Renässansens mörker och ljus

:And there was light
Eriksbergshallen, Göteborg 100320-100815

Utställningsproduktion: Excellent Exhibitions i samarbete med Göteborgs stads kulturnämnd och Göteborg & co
Konstnärlig ledare: Alessandro Vezzosi
Vetenskaplig ledare: Francesco Buranelli
Verkställande direktör: Mats Rönngård


Det har gått 500 år, ett halvt millennium, men nu är det dags. 2010 är året när vi ska hitta tillbaka till renässansen. Då, i skiftet mellan 1400-tal och 1500-tal, triumferade konsten och vetenskapen över mörkret. Idag har vi tillgång till den teknik som krävs för att på allvar belysa denna mänsklighetens pånyttfödelse. :And there was light heter den vandringsutställning som Göteborg har fått äran att inviga innan den fortsätter till andra platser på jorden.

Bland beskyddarna finns Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och en lång rad andra mäktiga personer. Hur många experter som är inblandade går nästan inte att föreställa sig men de tillhör världens främsta inom renässansforskningen. Drygt tjugo museer, bibliotek och samlare har lånat ut föremål. Ändå är det mesta i utställningen reproduktioner och nytillverkade kopior, till exempel en stor mängd trämodeller byggda enligt Leonardos fantasifulla ritningar.

Utställningen är ambitiöst upplagd som en tidsresa från nu till då och åter till nuet med den moderna konst som stulit sitt innehåll från renässansen. Först passerar besökaren en sluss som kastar oss tillbaka till renässansens Italien. Därefter vandrar man genom tjugo olika rumsbildningar, alla med sitt tema. Rummen ringlar sig fram i mörkret tills man tappar greppet om väderstrecken och sugs in i suggestionen. 

Alla besökare bär en egen audioguide med ljudfiler i en liten hylsa som man pekar med vid varje station där det finns ny information. På så sätt går var och en runt i sin egen lilla bubbla, förstärkt av scenografin som ska förflytta besökaren till 1400-talets Milano och till det tidiga 1500-talets Florens och Rom. Jag förlorar mig snart i labyrinten av mörker och ljus. Den sävliga rösten berättar om verken i mitt öra, åtminstone tills jag blir otålig och trycker fram nästa ljudfil. 

På ett ställe smiter jag in i ett litet rum med speglar på alla sidor, en oktogon, där bilden av mig själv ekar oändligt. Sådant är fascinerande, precis som modellerna av Leonardos uppfinningar, Michelangelos arkitektoniska skisser eller den fullskaliga kopian av den apparat som renässansmästarna använde för att återge perspektivet korrekt. 

Ett annat uppfriskande avbrott i audioguidens föreläsningsserie är datorprogrammet som kalibrerar mina ögonrörelser och visar hur blicken rör sig över Leonardos ”Nattvarden”. Över huvud taget finns det ett överflöd av tekniska märkvärdigheter i utställningen och många är interaktiva. Pekskärmar där man bläddrar fram bilder. Filmer där man själv startar ljudslingan med hjälp av audioguiden. Väggstora reproduktioner att nästan kliva in i. Så här nära Michelangelos takmålningar i Sixtinska kapellet kommer man aldrig i verkligheten. Så här tydligt har jag aldrig fått de perfekta proportionerna hos Leonardos ”vitruvianske man” förklarade för mig. Så här systematiskt presenterad blir man aldrig annars för gestalterna i Rafaels ”Skolan i Aten”.

Lika vacker som Mona-Lisa eller rentav vackrare? "La bella principessa" är i alla händelser ett utsökt konstverk.
Lika vacker som Mona-Lisa eller rentav vackrare? ”La bella principessa” är i alla händelser ett utsökt konstverk.

Allra märkvärdigast är utställningens höjdpunkt, det lysande lilla porträtt som kallas ”La bella principessa” eftersom man inte känner hennes namn. Numera finns det tydliga tecken på att konstnären är Leonardo själv. Kanadensaren Peter Silverman hade turen att bli ägare till denna oskattbara tavla (vem kan begripa hur mycket en miljard kronor är?) och låter nu resten av världen se den (för en mer begriplig summa pengar).

Utställningsproducenterna lägger ner stor möda på att förklara varför principessan är en äkta Leonardo. Men att rada upp det ena vetenskapliga belägget efter det andra leder inte automatiskt till att publiken låter sig övertygas. Intressantare är faktiskt att få betrakta Albrecht Dürers hyllning till Leonardo, där ett särskilt flätat mönster återfinns. Vinci var Leonardos hemort, videts by, och videkvistens flätmönster blev redan tidigt hans signum. Principessan bär det i sin klädedräkt. Är det en slump eller ett bevis?

Den tyske konstnären Albrecht Dürer var samtida med de italienska renässansmästarna och tog djupa intryck av dem. Som här, i de "vincianska knutarna".
Den tyske konstnären Albrecht Dürer var samtida med de italienska renässansmästarna och tog djupa intryck av dem. Som här, i de ”vincianska knutarna”.

Även om utställningen handlar om de tre renässansmästarna Leonardo, Michelangelo och Rafael så är merparten av de drygt femtio originalverken inte av deras händer. I stället har verken skapats i deras verkstäder, av deras elever och efterföljare, som historiska målningar på 1800-talet eller helt enkelt som moderna anspelningar. En sådan är Man Rays 60-talsupptåg där Leonardo biter ihop kring en cigarr, en annan är Andy Warhols egen ”Nattvarden”.

Nattvarden av Leonardo da Vinci pånyttföddes hos Andy Warhol.
Nattvarden av Leonardo da Vinci pånyttföddes hos Andy Warhol.

Utställningen är så påkostad och storslagen att man häpnar. I ett rum går man rakt på ett 24 ton tungt marmorblock, som utstrålande sin fulla massivitet vilar intill en plastigt blek och liksom lättviktig Davidsstaty i full skala. Jag förstår pedagogiken, hur marmorns materia ska tänkas in i Davids form, och jag känner i mina egna muskler vilket nästintill omöjligt uppdrag det var som Michelangelo gav sig i kast med. Det är bra. Tror jag. 

Å ena sidan känns det lite snopet att möta så få original i en så dyr utställning (värdet sägs uppgå till två miljarder). Å andra sidan kan man fråga sig varför de ömtåliga verken skulle utsättas för påfrestande utställningsturnéer när vi enkelt kan leta upp reproduktioner på nätet eller i konstböcker. Den här utställningen kan ju ses som en mellanlandning på vägen mot den framtid där vi får tillträde till all världens museiskatter hemifrån, via modern teknik. 

Men när man tänker efter … Lägg på en tusenlapp och du tar dig till Uffizierna i Florens, där du kan se dig mätt på renässansens underverk. The real thing. Smäller inte det högre ändå?

Text: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är från och med april 2010 recensionsansvarig på UEForum.