Att bli hänryckt på museet

UEForum deltog även i år på bokmässan i Göteborg 23-26 september. I kulturtidskrifternas färgstarka hörna visade vi årsboken, delade ut nyhetsbrevet och tog upp prenumerationer. På lördagen arrangerade vi också ett samtal om utställningsmediets begränsningar och möjligheter, under rubriken “Hur ofta blir du hänryckt på museet?” Utställningsrecensent Pia Cederholm ställde frågan till utställnings-producent Ulla Arnell. Här är deras samtal.

Pia Låt oss börja med att måla upp två ytterligheter. Å ena sidan har vi Stendhals syndrom, när upplevelsen är för överväldigande och omtumlande och gör besökaren sjuk. Det är ett tillstånd som är döpt efter den franske författaren Stendhal som ska ha blivit helt snurrig av för många sköna intryck när han 1817 kom till Florens. Å andra sidan har vi vad vi kan döpa till Göran Palms syndrom, när inget händer och besöket blir en besvikelse efter höga förväntningar. Ni har säkert läst Göran Palms dikt “Havet”, den som slutar “Jaha./Det är som på Louvren”. Ulla Arnell, du som har producerat så många utställningar genom åren, vad tänker du om det här? Är det en målsättning att besökaren ska bli hänryckt?

Ulla Det vore härligt att få bli hänryckt en stund! Det är stora ord, men det är inte så vi vanligtvis formulerar oss. Jag tycker att det är intressant att reflektera över Stendahls syndrom, även om det mest kan hänföras till konstupplevelser, konstverk och konstutställningar. Jag tänker att vi utesluter de rena konstutställningarna och att vi nu talar utifrån UEForums definition på sakutställningar. Nog vill vi att alla utställningar ska ge upplevelser. Men vi säger inte vilka. Vi uttrycker oss mera allmänt. Vi säger inte att besökaren ska uppleva så starka känslor som att bli hänförd, lycklig, arg eller förbannad. Men det är självklart att utställningen ger upplevelser.

Pia Jag tänker mig att skillnaden ändå inte är så stor mellan konstupplevelser och det vi kallar sakutställningar, alltså kulturhistoriska och naturhistoriska utställningar, i alla fall inte ur besökarens perspektiv. Jag vill se något nytt och oväntat och vackert och spännande och intressant och… ja, hänförande! 

Ulla Mm… När vi formulerar målen är vi mer specifika. Vi vill ofta skapa intresse och förståelse, vi vill väcka tankar och ge andra perspektiv, vi vill ge kunskaper, vi vill förklara sammanhang och komplicerade skeenden, man ska lära sig någonting och ibland är målet att skapa debatt och kanske också att besöket ska leda till någon form av handling. Och när det gäller barn vill vi ofta att det ska vara lekfullt och roligt. Kraven på utvärdering kan bidra till att skärpa målformuleringarna. Utvärderarna säger jämt att målen måste gå att utvärdera. Och då kanske det ligger närmare till hands att målen blir mer instrumentella.

Pia Att man systematiskt skulle utvärdera utställningsbesöket måste ju ha inneburit en smärre revolution i den här branschen. När började man med det egentligen? Det låter inte som en idé från Artur Hazelius tid, han som grundade Skansen och Nordiska museet i slutet av 1800-talet.

Ulla Nej, det är ganska modernt. På 1960-talets handlade den kulturpolitiska debatten mycket om kulturdistribution. Riksutställningar tillkom 1965 som en försöksverksamhet och del i en statlig museiutredning. Uppdraget var att föra ut museernas föremål i landet och att nå nya utställningsbesökare. Man gjorde utställningsexperiment med både innehåll och form och utställningsplatser. Under tio års tid, fram till mitten av 70-talet, genomfördes en serie sociologiska undersökningar för att se hur man lyckades.

Pia Och som du antydde nyss: det faktum att utställningen kommer att utvärderas har betydelse för hur man formulerar målen med en utställning. Har du själv känt dig pressad eller påverkad av det här kravet att få “bra betyg” i utvärderingarna?

