Med ritningar och tumstock

Samtal mellan Richard Julin och Ulla Arnell.

En gråkall förmiddag i slutet av mars promenerar jag runt i Stockholms frihamn bland magasinsbyggnaderna, vidsträckta parkeringsplatser och en och annan långtradartrailer. Inte många människor syns till förutom passagerarna som just kommit iland från Estlandsbåten och nu stretar med sina rullväskor i riktning mot busshållplatsen.

Själv är jag på väg till Magasin 3 Stockholm Konsthall för att träffa Richard Julin, som arbetar där sedan 1999, idag som chefsintendent. Konsthallen är privat och drivs som en fristående kulturinstitution. Den ligger i ett av de gamla lagerhusen från 1930 och har sedan starten 1987 presenterat en rad internationellt kända konstnärskap. och är en av Europas ledande institutioner för samtida konst. 

Installationsvy utanför Magasin 3 i före detta hamnmagasin 3, Frihamnen. Skulpturen Mentalt sällskap av Truls Melin, 2009. Foto Anna Eriksson

Jag blir insläppt via porttelefon, upptryckt med hissen och kommer rätt in i den välkomnande loungen. Konsthallen är stängd i början av veckan. Dörren till utställningen med den brasilianska konstnären Maria Nepomucenos spiralformade hängmatteliknande skulpturer står öppen. Jag kikar in och ser en dammsugare och en del städattiraljer. 

Vi slår oss ner i varsin fåtölj för ett samtal om Richards arbete som utställningsintendent. I bakhuvudet har jag texten som UEForums chefredaktör, Eva Persson skrivit i Årsboken 2009 där hon nämner Nordiska museets annons om en utställningsproducent som avkrävs “en dokumenterad känsla för estetik och rumslig gestaltning”. Vi ska fundera över om arbetet som konstcurator kan vara inspiration för en utställningsproducent på museum?

Ulla Arnell Jag har följt dig sedan mitten av 1990-talet då vi tillsammans gjorde utställningen “Makten över mitt liv”. Du engagerades som formgivare av Riksutställningar där jag var producent. Utställningen skulle belysa frågor om funktionshinder och tillgänglighet och vi hade höga ambitioner att utställningen i sig skulle uppfylla kraven på tillgänglighet. Jag minns att du talade mycket om att hitta ett samtida formspråk och du föreslog att vi skulle inbjuda några konstnärer för att ge utställningen andra dimensioner än vad handikappföreningarna representerade.

Makten över mitt liv på Upplandsmuseet 1997. Utställningen visade föremålen på bordsliknande podier. På golvet stora foton och videoberättelser av unga människor med och utan funktionshinder. Konstnären Steven Bachelder skapade ett verk i form av ett långt bord med skinnklädda pallar och ett antal schackspel. Foto: Riksutställningar

Richard Julin Ja, det blev viktiga erfarenheter för mig. De gav mig ett perspektiv på tillgänglighet som sedan dess följer mig i mitt arbete. Men låt oss backa och tala om min bakgrund. Det är egentligen inom skulptur och industridesign. Jag är uppvuxen och gick i skolan i Tyskland. Jag gick på konstskola och prövade på de klassiska studierna, måleri, kroki, skulptur, mm. Men jag insåg att jag inte ville arbeta som konstnär. Jag slutade och kom in på en femårig utbildning i en statlig industridesignskola i Paris. Där handlade det om ett industriellt tänkande, projektorganisering och rumsgestaltning. I utbildningen kan man testa och pröva men sen i verkliga livet formar man ju sitt eget sätt. Men egentligen var jag en olycklig industridesigner. Jag kände att jag inte ville hålla på med produkter. Vändningen kom när jag såg en utställning i Bonn om filmskaparen Luis Buñuel och det surrealistiska ögat. I utställningen fanns en uppbyggd biograf med visningar av Buñuels filmer men också måleri och foto av samtida konstnärer med en relation till Buñuel. Det var som att bli träffad av blixten. Jag fick en upplevelse av att det här skulle ju jag ha kunnat göra. Jag insåg att det behövdes människor som skapar en utställning. Det blev en nyckelupplevelse. Jag såg att det behövs en person bortom konstnären.

Richard Julin (i rutig skjorta) tillsammans med konstnären Tal R vid pressvisningen av Old Confused Gun, 2009. Courtesy Magasin 3

Erfarenheterna från industridesign applicerade jag på utställningsskapandet. Jag hade sedan möjlighet att utveckla det här ytterligare när jag arbetade som samordnare i Arkipelagprojektet när Stockholm var Europas kulturhuvudstad 1998. Det var ett gigantiskt utställningsprojekt som under fem utställningsperioder visade 145 internationella konstnärer, många av dom mest betydande och inflytelserika. I ett par av utställningarna fick jag jobba med nestorn inom utställningsvärlden, den schweiziske curatorn, Harald Szeeman som bl a ansvarat för Dokumenta V och två Venedigbiennaler. Han var den ende av alla curators som talade om rumsgestaltning. Det första han gjorde när han kom hit var att fråga efter ritningar och tumstocken hade han i fickan.

