Bortom museet- ett samtal med Margareta Alin

Margareta Ahlin på den tiden hon var chef för Kulturen i Lund.

Margareta Alins gamla kontor är upptaget så vi slår oss istället ned i ett litet konferensrum just bredvid. Det är här hon håller till vid sina besök på Världskulturmuseet, för trots att hon sedan årsskiftet pensionerat sig från posten som museichef är hon fortfarande i allra högsta grad ett aktivt inslag i verksamheten. Fram tills nye museichefen Mats Widbom tillträder hösten 2010 stöttar Margareta museets tillförordnade ledning och tillbringar några dagar i månaden på plats i Göteborg. 

Världskulturmuseets kontorsplan är öppet med stora fönster ut mot Korsvägen. Få museer i Sverige kan stoltsera med en liknande arbetsmiljö. Det känns nytt, fräscht och genomtänkt och helt i linje med museets strävan att skapa kreativa rum för såväl besökare som personal.

Under Margareta Alins ledning är känslan att museet i flera avseenden hittade hem. De utställningar som producerats de senaste åren kännetecknas generellt av ett mer självklart tilltal både till innehåll och form än vad fallet varit tidigare. Världskulturmuseet är ett lysande exempel på hur ett medvetet målgruppstänkande och tydliga visioner för verksamheten också leder till mångfald i besökarsammansättningen.

Kanske är en av förklaringarna Margareta Alins inställning till museimannaskapet. Ett synsätt format genom en lång och mångfacetterad karriär i kulturens tjänst och präglat av övertygelsen om ett professionellt arbete nära besökaren med samtiden i fokus.

Karriären inleddes i 1970-talets Landskrona och på frågan hur klimatet var där och då för en ung museitjänsteman får jag svaret:

Margareta Alin: Landskrona var ingen kulturkommun, så jag blev tidigt involverad i utvecklingen av kulturlivet där. Personalen var ung och entusiastisk men saknande erfarenhet. Men arbetsklimatet präglades av en grundläggande inställning att ingenting var omöjligt. Vi försökte att arbeta nära besökarna genom att starta studiecirklar och involvera intressegrupper i det museala arbetet. Vi fokuserade mycket på samhällsfrågor och fick en bra respons från befolkningen eftersom där fanns en etablerad folkbildningskultur. Det viktiga var att sammanbinda de olika kulturområdena med den kommunala kulturnämnden som spindeln i nätet.

Del av basutställning Landskrona museum 

Tiden i Landskrona tycks på flera sätt varit avgörande för Margaretha Alins yrkesverksamma liv. Hon återkommer ofta dit och till arbetet där under vårt samtal. Som om detta 70-tal fortfarande i allra högsta grad är närvarande i hennes inställning till det museala arbetet. Landskronatiden har alldeles uppenbart format ett tydligt patos för hennes arbete inom kulturen, ett patos vars kärna består i en filosofi där samhället bjuds in i den museala förmedlingen. Museet verkar i brännpunkten där nuet möter det förflutna och det professionella museimannaskapet möter publiken, besökaren. 

Magnus Ljunge: Du verkar se tillbaka på tiden i Landskrona som lite av en idealbild för hur museiarbetet skall bedrivas?

MA Ja så är det. Vårt arbetssätt influerade ju också synen på kulturlivet nationellt, den så kallade Landskrona-modellen blev ett riktmärke för hur museipolitiken utformades i mitten av 70-talet. Sen när jag kom till Kulturen i Lund blev det svårare eftersom situationen där var helt annorlunda. Dels var det en annan kultur i Lund, en universitets- och lärdomskultur och dels var Kulturen i dåligt skick. En stor del av tiden gick åt att försöka rädda byggnaderna. Museet var hundraårigt med cirka 45 byggnader. Jag startade bygghytta, sålde byggnader och drog in 100-150 miljoner för att rädda kulturarvet. Personalsammansättningen var också annorlunda. I Lund var antikvarierna äldre och mer erfarna. Det fanns en mer traditionell syn på museiarbetet. Men vi prövade också att arbeta med olika typer av grupper, vi involverade referensgrupper från olika områden på universitet i utställningsarbetet och startade cirklar med undersköterskor från ABF.

