Sveriges historia
Ny permanent utställning på Historiska museet, Stockholm
Museichef: Lars Amréus
Utställningsproducent: Lena Hejll
Utställningschef: Sophie Nyman
Dramaturg: Jonas Jarl Skute
Texter: Dick Harrison
Formgivning: Mikael Varhelyi
Grafisk profil: Hjärta Smärta
När Historiska museet i Stockholm nu har öppnat sin nya utställning Sveriges historia fylls ett tomrum i museiutbudet. Tidigare hade man inte någonstans att hänvisa turister och skolelever som frågade efter en bakgrundshistoria till det som blev Sverige. Men nu finns just en sådan lättillgänglig översikt då Historiska museet elegant lyckas sammanfatta tusen år i tio utställningsrum.
Museichefen Lars Amréus förklarar stolt hur banbrytande den här utställningen är, djärv och förtätad och modern. Det är vår största enskilda satsning på åtminstone 15 år, säger han. Historiska museet är en av aktörerna i den trio som har åtagit sig att lyfta svenskarnas historiekunskaper. De andra två är Norstedts, som ger ut en svensk historia i åtta band, och TV4, som sänder en programserie. Samfällt förklarar de att vår historia behöver uppdateras eftersom forskningen har kommit med både nya upptäckter och nya perspektiv på gamla rön.
Vad kan då ett museum bidra med i kunskapsbyggandet? Enligt Lars Amréus är det två ting som bara utställningsformen kan åstadkomma. För det första är det bara museet som har de autentiska föremålen och kan visa upp dem på riktigt. För det andra är det bara museet som kan skapa en rumsbildning där vi som besökare kan promenera in och låta oss omslutas.
Redan i trappan upp till andra våningen får man några glimtar av hur Historiska museet har arbetat med att förnya det traditionella utställningsspråket. En glasmonter rymmer ett antal historiska föremål med förklarande etiketter, precis som vi är vana vid. Det nya är att urvalet är så hårt sovrat, vilket gör exponeringen sparsmakad och högintensiv. Höjdpunkten i montern utgörs dessutom av Peter Forsbergs OS-tröja från guldfinalen i Turin 2006, ett både modernt och historiskt föremål. De tre kronorna på tröjan har varit en symbol för Sverige åtminstone sedan 1330-talet.
I samma trappa finns också en fotoautomat, där besökarna får lämna ett visuellt vittnesbörd om sin existens. Utställningens sista rum blandar sedan porträtt av historiska gestalter med bilder av oss som lever nu. Ganska effektfullt faktiskt, men ännu mer fascineras jag av trappans animerade Sverigekarta, som hela tiden förändras. Ett av huvudbudskapen i utställningen är nämligen att Sverige under de senaste tusen åren gång på gång bytt skepnad. Det finns inget statiskt eller helgjutet med det här riket. Gränslinjen rör sig som vågor på en strand.
In till själva utställningen klättrar man genom en portal i guld innan man dimper rätt ner i det första rummet. Avsikten är, enligt utställningsproducenten Lena Hejll, att skapa ett Nils Holgersson-perspektiv som får besökaren att liksom flyga in över och landa i medeltiden.
Varje rum iscensätter ett århundrade, med början här i 1100-talet. I taket svävar ett krucifix som påminnelse om Sveriges katolska förflutna och det första som möter betraktarens blick är ett litet, tusen år gammalt sandstensbryne från Gotland, ensamt i montern. Enkelt som ett sms men i utsökt inramning berättar runorna om Ormikas och Ulfairs resor, det som format deras mentala världskarta: Grekland (Bysans), Jerusalem, Island, Särkland (kalifatet).
Min enda invändning gäller de första rummens olika golvnivåer. Avsikten är att ge ”olika närhet” till föremål, dekor och berättelser, men risken är att man i stället snubblar på de låga, svarta sargerna som ska styra besökarens steg. Museichefen hoppas däremot att synskadade får glädje av den tydliga tidslinjen i golvet som löper genom hela utställningen. Varje årtal är utsatt och varje regent likaså, både kungen och drottningen.
Genom att lyfta fram kvinnorna och minoriteterna vill Historiska museet hitta alternativa sätt att berätta om det förflutna. Det här är inte enbart kungarnas svenska historia; vi får också höra om andra människors enskilda öden och läsa citat av deras hand. Stor omsorg har också lagts på utställningens texter av olika slag. Varje rum har exempelvis en introduktionstavla med dels en tät och välformulerad faktatext av Dick Harrison, dels en mer emotionellt laddad dikt av Jonas Jarl Skute.
