Under lås och nyckel – kriminalvårdens historiska utställning

Projektledare: Katarina Kallings Nilsson
Formgivare: Desirée Kjellberg
Antikvarie: Ingrid Miljand
Snickare: Johan Ågren, Rolf Nilsson
Medieproduktion: Ingrid Miljand, Ulf Söderberg
Basutställning invigd 091119
Målgrupp: skolungdom
Intressegrupp: personer som arbetar eller har arbetat inom Kriminalvården


Hur skapar vi en kriminalvårdshistorisk utställning i ett kontorskomplex från 1970-talet? Frågan var central för projektgruppen som har sin bas på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle – ett museum med utställningar i två fängelse-byggnader. Kriminalvården var uppdragsgivare och utställningslokalen ligger i anslutning till myndighetens huvudkontor i Norrköping.

Bakgrund
En stor inspirationskälla till Under lås och nyckel har varit många av de samtal och diskussioner som vi har haft med besökare på Sveriges Fängelsemuseum. Kriminalvård är ett ämne som berör och många besökare är upprörda! Varför läggs så mycket pengar på fångar istället för på pensionärer och skolbarn? Varför kan vi inte publicera bilder på pedofiler? Varför kan vi inte återinföra dödsstraffet och skampålen? De som begår brott gör det ju bara igen och igen…
Istället för att arbeta utifrån en kronologi har vi arbetat utifrån fem huvudteman.
Hur brottsförebygger vi?
Hur återfallsförebygger vi?
Hur sonas ett brott?
Behöver vi hämnas ett brott?
Hur ska kriminalvård bedrivas i framtiden?
Inom dessa huvudteman ger vi exempel på hur vi i Sverige resonerat kring dessa frågor DÅ och NU.

Exteriör

Historiska fängelseexteriörer pryder fönstren. Invid entrén står utställningens anslag – Vår historia berättar var vi varit och visar vägen mot vår morgondag.

På väg in samt inskrivning

I korridoren in till utställningen ville vi skapa känslan av att gå in i ett fängelse. Bland det första besökaren ser är en skylt som informerar om att hon eller han är kamera-övervakad – en del av utställningens sidotema som berör det övervakningssamhälle som vi lever i. Byggnaden saknar en fängelsebyggnads “talande väggar” och vi försökte därför med kamerornas hjälp att skapa en känsla av ofrihet. 

Där besökaren hänger av sig har vi inspirerats av de inskrivningsrum som finns på anstalter och häkten där den intagne byter sina civila kläder mot Kriminalvårdens. Här kan besökaren läsa utställningens programförklaring innan hon eller han lotsas vidare av några ur Kriminalvårdens personalstyrka, som symboliskt omfamnar utställningsrummet.

Historisk bakgrund

Besökaren kan börja med att spela roulett om sitt öde. Den som hamnar på svart får veta vilket straff hon eller han skulle ha fått för ett specifikt brott DÅ, och den som hamnar på rött får besked om vad som händer NU. Innan vi går in på utställningens huvudteman ger vi en bakgrund om hur vi i Sverige resonerat kring brott och straff DÅ och NU. På väggen bakom “torget” syns en talande tapet – ett tyskt träsnitt som visar en rad olika kropps- och skamstraff utanför en stadsmiljö. Vinden viner, kyrkklockan klämtar och inför folkmassorna halshuggs plötsligt en man med svärd. Vi hör att det inte bara var vuxna som bevittnade avrättningarna. På torget står också skampålen och den vassa trähästen.

Celler

I mitten av 1800-talet sker en omfattande reform, både inom straffväsendet och inom det svenska samhället i stort – cellfängelsereformen! Istället för att straffa människor på stadens torg skulle de isoleras, utbildas, omvändas och komma tillbaka till samhället som nya människor. På det sättet skulle kriminaliteten kunna utrotas! Sålunda kom ett femtiotal cellfängelser att byggas från och med år 1846. Bredvid en celldörr från 1800-talet ligger en modern häktescell. Där kan besökaren slå sig ner, läsa klotter och se en intervju med författaren Lillemor Östlin som sammanlagt har spenderat över 20 år i fängelse. 