Att Margareta i mångt och mycket anses vara en pionjär i den svenska museivärlden genom sitt sätt att arbeta på 1970- och 80-talen är nog en tämligen vedertagen uppfattning. Det är också intressant att notera att många av de frågor och arbetssätt som hon och hennes medarbetare utarbetade i Landskrona på sätt och vis förebådade den postmodernt influerade museologin, som på allvar fick fotfäste i Sverige först i slutet av föregående millennium. Frågor som museets förhållande till samtiden och interaktivitet och dialog med besökare har ju varit bärande teman i den museologiska diskursen sedan dess. 

Landskronaflickan Nell Walden gift med kulturaktivisten Herwald Walden i Berlin, inviger en utställning med egna konstverk. 

Just närheten till besökaren är ständigt närvarande i hennes resonemang, både praktiskt i utställningsproduktion och referensarbete men även på ett teoretiskt plan där hon betonar samtidsrelevansen för den museala verksamheten. Utifrån detta antagande frågar jag hur hon ser på begreppet ekomuseum?

MA Ekomuseet skildrades entusiastiskt på så sätt att man inte byggde upp samlingar på museer. Man dokumenterade, visade platser, lät publiken besöka hemmen. Naturligtvis fungerade det inte i verkligheten. Men innan jag rest för att besöka det nya hade jag satt igång liknande projekt själv, bland annat kulturella cykelslingor. Sen gjorde jag en del studiebesök på ekomuseer, bland annat i Frankrike, och blev besviken. Det var inte alls den bilden jag hade. Men tanken att arbetet sker i dialog med besökarna och befolkningen i ett samhälle är intressant. Sen är min övertygelse att detta måste ske utifrån ett professionellt arbetssätt, det skall vara ett möte mellan museitjänstemannen och besökaren.

Del av utställningen Nell Walden och Der Sturm. som handlar om den modernistiska konst- och kultur gruppen kring Tidskriften Der Sturm.

Jag slås av det direkta i Margaretas förhållningssätt till det museala arbetet. Det finns en slags befriande pragmatism i hennes resonemang som får det svåra att verka så enkelt. Jobba nära besökaren, pröva dig fram och behåll samtids-relevansen. Jag beslutar mig att föra samtalet vidare på en mer teoretisk nivå och ger mig in i en utläggning om den nya museologins postmoderna inflytande

ML Kring millenniumskiftet börjar det bli tydligt att många museer i både Sverige och andra delar av Västeuropa upplever ett slags teoretiskt “uppvaknande”, en slags postmodern kursändring där museerna i högre utsträckning problematiserar historien och sin egen roll i förmedlingen av denna. Finns det en risk att museerna, i sin jakt på att ifrågasätta sig själva, når en återvändsgränd där allt relativiseras och man producerar frågor istället svar?

MA Jag tror på att ställa frågorna. Det finns inga säkra svar och jag tror inte heller dagens museibesökare är ute efter svar, de är intresserade av frågeställningarna och problemen. På Världskulturmuseet har vi jobbat på det sättet. Det viktiga är att ha en tydlig bild av vilka målgrupper man vänder sig till. Världskulturmuseet riktar sig till en ung publik och detta skall genomsyra hela verksamheten, men vi har märkt att det inte stöter bort den äldre generationens besökare. Tvärtom, vi har många äldre besökare här som återvänder regelbundet. Jag tror också att det kan finnas olika uppgifter för olika museer. Kulturen i Lund hade en mer traditionell inriktning där bevarandet av kulturarvet stod mer i centrum.

Min egen uppfattning är att det kanske ändå finns fler dimensioner i problematiken kring museernas eventuella relativism. Det institutionella arv museerna bär, det vill säga att vara förmedlare av det stora och sanna narrativet kring nation och historia, tror jag är svårt att bortse ifrån. Många besökare förväntar sig ännu den tydliga förmedlingen av “sanningar” om historien då de går på museum. Detta är givetvis något vi aldrig kan ge dem, men att bortse från förväntningen är inte helt oproblematiskt. Jag tror heller inte att det är helt entydigt att vi lever i frågornas tid. Aldrig har väl närvaron av de snabba och enkla svaren varit så stor som nu. Informationsflödet som idag finns tillgängligt i så gott som alla svenska hem gör att få, om någon fråga, saknar svar. Museerna bör absolut sträva efter att vara en motvikt till detta, dock utan att bortse från problematiken.