Ulla Nej, det vill jag inte säga att jag har. Målen är ju snarare till hjälp i arbetet eftersom det blir något man jobbar mot. Man skärper kraven genom att hela tiden påminna sig om vad det är man ska göra och uppnå. Att producera en utställning är en komplex arbetsform med många människor inblandade, precis som i en teater- eller filmproduktion. Då blir målen också en hjälp att hålla kursen. Och när man själv varit med om att formulera dem blir man ju också delaktig och intresserad av att veta hur man lyckas. 

Pia Det händer trots allt att besökare blir besvikna på sin upplevelse, att besöket inte blir särskilt minnesvärt även om ämnet var intressant. Responsen blir en axelryckning, liksom. Var har det då gått snett, tror du? Vad fattades i utställningen?

Ulla Oj, oj! Det kan handla om så många olika saker. Till att börja med behöver det inte ligga i själva utställningen. Förhandspresentationerna kan ha gett felaktiga förväntningar. Man hade förväntat sig något annat och blir besviken. Det finns också många andra irritationsmoment för en utställningsbesökare. På ett stort museum kan det vara svårt att hitta till utställningen. Eller lokalen kanske känns tråkig. Det kan vara svårlästa, långa texter. Det är för mörkt, svårt att orientera sig. Var börjar utställningen, var slutar den, ska man gå i en viss ordning? Det kan också vara helt triviala saker som att det inte finns någonstans att sitta. 

Pia Jamen, om man vet vad besökare behöver för att trivas så kan man väl se till att allt det praktiska fungerar? Och om man vet vad besökare går igång på kan man väl göra utställningarna så händelserika och fascinerande det bara går?

Ulla Javisst, det försöker man förstås. Men det är inte så enkelt som det låter att få besökaren att känna sig välkommen och att få logistiken kring besöket att fungera väl. Och även om man skulle lyckas till hundra procent med det, så återstår andra utmaningar. Utställningen är faktiskt en egen berättarform, precis som en teaterföreställning eller en bok. Du måste veta vad du vill berätta och för vem. Gestaltning och formgivning måste samspela med innehållet och understryka det man vill berätta. Den digitala tekniken har inneburit så många möjligheter att arbeta med ljus, ljud och bilder och att skapa fantastiska miljöer. Men du måste hitta intressanta infallsvinklar som berör på olika sätt, tekniken får inte ta över. Knepigt! 

Jag tror inte att det är så enkelt som att det finns några enkla tips eller råd att ge. Det är upp till de professionella utställningsmakarnas kompetens och skicklighet att respektera utställningsämnet och besökarna som man vänder sig till. Du måste också veta vem du vill ska se utställningen. Besökarna är ingen enhetlig grupp. Även om man försöker ringa in en målgrupp och säger att utställningen riktar sig till en viss ålders- eller intressegrupp, så håller det ändå inte. Man vet egentligen inte vet vad besökarna kommer att tycka. Man kan inte veta på förhand hur upplevelsen ser ut, vad publiken kommer ihåg efter en stund eller efter ett år… eller… Har besökaren lärt sig något? Hade de roligt? Hur ska vi få reda på sådant? Man kan förstås ställa frågor, man kan göra observationer. Men som före detta utvärderare vet jag hur svårt det kan vara att hitta intressanta och adekvata mätmetoder, och att ställa bra frågor. Oftast får man fler frågor än svar!

Pia Men det är ju ändå ganska svårfångade storheter som vi pratar om här. Den besvikne besökaren tänker knappast i termer av “gestaltning” och “formgivning”. Man klagar inte på att berättelsen var taskigt gestaltad eller att ämnet var sopigt formgivet. Hur ger besökaren uttryck åt sin uteblivna hänryckning?

Ulla Besvikelsen kan ju ta formen av att man helt enkelt inte ger utställningen en rimlig chans. Man tittar in genom dörren och konstaterar “det här var trist” och så går man direkt därifrån. Jag tror det visuella språket och de visuella koderna har en mycket stor makt. Det är det vi snabbt avläser innan vi ens börjat läsa texter och titta närmare på föremålen.

Pia Rent spontant, vad tänker du på när jag säger “en riktigt lyckad utställning”?

