Moderna museets inventering av den svenska samtidskonsten, Modernautställningen 2010, har recenserats och diskuterats av konstkritiker, kuratorer och konstnärer. Medan expertisen grälar om vilka konstnärer som är representerade och vilka som inte finns med, ser UEForums medarbetare andra problem med utställningen.
Ska man hinna se allt? Nej, säger Moderna museet. I så fall får du komma tillbaka. Och betala ny entré förstås.
Hur mycket ska man kunna se av en utställning? Det är en fråga vi inte brukar ställa oss. Är det ”all you can eat” eller en komponerad måltid? Hur långt ska ett videokonstverk vara? Vill vi hasta igenom utställningen utan att hinna se verken ordentligt? Och varför får man ingen karta?
Moderna 2010 är Moderna Museets stora inventering av samtidskonsten i Sverige. Det var fyra år sedan sist. För 100 kr får man entrébiljett och en rejäl utställningskatalog på ca 200 sidor, stor och färgstark med mycket text och fotografier. Den kan även köpas separat i butiken till det oväntat låga priset av tjugo kronor. Jag stegar in i salen med boken tung och trygg under armen. Den inger ett visst lugn; om man inte hinner sätta sig in i konstverken på plats kan man läsa på senare.
Utställningen inleds med en lång svit svartvita fotografier av stenbumlingar med inhuggna namn och sentenser, ett verk av Book & Hedén som dokumenterat en märkvärdighet i skogarna utanför Varberg. Intill har Matts Leiderstam organiserat gamla tryckplåtar i en metodisk sortering. Historiskt arv, viljan att kartlägga och sortera, iscensättning med det förflutna som utgångspunkt går som en röd tråd mellan verken. Bredvid visas en film av Maria Lusitano Santos om att emigrera till Sverige, poetisk och fängslande.
Men hur lång är filmen? Mitt sällskap går vidare. Jag dröjer mig kvar, vill gärna se hela filmen, i en självklar önskan om dramaturgisk fullbordan.
Detta händer sedan flera gånger. Många verk i utställningen är spännande, men filmerna tar tid. Petra Bauer talar med Stina Lundberg, Ann-Sofi Sidén rider genom Sverige. Det finns film av Sara Jordenö, Lina Selander med flera, som man gärna vill se.
Vi har avsatt flera timmar för att se utställningen. Likafullt blir det rumphugget. Vi hinner inte se filmerna i sin helhet, om vi ska se alla konstverk. Och det är väl tanken?
Ett rum handlar om forskning, men där backar vi ut, det verkar inte vara en del av utställningen.
Vid stängningsdags kommer vi ut, imponerade och berörda av allt vi upplevt. Men flera verk vi hört talas om har vi inte hittat. Vi vill komma tillbaka och se resten en annan gång.
– Vill man komma tillbaka får man lösa en ny biljett. Vi brukar rekommendera att man avsätter ordentligt med tid, för det är en stor utställning, förklarar personalen.
Vi hade satt av tre timmar?
– Det tar inte tre timmar, det ska gå fortare än så, oavsett om man tittar på alla filmer. Det är mycket film, men de är relativt korta. Det ska gå att se allt under besöket. Vi har många besökare som hinner med både Modernautställningen och andra utställningar under ett tretimmarsbesök.
Det är något som inte stämmer.
”Det är ett val man gör”
En snabb hopräkning av videoverken i katalogen visar att de tillsammans är på minst sex timmar.
Utställningens curator Fredrik Liew värjer sig dock mot metoden:
– Så kan man inte räkna. Det är bara tre filmer som är långa. De flesta är korta, och vissa förväntas man bara se en liten del av.
Hur lång tid tycker du att det ska ta att se utställningen?
– Kanske först en timme, och så tar man en kaffepaus, och så går man en och en halv timme till.
Två och en halv timme. Det är ungefär den tid vi hade satt av. Men vi hann långt ifrån se allt.
Man skulle kanske kunna gå in två gånger på en biljett när utställningen är så stor?
– Det är en fråga att ta upp med ledningen i så fall. Givetvis skulle vi gärna se att det var gratis inträde, och att man kunde använda museet mer som ett vardagsrum, men så är det inte. När vi fick en borgerlig regering återinfördes inträdet.
Men man hinner inte på ett besök?
– Nej, det är ett val man gör. Man får disponera sitt besök efter sitt intresse. Vill man se vissa verk så väljer man att göra det. Några väljer att gå snabbt igenom, andra vill titta noga. Det är som en buffé, man behöver inte ta av allt. Man ser ganska snabbt om man vill se mer av en film eller inte. För den som sitter kvar blir det fler lager som kommer fram. Men så är det ju med allt. Hellre en utställning man vill komma tillbaka till än en som lämnar känslan ”var det inte mer än så?”.
Jag tar fram katalogen för att fundera över det jag sett. Det är förvånansvärt svårt att pussla ihop utställningsbesöket i efterhand. Katalogen är rolig att bläddra och läsa i, det finns mycket av allt; inledning och programförklaring, essäer, dikter, texter om konstnärerna och verken, schema för programverksamhet med seminarier och föreläsningar. Men något så enkelt som en karta över utställningen saknas.
– Nej, det finns ingen karta. Värdarna har en. Den kan man be att få titta på, säger informationsavdelningen.
Vid nästa besök på museet får jag en karta. Personalen vill först inte lämna ut den, av säkerhetsskäl. Den är inritad på en fastighetsritning med dörrar, nödutgångar, etc. Mumma för tjuvar. Motvilligt tar personalen en kopia. ”Eftersom du blivit lovad ska du väl få det.”
Kartan som pdf
UEForum kan här erbjuda sina läsare den svårfångade kartan över Modernautställningen 2010. Givetvis utan hemliga dörrar och nödutgångar.
När jag fått kartan förstår jag också varför vi inte såg alla verken. De fanns innanför ”forskningsrummet”.
Storm i ett vattenglas?
Men – invänder många – man hinner väl aldrig se allt? Ta vilket stort museum som helst, du hinner bara se en liten del. Men det är en annan sak. En biljett till en enskild utställning ger en förhoppning om att kunna se allt.
Moderna Museets ledning kan mycket enkelt gå sin intresserade och nyfikna publik tillmötes. De som behöver se de stora tillfälliga manifestationerna två, tre gånger – låt dem göra det på en biljett. Succén är given. Kaféet kommer att dra in mer pengar och glada återbesökare tar med sina vänner som löser egna biljetter. Vi ses på Moderna!
Text: Jan Ohlin
*AMATEUR är franska och betyder KONSTÄLSKARE.
