Till ett museum går man för att se gamla föremål sammanförda i nya utställningar. Förirrar man sig längre in i museet kan man också stöta på mycket gamla utställningar. Många basutställningar har stått alltför länge och borde skrotas. Men så finns en och annan som man återser med glädje.
I en serie artiklar skall UEForum under året återbesöka mer eller mindre ålderstigna utställningar på museer landet runt.
Vad är egentligen ett betalningsmedel? Kungliga myntkabinettet i Stockholm visar i basutställningen All världens pengar hur betalningsmedlets utveckling gått från byteshandel till mynt och sedlar och vidare till dagens plastkort. Det är en fascinerande resa genom mänsklighetens vardagsliv.
Trots att bytet av vara mot vara, eller tjänst mot tjänst, historiskt sett varit det mest dominerande betalningsmedlet, så är merparten av föremålen i utställningen mynt. Detta är ganska logiskt, det handlar trots allt om ett myntkabinett som vill visa sin stora samling för allmänheten. Väggarna är fullkomligt tapetserade med mynt efter några få montrar med exempel på varor som använts som betalning. Allting är prydligt monterat på väggen bakom det traditionella museiglaset och belyst med spotlights. Därtill finns texter att läsa på väggarna med information om betalningsmedlens historia av en övergripande historieekonomisk karaktär. Enda undantaget är egentligen en liten docka av papier-maché som i en predikstol förkunnar att drottning Kristina ämnar byta ut vissa mynt mot nya.
Att mynt använts och används som betalningsmedel är fortfarande ganska självklart för de flesta, trots plastkortens intåg på marknaden. Att man däremot har kunnat, och i vissa fall fortfarande kan, handla med andra ting är nog inte lika känt, åtminstone inte bland yngre besökare. Det är bra att museet lyfter fram olika typer av varor som har ett värde som kanske inte är uppenbart för den oinitierade. Det skulle dock vara en fördel om värdet på kaurisnäckor, spjutspetsar eller kreatur sattes i relation till någonting. Vad skulle man till exempel kunna få för ett visst antal snäckor? Det hade också kunnat underlätta förståelsen och inlevelsen om en sådan typ av transaktion hade illustrerats i form av en målning, ett fotografi eller små dockor. Överlag skulle hela utställningen kunna vinna på att dramatiseras mera, för det blir gärna torrt med samhällshistoria flankerat av massor med likartade mynt vars informationstext sitter relativt otillgängligt långt ner.
Överlag känns utställningen lite opersonlig. Pengar framställs som enbart ett betalningsmedel samt, efter införandet av präglade mynt på 600-talet f.Kr., som makt- och propagandamedel för den som styr ett samhälle. Men mynt och värdesaker är så mycket mer än så, och de säger så mycket mer om en kultur än enbart hur en kronologisk utveckling av betalningsmedel har sett ut. Det skulle inte behöva vara så entydigt framställt i utställningen, för alla som har handskats med mynt och sedlar, guld, silver och andra värdefulla ting vet att de också har sin speciella karaktär. Mynt luktar, smakar och väger på sitt speciella sätt. De klirrar, glimmar och har struktur. Här skulle man kunna tänka sig att involvera fler sinnen än synen genom att låta besökaren få känna på utvalda ting, höra ljudet av klirrande mynt och råmande kor. Kanske få känna skillnaden på en penningpung kontra en säck med redskap av trä eller metall för att på så sätt tydligt förstå varför mynt innebar en större frihet för individer.
Man kunde också tänka sig att lyfta fram tingen tydligare och låta den informativa texten bekräfta tingen snarare än tvärtom. Det är svårt att se mynten i montrarna, de ligger ibland lite för långt ifrån glaset för att man ska kunna se deras motiv och struktur ordentligt. Det skulle också vara intressant att se de tidiga myntens baksidor som faktiskt inte har något motiv. Det finns ett italienskt projekt med titeln Haltadefizione (”hög upplösning”) som nyligen lanserades på Internet, där ett antal välkända konstverk kan granskas in i minsta detalj och tack vare ny teknik blottläggs därmed sådant som man inte kan se med blotta ögat. Det skulle verkligen vara intressant om Myntkabinettet hade möjlighet att nyttja sådan teknik i utställningen så att besökaren verkligen kan vrida på, vända och granska tingen in i minsta detalj.