Ulla Jag kan ge ett par exempel på ett par mycket olika utställningar. Jag blev glad och lycklig i somras när jag såg Träbiennalen i småländska Virserum. Jag upplevde väldigt intensivt vilket bra medium utställningen kan vara. Kvällen innan matades jag med TV-nyheterna i olika varianter och jag såg försök till diskussion som inte blev något. Men här kunde jag gå omkring i ett stort vackert rum med bra och tydliga frågeställningar kring klimathot och möjliga försök till lösningar. Jag rörde mig rent fysiskt i rummet i min egen takt, med frågorna runt omkring. Ämnet är viktigt, det fick uppfylla rummet och det kom mig till mötes. 

En annan utställning som jag helt oplanerat slank in på i förra veckan på Nationalmuseum i Stockholm, handlade om kunglig porträttkonst. Där visades fotografier, grafik, teckningar och konsthantverk från Karl XIV Johan fram till dagens porträtt av kronprinsessan. Utställningen var enkel och lätt att följa i rummet, med korta, bra och intressanta texter, vackert belysta. Ja, hela utställningen hade en aktualitet som gjorde den angelägen, samtidigt som den berättade om fotografiets historia och gav mig tankar att spinna vidare på om bildanalys, om tid och om hur vi väljer att presentera oss. Det kändes så rätt och aktuellt, i synnerhet som jag sedan gick ut på stan och möttes av alla ansikten på valaffischerna…

Pia Varför var de här båda utställningarna, den i Virserum och den på Nationalmuseum, så lyckade? Vad var det du föll i hänryckning över?

Ulla Ja, hänryckning vet jag inte om det var. Men något särskilt var det. Som ett litet guldkorn i vardagen – helt oväntat! Och då var det två väldigt olika utställningar. Det ena besöket var planerat, det andra helt spontant och båda lyckades fånga mitt totala intresse. Jag blev uppslukad.

Pia Kan du då komma på något exempel på motsatsen: platt fall?

Ulla Om det inte blir alltför mossigt kan jag ge exempel från 70-talet när Riksutställningar försökte visa utställningar i folkparken för bingobesökarna. Inte helt lyckat.

Pia Berätta: varför blev det inte lyckat?

Ulla Det var ju så att vi skulle nå nya besökare. Vi trodde oss kunna hitta sådana i folkparkerna – ja, jag vet att det låter fördomsfullt idag. Men under en sommar visades flera utställningar i en lokal i Linköpings Folkets park. Det var öppet på dagarna men också under bingokvällarna. Inte kom det några bingospelare för att se på konst! De var ju där för att spela bingo förstås. Liknande erfarenheter gjorde vi i andra sammanhang på andra offentliga platser, till exempel i köpcentrum. Bara för att där är mycket folk så innebär det inte att utställningen drar en stor publik, det lärde vi oss då. 

Pia Nu gav du två positiva exempel från samtiden och ett negativt exempel från 70-talet. Ska vi tolka det som att utställningarna generellt har blivit bättre? Är producenterna mer medvetna om publikens behov idag?

Ulla Förhoppningsvis är det så. Situationen kräver det. Det finns ett mycket större utbud idag. Konkurrensen om publikens tid har skärpts. Du måste ha något intressant att bjuda på för att besökarna ska komma och du måste hitta ett tilltal som fungerar för den publik du tänkt dig. Idag pratar vi också mycket mer om tillgänglighet och att alla besökare ska ha möjlighet att ta del av utställningen, även om man inte ser eller hör så bra. På vissa håll arbetar man medvetet med sin publik i form av referensgrupper och fokusgrupper. 

Pia Du har ju producerat en utställning som nu precis har nyöppnat här på Stadsmuseet i Göteborg, Nattpäron. Jag har förstått att det är ett projekt som du är särskilt stolt över. Berätta!

Ulla Nattpäron var en stor barnkultursatsning som Riksutställningar producerade. Utställningen planerades och byggdes för Riksutställningars nya mobila rum – ett fordon med en spektakulär utformning. Många tyckte det såg ut som ett UFO. Det parkerades på torgen och när man steg uppför trappan och klev in genom dörren hamnade man i en helt annorlunda värld. Ett slutet rum fyllt av bilder, föremål, ljus och ljud – allt ingredienser för att skapa egna berättelser. Där fanns berättarmaskiner, modellscenerier, ljud och små korta filmberättelser och ett världsbibliotek med berättelser från hela världen.

