Vac from the Sea
Utställning under mars månad 2011 på Sjöhistoriska museet
i samarbete med Electrolux
Utställningsproducent: Hans-Lennart Ohlsson
Sopor
Utställning på Nordiska museet, Stockholm
110218–110925
Utställningsproducent: Lena Landerberg
Under en och samma marsdag besöker jag två utställningar om avfall och skräp. Den ena finns på Nordiska museet och heter kort och gott Sopor. Den andra behandlar de ofattbara mängder plast som just nu finfördelas i världens alla hav för att en dag fastna som mikropartiklar i våra kroppar. Vac from the Sea är ett samarbete mellan Sjöhistoriska museet och dammsugarjätten Electrolux.
Det började med att Hans-Lennart Ohlsson, chef på Sjöhistoriska museet i Stockholm, genom en artikel fick upp ögonen för vilket gigantiskt problem plastskräp i havet är – men också att det finns sätt att minska skadorna på kust, korall, djurliv och i förlängningen oss själva. Electrolux bygger sina dammsugare av plast, till viss del av återvunnen plast. För att öka råvarutillgången måste man därför ”dammsuga” haven. Projektet Vac from the Sea knyter samman miljöforskare, politiker, aktivister, skolbarn och näringsliv. Detta ville Hans-Lennart Ohlsson göra en utställning om.
Alla kan kanske inte plocka plast från stränderna men alla kan sluta kasta plast hur som helst. Utställningen i Sjöhistoriska museets tornrum åskådliggör detta med hjälp av en serie fotografier. Resultatet är en liten läcker och snudd på optimistisk installation på temat miljöförstöring. Tyvärr finns här inte många föremål, annat än på bild. Det som gjorde störst intryck vid pressvisningen var det säkert bara vi journalister som fick se: en hel lunchtallrik plastprylar motsvarande den mängd plast en genomsnittlig albatrossunge bär i sin mage. Just sådana konkreta ting hade jag velat ha mer av. Nog kunde man väl ha fått hit åtminstone en av de 28 800 plastankor som förliste i Stilla havet 1992 och som sedan dess färdats runt hela klotet?
Det är både poppigt och proggigt, både kul och seriöst. Ändå kan jag inte skaka av mig misstanken att Electrolux inte enbart är ute efter att frälsa världshaven och mänskligheten. Säkert hoppas de också kränga sin flaggskeppsmodell Ultra One Green. Det är den som skymtar under det läckra plastskräpet. De dekorerade dammsugarna är projektets ikoner och dragplåster, sannskyldiga konstobjekt som fått bästa platsen i utställningens enda monter. Snacka om produktplacering!
Ändå är den prydliga lilla skräputställningen på Sjöhistoriska faktiskt snäppet skitigare än Sopor på Nordiska museet. För tro inte att detta högintressanta ämne har förlett Nordiska museet till något äckel-päckel, ånej. Här finns inte så mycket som en enda använd förpackning, inte en matrest, inte en fläck. För att få sniffa på något som inte luktar kliniskt rent (det vill säga ingenting) måste man skrapa lätt på ett vykort. Något mer välkammat och välstädat kan man bara inte tänka sig.
Ett oskuldsfullt berg av skinande vita, släta och ordentligt hopknutna soppåsar hälsar besökaren välkommen till utställningen. Renhållningsorange bildar den smakfullt djärva kontrastfärgen till montrarnas gnistrande rena glas, till de vita påsarna och de lika vita kartongerna. Orange går igen i mattan (givetvis oklanderligt dammsugen) liksom i tavelramar, jättebokstäver, socklar, vägghyllor och monterbakgrunder. Snyggt! Men vad handlar det om egentligen?
Texterna är många, föremålen få. En trasdocka, en plastpåstorkare, en provduk med olika vävnadstekniker, uppmaskningsnålen Anti-mask och stoppapparaten Perfekt ska visa hur man förr tog vara på allt, återanvände och reparerade. Det är bra att vi åtminstone får se några autentiska föremål och inte bara bilder, men jag blir inte ett dugg omskakad. Man borde ju rimligen gripas av illamående inför kontrasten till allas vår nutida livsstil, där vi inte ens hinner slita på grejerna innan vi slänger dem i soporna. Hur är det egentligen med angelägenhetsgraden på den här utställningen?
Här är så rent och fint att man gärna slår sig ner en stund för att se på bildspelen. Ett visar så kallade vanliga människor som inte vill göra sig av med sina fula gamla prylar för de har liksom fäst sig vid dem. Jaha. Ett annat bildspel handlar om sopåkarna, som både har det lite läbbigt (det kan lukta illa när kärlen svämmar över) och lite mysigt (ibland säger någon ett uppskattande ord till dem). ”Det är ett socialt jobb, även om mötena är korta.” Goddag yxskaft.
Om det inte vore så banalt skulle man kanske bli berörd, men det är ingen risk. Sopåkarnas arbete är ljudsatt med glad karusellmusik och slammer. Personalen på återvinningscentralen får skäll när de tillrättavisar någon som slänger i fel container. Ja, sopor kan vara ”konfliktladdade” som en av textskyltarna förnumstigt hävdar. Och tänk på stackars sopåkaren Anders som tvingas hålla reda på hundratals olika nycklar till alla låsta soprum. Det är de hemlösa som ska hållas utanför värmen, därav lås på dörrarna.
De hemlösa får också ett bildspel, lika doftlöst och föremålsfattigt som resten av utställningen. Hade man velat vrida om kniven aldrig så lite så hade det räckt att ställa frågan varför vissa människor i vårt samhälle betraktas som sopor.
Problemet med svalt eleganta utställningar som den här, där urvalet av riktiga föremål är ynkligt och texterna tycks rikta sig till alla och ingen, är deras distanserade blick på Sverige. Oavsett om det handlar om perifera eller brännande ämnen blir berättelsen om oss föga mer än en ytlig dokusåpa. Nordiska museet med sina oändliga samlingar och sin överväldigande arkitektur lyckas ännu en gång reducera Sveriges historia under 500 år till en axelryckning. Vårt ovidkommande förflutna, att ha eller att mista, vem bryr sig. En påse med lump, snart glömd.
Nu skulle det vara gott med en smörgås i restaurangen, tänker jag, och lämnar utställningen Sopor med hela min aptit i behåll.
Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
Pia Cederholm är pedagog och författare.