För myntens grafik är verkligen intressant, även om detta inte till fullo blir tydligt i utställningen, förutom som ett sätt för regenten att marknadsföra sig själv på. Men just att pengar används som propaganda borde ju göra motiven extra intressanta eftersom de avslöjar mycket om vad som ansågs viktigt i en viss kultur vid ett visst tillfälle. Man kan tänka sig flera spännande frågeställningar i relation till myntens utseende: hur representeras makt? Vilka var idealen? Vilka material användes? Hur viktig var formen? Varför är de flesta mynt runda och bara undantagsvis fyrkantiga? Dessutom vore det fascinerande att veta hur omställningen från byteshandel till det pengaorienterade samhället kan ha gått till – var människor lika tveksamma till att övergå till små mynt med ett egentligen fiktivt värde baserat på en gemensam överenskommelse, som vi svenskar är till att gå med i den gemensamma europeiska valutaunionen? Vidare kunde man ha låtit besökaren få fundera över om det händer något med en kulturs identitet när valutan förändras och i så fall varför det är så.
I konstvetarens bibel, den femte upplagan av History of Art av H.W. Janson, finns inte mycket om myntens grafik. Den sortens grafik anses inte frambringa föremål med tillräckligt hög konstnärlig kvalitet. Men det kuriösa som ändå står att läsa om mynt hos Janson är att det i det antika Grekland trots allt fanns en sådan stor efterfrågan på nya präglingar av mynten för att markera viktiga händelser i samhället, att det gynnade framväxten av skickliga tillverkare som av pur stolthet faktiskt signerade sina mynt. Annan tänkvärd information är att det var i de mindre städerna, och inte i de mäktigaste, som de finaste mynten präglades. Vad skulle detta kunna ha betytt för dess innevånare och varför kan det ha varit viktigt med högkvalitativa mynt i just dessa städer? Det är frågor som skulle kunna lyfta fram såväl själva myntet som människorna som använde det.
Människor som använt mynt och andra betalningsmedel hamnar i skymundan för den ekonomiska historien. Men pengar och rikedom är ständigt återkommande teman i människans kultur och i hennes liv. Det finns massor att spinna vidare på kring teman som har med girighet, asketism och makt att göra och alla de olika sätt som detta yttrar sig på. Betalningsmedlen representerar även ren och skär överlevnad. I de anglosaxiska länderna säger man att pengar luktar, men det märker man inte på Myntkabinettet och det är synd för nog måste det vara skillnad på de olika material som använts genom tiderna? Man förstår inte varför det finns ekonomiskt bedrägeri eller varför den som har mycket pengar sägs vilja ha mer. Jag tror att om museet kunde levandegöra tinget mer och involvera fler av besökarens sinnen så skulle man lättare förstå det. Man kunde också tydliggöra skillnaden mellan det handgripligt konkreta i pengar och det diffust abstrakta i kontokort. Därutöver skulle myntkabinettet också kunna anspela på att barn i dagens samhälle ofta tycks tro att pengar hämtas ur en obegränsad källa via ett hål i väggen och att de inte har med arbete att göra. Kan övergången från byteshandeln till myntet ha tett sig lika gåtfull för den tidens barn?
Sammanfattningsvis kan man konstatera att utställningen består av många olika betalningsmedel bakom lås och bom, med huvudsakligt fokus på texten om den historiska ekonomiska utvecklingen. Utställningen skulle ha mycket att vinna på att lyfta fram föremålen mera och låta deras olika karaktärer få komma bättre till tals. Det vore också intressant om människorna bakom mynten lyftes fram tydligare: vem präglade mynt, hur var den personen klädd, hur såg händerna ut och hur påverkades hörseln? Därutöver kunde man också lyfta fram hur man förvarade sina pengar innan bankerna tog över och hur de som fortfarande inte tillåts öppna bankkonton, så som många av Europas romer och papperslösa, påverkas av det. Därtill kunde användandet av pengar dramatiseras mera och olika typer av rekvisita användas för att öka förståelsen och engagemanget hos besökaren. För mynt och värdesaker är ju så mycket mer än en ren betalningsvara, det vet ju varje liten krösus.
ALL VÄRLDENS PENGAR
Basutställning på Kungliga myntkabinettet i Stockholm
Öppnad i samband med museets nyinvigning på Slottsbacken 1997
Innehåll: Monica Golabiewski Lannby, Inger Hammarberg,
Henrik Klackenberg, Lars O. Lagerqvist, Harald Nilsson, Eva Wiséhn, Ian Wiséhn (nuvarande museidirektör)
Arkitekter: Anna Lena Carne, Gudrun Olsson
Rekvisitör och bilder: Brita Rehn Modellmakare:Eva Rahmqvist,
Ulrika Bornestaf
Foto: Jan Eve Olsson
Ljus: Torkel Blomkvist
Ljud: Göran Eriksson Kommunikation
Text: Ewa Wadell
Foto: Kungliga myntkabinettet
Ewa Wadell har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