Jag beslutar mig för att fortsatta på inslaget spår men bli mer konkret genom att föra in samtalet på den i allra högsta grad samtidsrelevanta frågan om kulturarvets tillhörighet.

ML I andra delar av världen kan relationen till kulturarvet vara betydligt mer laddad än vad den är i Sverige. Problematik kopplad till ägande, tillgänglighet och kontroll av historia och kulturarv är ofta ett resultat av politiska agendor och/eller samtida spänningar av etnisk och religiös karaktär. Debatten kring återbördande av föremål är kopplad till detta och sker ofta utifrån ett ställningstagande där man kopplar samman ursprung med nation. Principiellt kan ju detta sägas vara en tämligen traditionell uppfattning om det nationella kulturarvet? Hur skall vi förhålla oss till återförandeproblematiken?

En stulen värld, textilier från Paracass utställda på Världskulturmuseet 

En stulen värld, textilier från Paracass utställda på Världskulturmuseet 

MA Det är naturligtvis en svår fråga där vi tvingas till ett lärande. Det allra viktigaste är att behandla varje enskilt fall som individuellt. Det blir absurt om vi skall ha en principiell hållning i frågan om återförande av kulturföremål. Innan debatten kring Paracass-samlingen hade vi ett annat fall på Världskulturmuseet med koppling till Kalawayaindianerna i Bolivia. När kravet på återlämnande kom sökte vi pengar från Kulturrådet och startade ett projekt som möjliggjorde att en boliviansk delegation fick tillgång till materialet. Genom samarbetet fick vi ny kunskap om materialet och Kalawaya-delegationen menade att de inte skulle ha haft samma tillgång till just sina föremål i Bolivia! När det gäller Parcasstextilierna så ska det bli mycket intressant att följa utvecklingen. Vår inställning på Världskulturmuseet har varit att låta olika kulturer och röster komma till tals i de här frågorna. Problematiken kring återförande är ju också av en praktisk natur. Klarar materialet transporten? Men en möjlig väg att gå är att arbeta med olika typer av utbyten, att skapa projekt där kulturarvet görs tillgängligt för forskning. Enligt mitt sätt att se det finns det också kulturarv som så att säga tillhör hela mänskligheten, det finns flera olika nivåer i detta och det viktigaste är som sagt var att ta ställning i fall till fall. 

I sitt svar tangerar Margareta en viktig och generell problematik museet står inför då vi nu inleder det andra decenniet sedan millenniumskiftet. För när museerna på ett teoretiskt plan problematiserar sin verksamhet utifrån både ett nationellt och globalt samtidsperspektiv så står man plötsligt inför en rad ställningstaganden där de nya etiska förhållningssätten och framtagna policys ställs mot praktiska frågor som bevarande, juridiskt ägande och ansvar för kulturarvet. Museet tvingas in i gråskala där intressen ställs mot varandra och där det inte finns några självklara beslut. Plötsligt har det visat sig att det teoretiska planets möjligheter i värsta fall förvandlas till begränsningar i den reella verksamheten. Man slår krokben på sig själv. 

Därför är Margareta Alins inställning troligen den enda vägen. När det kommer till frågor rörande ett kulturarvs tillgänglighet och tillhörighet så måste diskussionen ske utifrån det specifika kulturarvet och inte enbart utifrån abstrakta, filosofiska resonemang kring etik. Återlämnandeproblematiken är bara en del i detta. Föremålens fysiska hemvist behöver heller inte begränsa deras tillgänglighet, eller ens deras tillhörighet. Produktion av kunskap, upplevelse och förmedling är idag så mycket mer än platsen för bevarandet. Den interaktiva och digitala världens gränslöshet inbjuder till stora möjligheter också inom museal verksamhet, möjligheter museerna hittills utnyttjat mycket sparsamt.