Jag ser mig som en utställningsmakare. Jag arbetar med kroppsliga och sinnliga upplevelser kopplat till intellektet. Jag skriver naturligtvis också, men ser kataloger, böcker, föreläsningar och offentliga samtal som komplement till de centrala utställningsupplevelserna.

Installationen Up in the Air, 2010, är en del av konstnären Tom Friedmans utställning med samma namn producerad för Magasin 3. Pågår fram till 6 juni 2010. Foto: Christian Saltas

UA Du har gjort flera uppmärksammade utställningar på Magasin 3 och just nu visas den amerikanske konstnären Tom Friedman. Det måste väl vara en av era publiksuccér?

RJ Den är nog på väg att bli det men hittills är det Pipilotti Rist som fått de flesta besökarna.

Exklusivt för konsthallen gjordes Pipilotti Rists audio- och videoinstallation Tyngdkraft, var min vän (Gravity, Be My Friend), 2007.
Foto: Johan Warden, Magasin 3

UA Hur avgör ni vad ni ska visa?

RJ Vi är en liten programgrupp som för ständiga diskussioner, tre intendenter och en intendent för pedagogik. Vi visar samtidskonsten genom att presentera konstnärskap och stödja konstnärlig verksamhet. Det handlar om en planering på lång sikt med ett bestämt mål och kopplat till ett tidsschema. Men det måste bli en balansgång mellan vad vi tidigare visat och vad vi vill göra. Vissa konstnärer passar bättre att visa vid vissa tidpunkter i samhällsklimatet. Ibland kan det förstås även slå fel så att vissa av utställningarna ligger för långt fram när de visas.

UA På er hemsida ser jag att ni samarbetar med Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet i en curatorutbildning och att du är lärare där och affilierad forskare. Det finns få såna utbildningar i Sverige, flera utomlands. Hur förhåller sig den här utbildningen till de andra?

RJ Det här är ett tvåårigt tvärvetenskapligt masterprogram. Det innehåller förutom konst, konsthistoria, teoretiska och praktiska övningar också management och frågor om juridik och avtal. Det är ett givande samarbete med företagsekonomiska institutionen. En nackdel är möjligen att den här utbildningen inte har en direkt koppling och närhet till konst som på Konstfack där studenterna har lättare att ta en fika med konststudenterna.

UA Går du på museer?

RJ Jag älskar museer. När jag reser går jag både på gallerier och museer. Särskilt de stora gamla museerna. Metropolitan i New York och British Museum håller alltid. Jag tycker mycket om de egyptiska avdelningarna. Ett favoritmuseum är Sir John Soane´s Museum i London. Det är tidlöst. En av förra årets stora upplevelser var Lundahl & Seitels konstperformance i Nationalmuseums experimentutställning Museum i nytt ljus. Lundahl & Seitl var bland annat så fantastiskt då upplevelsen var djupt personlig och starkt kopplad till sinnena. Det var en drömsk upplevelse olik något annat jag någonsin varit med om, kopplad till det jag älskar med museer.

UA Hur kan konstinstitutionerna inspirera sakmuseerna?

RJ Museerna är viktiga. De låter oss ta ett kliv tillbaka, få perspektiv. Vi som jobbar med samtidskonst jobbar i nutiden med vad vi tror är relevant men det är tiden som utvisar vad som hade relevans. Vi är det första filtret. Konstnärerna kan ge museerna en åsikt. Det är viktigt att museerna programmässigt har en egen profil, en egen åsikt så att det blir variation också i gestaltningen. Men den får inte ta över. Man ser direkt när det är för mycket ljus och fiberoptiken tagit över. Gestaltningen är som bäst när den lyfter fram konsten och föremålen utan att den egentligen märks.

Någon dag efter vårt samtal ser jag en film på TV om Picassomuseet i Antibes som öppnat på nytt och återfört de målningar Picasso skapade här i sin ateljé i det som då hette Grimaldimuseet. Målningarna packades upp ur sina emballage av erfarna tekniker. Utställningsintendenten gick runt med sin tumstock och mätte höjder mellan tak och golv, mellan fönster och dörrposter för att hitta den maximala placeringen för målningarna. Och fönstret ut mot Medelhavet stod öppet och släppte in värme, ljus och dofter. Var inte detta en del av det jag talade med Richard om?

Mer information om Magasin3 Stockholm Konsthall på hemsidan.

Text: Ulla Arnell

Ulla Arnell är frilansande utställningsproducent med särskild inriktning mot konst och barnkultur.
Under många år arbetade hon som utställningsproducent på Riksutställningar.