något paradoxalt över hela situationen. Hennes liv hade styrts av krafter som inga enskilda ord någonsin kunde rå på. Krafter som en gång varit avgörande för hennes liv – vare sig de handlade om hot om undergång i nazistiska förintelseläger eller löfte om överlevnad genom en judisk statsbyggnad. Mot denna bakgrund klingar orden svagt – ändå så är det just orden som består medan nazismen och statsbyggarfrenesin – trots all sin forna kraft – blir till historia. Och nog ligger det motsägelsefullt när ord yttrade i hemmets trygga vrå är det som till sist överlever – trots dess otillräcklighet i att påverka historiens gång. Den mening som ändå satte sig djupast var nog när den gamla damen i förbifarten yttrade något i stil med ”I don´t understand why the palestinians hate us”.
Så som jag minns det fanns det inget av Politikerns arrogans eller totala ovilja att förstå – snarare var det en äldre persons resignerade tonfall som präglade dessa ord som vittnade om oförmågan i att förstå situationen för en befolkning som fördrevs från det som en gång var deras hemland. Orden må ha styrkan att överleva historiens skiftningar men är ofta inte starka och omfångsrika nog att förstå andras lidande. För även om lösningen på den israelisk-palestinska konflikten är allt annat än lätt så kvarstår ett simpelt historiskt faktum – av en flyktingström skapades en annan.
Hur skulle vi någonsin kunna klara oss utan de där definierande ögonblicken och brytpunkterna som berättar varthän våra kollektiva liv rör sig? Varken berättelser från dåtidens koncentrationsläger eller dagens flyktingläger kan förbli den enskildes historia – de måste inordnas i ett större sammanhang. Men hur bygger man en framtid med dessa sorts erfarenheter i bagaget? Det är just här som det tycks finnas en enkel men grundläggande och mer generell motsättning – en motsättning som förhoppningsvis blev tydligare genom de pussel av minnesfragment som denna text kretsar kring.
Nog är risken stor – att från det enskilda lidandet stiger världsbildernas hårda och självrefererande logik och avlastar den börda som det innebär att erkänna andra människors lidande – oavsett vilken sida av en konflikt som man befinner sig på.
BEFRIELSE
Den lilla befrielse jag känner genom att tänka tillbaka på de där korta samtalen – som innebar så starka minnen – grundar sig på hur ofullständig verkligheten är bortom de motsatta historieskrivningarnas manuskript. Orden och minnena överlever de mest obönhörliga krafter men är inte starka nog att omfamna den mångfald av erfarenheter som det förflutna ger för handen. Det oupphörliga surret från röster inbäddade i stadens skiftande kvällsljus gör att verkligheten blir rörlig – bortom de stelnade världsbilder som är skrivna i sten.
Världen existerar varken på stjärnhimlen eller i helvetet utan på gatan och i människors kök – en banalitet som man trots allt kan vara blind inför.
Om förintelsen i viss mån definierar Israel vad är det i så fall som definierar Sverige? Trots mörka kapitel i Sveriges moderna historia i form av steriliseringar och flyktingstopp finns det något i det relativa lugn som präglat detta land som gör att saker och ting tycktes hända samtidigt men någon annanstans. Svensken har aldrig behövt resa sig ur ruiner för att stirra in i en förvriden spegelbild. Under en stor del av nittonhundratalet har majoriteten av svenskarna kunnat vandra någorlunda ostört in i framtiden utan några hemskare vålnader i hasorna.
Men så tänker jag på det s k Kongosvenskarna som hamnade i strid under Kongokrisen då ett antal soldater avled och de återvändande kände sig svikna för att ingen i Sverige verkade bry sig var de varit med om. Med all respekt för dessa upplevelser är det ganska illustrerande att ett mindre antal svenskars krigsupplevelser blir till en viktig händelse i svensk nutidshistoria på samma gång som de som upplevt kriget på plats känt sig nedtystade och oförstådda av omgivande samhället. Aldrig har känslan av samtidigt men någon annanstans känts mer passande.
Kanske vore detta ett tema för en utställning om svenskt historiebruk – att på avstånd och ibland med engagemang betrakta hur historia skapas men aldrig riktigt låta det tränga in i själen.
Text: Peder Lindgren
Peder Lindgren, MA i Internationella museistudier
En kort film från Yad Vashem – Children’s Memorial finns på Youtube