Museet har arbetat hårt med att välja ut symboliska föremål och representanter för varje tid. I 1200-talsrummet, som tillsammans med 1700-talsrummet är utställningens vackraste, får Aranäshjälmen utgöra startskott för en diskussion om riddaridealets dubbelhet: å ena sidan höviskt, å andra sidan våldsamt. Att hustrumisshandel var vanligt under medeltiden kan osteologer vittna om. För besökaren som vill fördjupa sig i ämnet finns här, liksom på flera andra håll i utställningen, en interaktiv station.
I 1300-talsrummet lyfter man fram tre personer som inte var maktfullkomliga män: heliga Birgitta, unionsdrottningen Margareta och kättaren Botolf i Gottröra. Den sistnämnde dömdes till döden för att han inte trodde på att nattvardens bröd och vin på riktigt omvandlades till Kristi kropp och blod. I så fall vore vi ju kannibaler, argumenterade han.
Utställningens styrka är just att sådana pregnanta detaljer ur historien iscensätts som i en levande teater, med föremål, texter, bilder, ljus, ljud och många interaktiva inslag. Här kan man stanna till länge inför fascinerande fakta. Hur många överlevde digerdöden? (Färre än hälften av befolkningen.) Hur lång tid tog resan från Uppsala till Kalmar med vikingabåt? (10-12 dagar). Vad åt man vid Johan III:s köttfria 1500-talstaffel? (Gäddor på längden och tvären, lax, ägg och äppelmos.) Vad kostade Karl XII:s krig i människoliv? (Av landets ca 1,5 miljoner invånare dog 200 000 soldater, mest av köld och dysenteri).
Att gestalta varje sekels skönhet, ångest och energi låter som en omöjlig uppgift, men Historiska museet gör ett ambitiöst försök. I 1400-talsrummet får en mosaik av skärvor bli det visuella uttrycket för den tidens omtumlande stadsliv och politiska anarki. Då kunde Karl Knutsson Bonde (”sin tids Berlusconi” enligt Lena Hejll) bli kung tre gånger och dessutom riksföreståndare en gång. På 1500-talet tog den oordningen slut, när den enväldige Gustav Vasa (”sin tids Soprano”) gjorde Sverige till ett arvrike.
Sveriges historia är en vindlande labyrint, full av överraskningar. I 1500-talsrummet får vi receptet på Erik XIV:s ärtsoppa, inklusive arsenik. I 1600-talsrummet susar den svenska skogen medan silver bryts i norr, kvinnor anklagas för häxeri och Kristina kröns till kung (ja, faktiskt). I det förtjusande 1700-talsrummet, där en avfotograferad inredning från Skansen sprider elegans och förfining, får vi lukta på kaffe och vanilj, läsa om slaveri och vetenskap och möta Ulrika Eleonora Stålhammar, kvinnan som klädde ut sig till man och tog värvning som artillerist.
Utställningspedagogik är i mångt och mycket konsten att förenkla och förklara materialet så att nya insikter kan födas. 1800-talet innebär urbanisering, industrialisering, emigration, reformer, nya traditioner, masskonsumtion, obarmhärtigt klassamhälle och förtryck av egendomslösa och resande. Allt detta illustreras koncentrerat i en ”eiffelgran”.
Det nionde rummet berättar den osannolika sagan om hur Fattig-Sverige blev en modern välfärdsstat med folkhem, jämställdhet och sexualupplysning. Sagan har dock ett mörkt slut, för museet har valt att stanna historien där, med den exakta tidsangivelsen 23.21 1986-02-28. Då sköts Olof Palme på Sveavägen och Svea rike skakades i sina grundvalar. Betydelsen av den händelsen och andra viktiga ögonblick är bara antydd och det gör utställningen mer drabbande.
Nuet är för svårt att få syn på, för komplext att välja ur. Det sista rummet är i stället en epilog med bilder och röster från vårt 2000-tal men utan föremål. Datatekniken låter besökaren lyssna till Gudrun Schyman, Caroline Krook och åtta andra samtidssvenskar som berättar om sitt Sverige igår, idag och i framtiden. På väggen blinkar ansikten från utställningen och dess besökare på en Sverigekarta. Gustav Vasa och jag, svenskar på olika sätt, i ett land som kommer att fortsätta förändras.
Text: Pia Cederholm
Foto: Christer Åhlin/SHM (där ej annat anges)
Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är från och med april 2010 recensionsansvarig på UEForum.
