Estrid, en riktig viking
Stockholms Länsmuseum, Sickla 100224–100919
Producent: Mats Vänehem
Innehållsansvarig: Lars Andersson
Formgivning: Katharina Wahlstedt, Jonathan Wahlstedt
Snickeri, ljussättning: Bosse Åström
Docka: Oscar Nilsson
Stockholm länsmuseum i Sickla gör ofta originella och vackra utställningar. Estrid, en riktig viking presenterar ny och för många överraskande forskning om runstenarna i Sverige. I den minimalistiskt formgivna utställningen finns dock inte en enda runsten varken i original, kopia eller på foto. Det är människorna kring runstenarna som satts i fokus. Ett medvetet val från museet som tycker sig ha visat så många runstenar i tidigare utställningar. Men är det klokt tänkt?
Utställningen Estrid, en riktig viking är uppbyggd av genomlysta skärmväggar som bildar en labyrint. Vikingakvinnan Estrid står i rummets mitt, klädd i kappa och sjal, med ett par barnskor i handen, omgiven av skuggbilder av sin familj, män, barn och deras barn och barnbarn.
Estrid levde strax efter 1000-talet i nuvarande Täby/Vallentuna. Tidigare var hon känd från runstenar i området. 1995 hittade man graven efter den kvinna man tror var Estrid, begravd med föremål som vittnade om hög ställning och ekonomiskt ansvar.
Estrid är även en av de tio historiska personer som porträtteras i Länsmuseets fasta utställning ”Ett annat liv”, som finns på museet, på nätet och på telefon. Man kan kan ringa till museets ”historiska växel” och höra utvalda människor från olika epoker berätta om sina liv.
Forskningen om Estrid ingår också i det pågående projektet Sveriges Historia, där hon porträtteras i ett avsnitt i TV-serien som producerats av TV4 med Dick Harrison och Martin Timell.
Den tillfälliga utställningen handlar om Estrid och tiden kring 1000-talet, när Sverige stod inför stora förändringar. Olikfärgade linjer böljar längs väggarna i en sammanflätad tidsaxel som visar hur Estrids liv var samtida med den tidens stora händelser: Leif Eriksson upptäcker Nordamerika, Estrid föds, vikingarnas ”Danagälder” i England, Estrids son dör, Slaget vid Hastings, och så vidare.
Drygt 100 ton silver fördes till Norden av vikingar under denna tid, i det som utställningen beskriver som en maffialiknande beskyddarverksamhet. ”Om ni betalar går ni fria, annars går det illa.” De framgångsrika expeditionerna ansågs vara tecken på den kristna gudens kraft. ”Kristendomen representerar inte bara en ny tro utan en ny samhällsordning. En gud och en kung”, förklarar texten.
Utställningen talar gång efter annan om alla runstenar som restes av Estrid och hennes ättlingar i Täby/Vallentuna, Sveriges runstenstätaste område. Att resa en runsten var ett sätt att visa att man anslöt sig till den kristna tron, berättar texterna.
Runstenar restes alltså inte, som nog de flesta tror, till asagudarnas heder, utan till kristendomens. Forskare, framför allt i Uppsala, har knäckt koden för att datera runstenar. Det visar sig att de är gjorda inom en ganska kort tid, under ett spann på ca 150 år, och ungefär hälften av runstenarna har kors i mönstren, vilket tidigare ofta förbisetts.
Märkligt nog finns inte en enda runsten med i utställningen, varken original, kopia eller bild. Det är mycket hänvisning till runstenar, men inte ett enda exempel. På en vägg har barnteckningar med runstenar satts upp. Besökande barngrupper har fått rita på en stencil med en runstenskontur, skriva sina namn med runskrift, och det finns en korg med utsågade runor att leka med. Men inga runstenar.
Estrids utseende är påfallande verklighetstroget. Med ett smalt ansikte och ett tydligt överbett tittar hon förbi besökarna, bort mot… sin egen grav, i en paviljong strax intill, med skimrande ljus och svagt fågelkvitter. Där ligger skelett och kranium, noggrant utlagt. Med samma smala ansikte och markerade överbett. Ja, så kan hon ha sett ut!
I rummet intill visar en film visar hur modellmakare Oscar Nilsson arbetat med att återskapa Estrids ansikte från kraniet. Informativt och spännande. Filmen ligger också på hemsidan. Det finns informationsblad på tre stora tavlor i utställningen, sex blad per tavla, sammanlagt 18 sidor. Det blir ett redigt och välproducerat kompendium, perfekt för fortsatta studier och fördjupning. Museet har 20.000 besökare per år, varav många är skolklasser.
Estrid är omgiven av män. Stark kvinna som hon är finns det likafullt inte några kvinnor kring henne. En av väggarna i labyrinten föreställer ”De okända döttrarna”. Estrid födde troligen både söner och döttrar, men döttrarna nämns aldrig på runstenarna, påpekar utställarna, och skriver kvinnornas historia, trots osynligheten, med en arkeologisk genusmedvetenhet.
När utställningen senare ska förklara att Estrid var respekterad som driftig affärskvinna och begravdes med mynt och vikter, vilket annars är vanligast i männens gravar, får det dock rubriken ”Estrid, en av grabbarna!”.
I utställningen tittar Estrid bort mot sin gravplats och uppmanar oss att besöka Broby Bro i Täby och hennes hemtrakter vid Vallentunasjön.
Text och foto: Jan Ohlin
Jan Ohlin är frilansande utställningsproducent och skribent och f n researchansvarig på Ueforum.
