Radikal design
Producerad av GSAPP, Columbia University i samarbete med Arkitekturmuseet, Stockholm
110401–110605
Environments and Counter Environments; Italy: the New Domestic Landscape, MoMA 1972
Sammanställd av Peter T. Lang, Luca Molinari och Mark Wasiuta
Det var med stor förväntan jag gick till Arkitekturmuseets utställning om radikal italiensk design. Italienarna har länge varit tongivande inom framför allt formgivning och heminredning med en estetik som tycks omfamna både kitschen i form av Alessis poppiga plastdetaljer och ett renare, ljusare, mer modernistiskt stilideal påminnande om såväl den japanska enkelheten som det svenska, blonda, avskalade idealet. Jag föreställde mig inför besöket prylar, inredning, modeller över arkitektur och intressanta kommentarer. Jag funderade också över om det radikala skulle chockera på något sätt eller sätta tanken i gungning. Så blev det inte riktigt.
Utställningen belyser ett tiotal olika projekt som inkluderades i en utställning på Museum of Modern Art (MoMA) i New York 1972, vars minsta gemensamma nämnare är att de på olika sätt tagit sig an den urbana miljön och föreställningen om att de flesta skulle leva i sådana miljöer kring år 2000. I stället för att gå i modernismens ledband med statiska, rationella miljöer och strikta formideal strävade de mot en formgivning med större flexibilitet och möjligheter till socialt umgänge. Det privata livet skulle bland annat tillåtas göra större anspråk på det offentliga rummet. Tanken med den nya utställningen är att belysa potentialen i dessa ursprungliga idéer som något aktuellt även idag för att omvärdera vår arkitektur och hemmiljö. Detta görs via exponering av alla de filmer som ingick i originalutställningen 1972 samt via designdokument med arkitekternas och formgivarnas idéer och visioner. Två mindre modeller finns också med.
Arkitekturmuseets utställning Radikal design är vid första anblicken uppbyggd som en stor flyttkartong utan lock i det stora vita rummet. De yttre väggarna liknar brun wellpapp och de utställningsaffischer som klistrats på utsidan för tankarna till de innehållsdeklarationer och adresslappar som brukar återfinnas på försändelser som skickas över landsgränser. Det är också lite signifikant för utställningen som är baserad på en gammal utställning om italiensk samtidsdesign och arkitektur som ju gick av stapeln på MoMA 1972. Trots att utställningens curatorer Peter Lang, Luca Molinari, och Mark Wasiuta säger i den tillhörande intervjufilmen att detta inte skall ses som en sammanfattning av MoMAs utställning utan som en analys av den, så är det svårt att förfäkta känslan av att detta är något gammalt avskrap som blivit över från den tidigare utställningen och som inte var alltför skrymmande att skicka över Atlanten. Det mesta av materialet tycks faktiskt rymmas i en enda flyttkartong, eller möjligen två.
Som besökare möts man alltså av en gigantisk kartong, brun på utsidan och minimalistiskt vitmålad på insidan med museets karaktäristiska vitsåpade golv. Det hela andas mer ren modernism än plastigt italienskt 1970-tal vilket går i direkt klinch med visionärernas vilja att utmana just bland annat modernismens statiska formspråk. Innan man träder in i själva utställningen möts man av en utställningskatalog från 1972 inglasad i en monter. Den ser tjock och gedigen ut, men det är allt man får veta om den för någon blädderkopia finns inte att tillgå.
Kartongen är uppdelad i två huvudsektioner, ett mellanrum med en film vars ljud är lite för dåligt för att man ska kunna koncentrera sig på dess eventuella budskap, samt en provisorisk biograf i den bortre änden där utställningens olika filminslag rullar. Själva utställningsmontrarna har antingen formen av tavlor på väggen eller flytande, men fast förankrade, glasmontrar i midjehöjd. Att museet har valt att avgränsa utställningsytan till en box i den stora utställningshallen kan bero på den relativt blygsamma mängd material som ställs ut och som annars helt skulle ha försvunnit i tomrummet. Men exakt varför man valt att framställa boxen som just en brun kartong med vit insida är svårare att förstå, om man inte vill tolka det som en ironisk kommentar till en minimal budget: man får det man betalar för.