Damer klädda i modedräkter från museet springer genom hamnen i Landskrona. 

Vårt samtal närmar sig sitt slut, men mitt intryck är att Margaretha Alin inte på långa vägar är färdig. Under sommaren och hösten väntar ett uppdrag som coach inom Västarvet. Innan vi skiljs åt ber jag henne därför att beskriva hur framtidens museum kan se ut?

MA Det är mycket viktigt att museipersonalen är välutbildad och att man låter samhällsfrågorna ta en stor plats. Det viktiga är inte att ta ställning utan att låta olika röster komma till tals. Sen finns det idag en global trend, där man kan säga att Världskulturmuseet ingår, att museet skall vara en mötesplats. Både för människor men också mellan olika typer av uttryck och konstformer. Museet skall så att säga vara mer än bara ett museum. Själva museiformen håller på att förändras till att innefatta så mycket mer än utställningar av föremål. Det är en plats där du kan uppleva historia, konst, musik och underhållning eller kanske bara koppla av med en bit mat. Via våra kontaktnät träffar jag många som delar denna uppfattning och jag ser att museer både i och utanför Europa arbetar på detta sätt.

Museet håller alltså på att förändras. Det växer, utmanar både sina egna gränser och besökarnas förväntningar. Och kanske är Världskulturmuseet ett av de museer i Sverige som kommit längst i denna strävan. 

Stoppa kärnkraften! på Landskrona museum.

Jag kommer avslutningsvis att tänka på en egen erfarenhet i sammanhanget. För några år sedan besökte jag museernas riksmöte i Stockholm. Just detta möte behandlade museernas verksamhet ur ett framtidsperspektiv och på mötets öppnande talade bland andra en konsult som fått i uppdrag att göra en markandsanalys med utgångspunkt i museernas verksamhet. De slutsatser han presenterade var egentligen inga nyheter; museerna konkurrerar i stor utsträckning på arenan för underhållning och events. Ett museibesök är för majoriteten av besökarna en upplevelse i första hand och det är utifrån denna förväntning man dömer sitt besök. Med andra ord fattig upplevelse, dåligt besök. Sedan avslutade han med att säga något i stil med “Skit i folkbildningen och satsa på upplevelsen”.

För ett kort ögonblick trodde jag på allvar att han skulle bäras ut ur lokalen på en stock, doppad i tjära och fjäder. Det han sa var milt sagt som att svära i kyrkan och var ytterst provocerade för majoriteten av audiotoriet. 

Men i mina öron var detta egentligen bara en tämligen självklar nulägesanalys, även om den i sammanhanget var klumpigt uttryckt. Det tangerar också mitt intryck av Margareta Alins inställning till museet. Museet måste vara mer än bara ett museum. Och det intressanta i sammanhanget är att detta kan ta sig så många olika uttryck på olika nivåer. Det handlar, precis Margareta säger, till merparten om inställning och professionalism snarare än anslag och budget. Att möta besökaren i all sin verksamhet och förmedling är vägen till både upplevelse och lärande oavsett om museet heter Tate Modern eller Limmareds hembygdsmuseum. 

På sätt och vis personifierar Margareta Alin den ståndpunken. Hennes egen karriär kan i mångt och mycket ses som ett utforskande av gränser. Hennes olika uppdrag och de projekt som hon lett och varit delaktig i vittnar om en strävan efter att öppna upp den museala verksamheten mot såväl besökarna som mot samtiden, mot andra konstformer och andra verksamheter. 

Precis som museet är mycket mer än ett museum i henne vision, så är Margareta så mycket mer än en antikvarie.

Text: Magnus Ljunge

Magnus Ljunge är arkeolog och frilandsskribent i dags- och fackpress.

Bilder: Alla bilder utom porträttet av Margareta Alin som är taget på Kulturen i Lund och interiören från Paracassutställningen på Världskulturmuseet, är hämtade fråm utställningar och andra aktiviteter på Landskrona museum under den tid Margareta Alin var museichef där.