Avtryck – tid, ting, minne
Västmanlands läns museum, Västerås
Formgivning: Camilla Ed
Projektledare: Ingrid Eriksson, Lina Gatte Redin
Projektgrupp: Anna Bratås, Veronica Dahlberg, Susanne Granlund, Reino Lehtonen
Tiden sveper förbi och lämnar avtryck i många former. På Västmanlands läns museum försöker man ta ett helhetsgrepp på den egna historien med anledning av att museet nu, 2011, fyller 150 år. Utställningen Avtryck – tid, ting, minne är en förstudie till kommande basutställningar på länsmuseet i Västerås och ska stå i fem år, fram till 2015. I höstas invigdes Tid och Minne medan Ting öppnades i januari i år.
Avtryck är en färgstark och kompakt utställning som står i stark kontrast till den stora vita entrén med café och butik. Det första man undrar är faktiskt varför inte utställningar får mer yta på ett museum. Å andra sidan har man här använt utrymmet väl.
Utställningen har ett filosofiskt anslag och handlar mycket om själva museisamlandets och historieintressets essens. Den är indelad i delarna Tid, Ting och Minne. Två långa och smala föremålsmontrar inramar rummet på bägge sidor, varav den ena sidan går från småbarns samlande i dag till museets äldsta föremål. Här visas leksaker så långt det gått att uppbringa, därefter andra attraktiva föremål. Den andra montersidan handlar om samlande och urvalsprocesser och ändar i en smärre retroorgie.
I mittdelen visas på ena sidan föremål sorterade efter kategorierna Tro, Kommunikation, Arbete och Tillsammans (den sistnämnda innehåller rusdrycker, tobak, spel m.m.) och på den andra sidan (just nu) en skarprättares historia, dödsstraff, sot och bot samt en barnmorskas historia. I montrarna samsas föremål från helt skilda epoker och kompletterade av varsitt bildspel i digital fotoram. Föremålens underhållningsvärde har fått stor betydelse, vilket onekligen har sina poänger i detta sammanhang.
Först av allt: Det här är ett riktigt, riktigt snyggt och drivet jobb av scenografen Camilla Ed. Innovativ, fungerande teknik i form av rörlig bild möter redan i entrén. En aktivitetsplats för visningar är helt integrerad med utställningen. Formen är estetisk, funktionell och lekfull. En hällristning där figurerna rockar loss gör mig glad: humor är alltför sällsynt på svenska museer.
En annan favorit är att man istället för luckor helt enkelt gjort pusselbitar att plocka loss – det är att lita på besökaren och sådant tror jag att man har igen! I samma anda finns massor att upptäcka i barnvänlig höjd. Även där förekommer helt lösa föremål. Här finns verkligen något för alla besökare, inklusive gott om integrerade sittplatser med hörlurar för den trötte. Dessutom har plats lämnats för tillägg av både text, bild och föremål utan att det upplevs som hål; utställningen är utvecklingsbar utan att kännas ofärdig.
Som sagt, en gedigen uppvisning i god utställningsformgivning av Camilla Ed. Men ändå, vad hade det inte kunnat bli om hon dessutom haft en lika kreativ textförfattare vid sin sida? För här blir det lite väl mycket förklarande, med långa utläggningar av tankar som hört till arbetsprocessen och borde fått vara kvar där. Överlag saknar texterna utställningens annars så lätta hand och lekfulla anslag.
Många frågor ställs med ett i mitt tycke lite väl hjälplöst tonfall. Någon har varit väldigt angelägen om att bli rätt uppfattad. Jag får känslan av en scenpoet som använder alldeles för mycket tid till att förklara sin dikt istället för att lita till dess egen bärkraft. Texterna har tydligen omarbetas av Centrum för lättläst men blivit längre i processen och faktiskt lite döda. Detta gäller dock inte all text i utställningen. En del, särskilt montertexterna, har tydligen överlevt tillgänglighetskollen med blotta förskräckelsen. Ett citat från entrén biter sig fast: ”Vi lever framåt men förstår bakåt”. Det är poesi. En sådan oneliner skulle lätt kunna ersätta en lång omständlig vepa om historiens nyttighet.
Som förstudie till kommande basutställningar bådar utställningen mycket gott. Men kanske att museet skulle våga ta steget att släppa inte bara form utan även formulering till skribenter utifrån, personer som inte är fullt lika insyltade i jobbet som de själva.
Text: Irène Karlbom
Foto: Lasse Fredriksson
Irène Karlbom är utbildad scenograf och inredningsarkitekt. Hon är skribent och frilansar som utställningsproducent.