Till arkitekternas ritningar inför utställningen 1972 återfinns förvånande lite material, enbart två små modeller på podier, förutom filmatiseringarna, och det försvårar. Här finns ingenting som återspeglar det faktum att italienarnas vurm för plast var radikalt i den amerikanska laminatestetiken 1972 som påtalas i informationsfilmen. Hur banbrytande var det till exempel egentligen med Mario Bellinis vision ”Kar-a-Sutra” där bilens monotona, individualistiska användning utmanas genom att den görs större och mer tillgänglig för andra sysslor och för socialt samspel mellan individer? Just detta menar curatorerna förebådar dagens minibussar med plats för fler än fem personer i bilen. Men det känns inte övertygande. Det fanns redan minibussar 1972. Volkswagen lanserade sin buss typ 2 redan 1950. Snarare vill man koppla tanken till husbilen med dess multifunktioner, men den fanns också 1972, så idén var varken ny eller särskilt radikal.
Inte heller nämns något om reaktioner på Gaetano Pesces idéer illustrerade via en filmatisering av nakna människor som rullar runt bland avfall. Att de italienska arkitekterna tog tillfället i akt att sprida visioner som för en medelklassamerikan måste ha framstått som ren marxism, i sitt vurmande för arbetarens rättigheter och levnadsförhållanden, är intressant att ta del av, men det räcker inte att låta den utlovade analysen stanna vid ett konstaterande av detta. Det man vill veta är kanske framför allt vilka reaktioner som uppstod till följd av det.
Lang, Molinari och Wasiuta motiverar sin utställning med att det är angeläget att diskutera arkitekturens och designens roll i samhällsbyggandet och det låter verkligen både intressant och betydelsefullt. Men utställningen fegar ur och lyfter inte fram några av dessa mäns ståndpunkter. Ingenting bränner till och materialet känns inte angeläget presenterat. Värst är att man som besökare inte får någon vidare insikt i hur de italienska visionärerna egentligen hade tänkt eftersom själva visualiseringen av det saknas. Varför väntas man förstå, godta och kunna uttolka enbart projektskisser när man är på ett museum som borde ha förkärlek för miljöer, modeller och moduler?
En irriterande tanke slår mig redan i första hallen och jag undrar varför man valt att göra en utställning om en utställning med enbart planritningar och skisser. Senare visar det sig att så var det inte 1972. Då fanns miljöer uppbyggda och idéerna presenterades i mer fullständigt skick. Varför ingenting av det återfinns här är oförklarligt. Något slags minne av den ursprungliga miljön hade varit att föredra, om så enbart via stora fotografier. Fragment av den florentinska gruppen 9999:s vinnarbidrag till miljötävlingen med medeltida ideal och naturnära, ekologisk livsstil hade kunnat utgöra ett grönt inslag i utställningen. Någonstans hade man kunnat få in lite plastdetaljer och någon inredningsdetalj med flexibel funktion. Men tyvärr får man nöja sig med skisserna. Ett annat exempel är ett antal diabilder, liggande på ett ljusbord, som hellre kunnat presenteras i en projektor. Hela utställningen tycks ha haft en knaper budget.
Kanske ska detta ses som en kommentar till trion Lang, Molinari och Wasiutas vilja att problematisera hur institutioner, utställningar och curators förmedlar, diskuterar och bidrar till kunskapsproduktion. I det här fallet varken förmedlar, diskuterar eller bidrar den till någon direkt kunskap, men det måste i så fall bero på de tre männen själva. Man undrar om de överhuvudtaget velat tilltala en allmänt intresserad publik eller om de inte snarare velat rikta sig till den som redan är insatt i arkitektens och formgivarens yrkesmässiga tillvägagångssätt.
Till utställningen hör dock tre spridda programkvällar där detta diskuteras på olika sätt och som kanske är mer upplysande än själva utförandet. Men som betalande besökare är det frustrerande att inte kunna får de tre upphovsmakarnas frågeställningar och möjliga svar presenterade i utställningen. Precis som med MoMA:s inlåsta, nästan fyrtio år gamla katalog finns utställningen onekligen där, men den är inte inbjudande för besökaren att utforska och ger varken nya insikter, idéer eller frågor. På sin höjd känns den som små smulor efter ett stort kalas vi aldrig blev bjudna på. Som väl genomarbetad bok, med ingående analytiska texter, vore det säkerligen mycket intressant och välfungerande. Som utställning känner man sig enbart snuvad på tid och pengar.
Text: Ewa Wadell
Foto: Matti Östling
Ewa Wadell har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