Modulerna

I stora utställningssalen finns fyra moduler som behandlar varsitt huvudtema. På utsidan finns en konstruerad löpsedel som ger en snabb inblick i vilket tema som berörs. Modulerna har två väggar, på ena sidan med monter och på andra sidan med en pekskärm samt en ljuslåda. Väggarna hålls samman av ett gallertak. Monterväggen har glas på båda sidor så att besökaren ska kunna se föremålen från alla håll. Formgivare Desirée Kjellberg har arbetat med gallerformen även i montern och tillsammans med snickare Johan Ågren tagit fram eleganta upphängningslösningar. Föremålen tycks sväva fritt och “trådlöst” med metoder som de också har använt i utställningen “Smaken och Kapitalet” på Länsmuseet Gävleborg som invigdes år 2007. 

Framtidsrotundan

Här bakom kommer utställningens dramaturgiska vändpunkt där blicken vänds mot framtiden. Det är lätt att ironisera över gångna tiders tankar, och rotundan präglas därför av ett citat av etnologen Jan Frykman: “Det liv som en gång levdes framledes och på känn blev först i efterhand en väg.” I sex montrar får besökaren stifta bekantskap med lika många personer från 1700-talet till våra dagar som i presens berättar om sina “dåtida framtidstankar”. Rasforskaren Herman Lundborg ger förslag på hur kriminaliteten skulle kunna utrotas och journalisten Else Kleen berättar om sin kamp mot de inhumana isoleringsstraffen under 1930- och 40-talen. När vi började närma oss våra dagar blev det dock problematiskt. Det kändes givet att på något sätt beröra 1960- och 70-talens fångkamp, men vi stod för nära för att kunna urskilja en enda talesperson! Vi valde slutligen att låta projektledare Katarina Kallings Nilsson berätta om både fångkampsåren och den urvalsproblematik som vi som projektgrupp stod inför.

På en pekskärm kan besökaren rösta om hur framtidens kriminalvård ska se ut. Ska vi kanske återinföra brännmärkning? Visst vore det tryggt att på en gång kunna se vem som har begått ett brott! Men samtidigt – har den brännmärkta personen då någon anledning att sluta begå brott? Dessutom har vi redan testat brännmärkning som straff i Sverige, och det minskade knappast kriminaliteten i samhället.

Centralvakten

Här tar vi upp tråden till utställningens sidotema om det övervakningssamhälle som vi lever i. Formmässigt ville vi återskapa en samtida centralvakt i en anstalt med vanliga kontorsstolar, bord, ljusgröna väggar och övervakningsskärmar. På en av skärmarna ser besökaren att även övervakaren övervakas. 

De fria tankarnas rum

Utställningens sista rum ska kunna fungera som konferens- och samlingsrum. Här råder tema frihet och de föremål som finns i rummet är beslag som vittnar om att hur mycket en kropp än är fångad så är själen alltid fri. Här finns exempel på både fysiska och mentala flykter – dvs allt från klassiska hopknutna lakan till haschpipor som smygtillverkats i anstaltens verkstad. Bordet, som egentligen är åtta mindre bord, är lätta att ta isär och flytta efter behov. De pryds av dikter som intagna har skrivit. I rummet finns också en akvarell som Isaac Grünewald målade då han avtjänade ett fängelsestraff på Långholmen under 1920-talet.

Utställningen finns i anslutning till Kriminalvårdens huvudkontor på Slottsgatan 76 i Norrköping. För att se utställningen, kontakta informationschef Anne Marie Dahlgren via mail AnneMarie.Dahlgren@kriminalvarden.se eller telefon 011 496 37 50.

Text: Ingrid Miljand
Foto: Ingrid Miljand, Katarina Kallings Nilsson

Ingrid Miljand är antikvarie och medieproducent i “Under lås och nyckel”