Tanken var att skapa lust och tilltro till den egna förmågan att se, fundera och berätta. Vi hade tänkt oss att utställningen i förstone skulle vända sig till barn i åldern nio till tolv år, men vi upptäckte snart att den var ålderslös. Alla älskade utställningen! Barnen ville inte gå hem och flera frågade om de inte kunde få sova över. Det kändes som ett gott betyg! Projektet blev lyckosamt också genom att vi under hela turnén förankrade utställningen på orterna bland dem som jobbade med barnkulturfrågor och med språkutvecklingsprojekt i skolorna. I Göteborg jobbar museet nu med Center för skolutveckling som tar ansvar för att utställningen bemannas med pedagoger. Det känns väldigt kul att Nattpäron nu har fått ett permanent hem!

Pia Själv har jag under det gångna året recenserat en rad utställningar och när jag ser tillbaka på vad jag har skrivit märker jag att jag är ömsom hänförd, ömsom magsur i rollen som kritiker. Inte för att jag tror att det har så stor betydelse för besökarna om kritiken hyllar eller buar. Men hur är det för producenten, bryr man sig om vad pressen skriver?

Ulla Visst är det roligt att det skrivs! Det man vanligen ser är notiser och reportage, i alla fall när det handlar om något publikdragande. Men som utställningsproducent är jag inte bortskämd med att pressen skriver särskilt initierat, så nog skulle man vilja se mycket mer av recensioner och bevakning av museernas utställningar. Det saknas idag en kunnig granskning av utställningsmediet. 

Pia Visst är det konstigt att just utställningar är ett område som inte bevakas i någon högre grad av kulturjournalisterna? Ett undantag är faktiskt vår nättidskrift, UEForum, som just granskar utställningarna på allvar. Där sitter numera både du och jag. Vilken nytta kan vi göra för branschen? Kan vi bidra till att höja kvaliteten? 

Ulla Det finns ju ingen annan museitidskrift i Sverige, inget forum där man kan ta del av utställningsdiskussioner. Jag tror att UEForum kan medverka till att synliggöra mediet och på så sätt också kvalificera det. Det är roligt att vi nu lockar andra yrkesutövare än museifolk till läsning. Vi ser idag att tidskriften används av studenter i högskoleutbildningar och som fortbildning inom museibranschen, vi har läsare bland arkitekter och formgivare och i hela Norden. Allt detta borde ju leda till en ökad medvetenhet om mediet och till bättre och mer intressanta utställningar.

Pia Ja, och nu har vi ju gett oss in i bokbranschen också. Förra årets artiklar samlades i en väldigt fin årsbok, tyvärr slutsåld redan, och det här årets artiklar ska bli en förhoppningsvis lika elegant och användbar bok med 2010 års kritik, diskussioner, reportage och essäer. På så sätt skapar vi en mer beständig överblick över var utställningsmediet befinner sig nu. En sista fråga: om du skulle få önska något inför framtiden, vad skulle det vara? Vilken utveckling vill du se i utställningsvärlden?

Ulla Jag tänker på vilket fantastiskt medium utställningen kan vara, när man vågar ta ut svängarna. Det vore spännande om fler ville jobba mer experimentellt. Det skulle kunna bidra till att utställningsmediet fick den uppmärksamhet det förtjänar. Jag hoppas också att man ska börja jobba alltmer professionellt och släppa in andra yrkesgrupper i processen, som formgivare, konstnärer och författare. Det vore dessutom roligt om vi fick se fler utställningar utanför museerna. Man kan ställa ut på bibliotek, i skolor, på torg, i väntsalar… Möjligheterna är faktiskt oändliga!

Pia Ja, låt oss hoppas på en framtid där många får upptäcka glädjen i att se en riktigt bra utställning – och kanske bli lite hänryckt på kuppen!

Pia Cederholm

Ulla Arnell