Riskzoner
Världskulturmuseet, Göteborg
110429–111031
Koncept: La Caixa Foundation
Curator: Nimfa Bisbe
Produktion: Världskulturmuseet
Form: CoDesign
Ljus: AB Svensk Ljussupport
När utställningsmediet är som bäst kan det ta på sig uppgiften att framföra de tyngsta budskapen. Världskulturmuseet i Göteborg gör just nu ett försök att skaka om och påverka. Från museets trygga utställningshallar skräller mänsklighetens varningsklockor för den som stannar till och lyssnar.
Utställningen Riskzoner på Världskulturmuseet i Göteborg har fått ett svalt mottagande bland konstrecensenterna i Stockholmstidningarna. Man fnyser åt vad man tror är ett kulturhistoriskt museum som försöker leka hipp konsthall. Eller så tycker man att just den här samtidskonsten inte är tillräckligt hipp. Dessutom klagas det på inramningen: så här brukar vi inte möta konstverken, konkurrerande med varandra och infogade i en scenografi. Hu, så effektsökande! Men då har man inte förstått vad Världskulturmuseet försöker åstadkomma.
Riskzoner är inte någon konstutställning, även om de föremål som ställs ut är konstverk. Det är en samhällskritisk, global kulturutställning om människans utsatthet vid randen av hennes egen utplåning. Vi befinner oss alla i en riskzon, mer eller mindre akut, och Världskulturmuseet i Göteborg vill berätta om detta i en bred och allvarstyngd utställning. Då finns inget starkare än konst.
Tretton konstnärer från hela världen, med viss överrepresentation av Latinamerika, medverkar med apokalyptiska verk om klimatkatastrofer, krig, maktmissbruk, överkonsumtion, tröstlös migration och bottenlös ojämlikhet. Utställningen kan beskrivas som en undersökning av mänsklighetens framtid, detta historiska stup som hotar att förinta all civilisation. Tänk dig att någon återvänt från framtiden, efter den sista katastrofen, med ett arkeologiskt material. Föreställ dig sedan att dessa fragment tolkas och ställs ut. Så ser Riskzoner ut.
Det är en hotfull bild som möter besökaren. Den potentiella undergången lurar omkring oss och vi är så medvetna om vår sårbarhet att vi måste förtränga den och fortsätta konsumera, allt medan de papperslösa immigranterna står kvar i flygplanstrappan utan flygplan i ett permanent tillstånd av tillfällighet och ovisshet, som i Adrian Pacis videoverk. Problem på global nivå får fruktansvärda konsekvenser för individerna på lokal nivå.
Guillermo Kuitca har målat en stadskarta där linjerna utgörs av kanyler. Knarket finns överallt, tänker jag, men man kan lika gärna associera till samhällskroppens livshotande sjukdomstillstånd. Liu Jianhuas tolv meter långa porslinsskulptur är också skrämmande i sin oberörda vithet. Det är en relief som trycker ihop siluetterna av fyra kinesiska jättestäder (Beijing, Shanghai, Shenzhen och Guangzhou) till en urbaniseringens triumf. Men neråt växer skuggorna svarta och betraktaren ställs inför frågan om hur tätt man kan bygga en stad innan tillväxten helt slår ut invånarna.
Alla verk i utställningen kommer från den spanska samtidskonstsamlingen La Caixa, en stiftelse som driver museer i Madrid och Barcelona. På Världskulturmuseet får verken dock en annan, tätare inramning och en förhöjd desperation i tilltalet. För att undgå att bli uppskakad ska man nog hasta genom utställningen utan att tala med någon och sedan blaserat skynda tillbaka till Stockholmståget. Så blev det inte för mig, för jag blev genast uppfångad av en museipedagog. Det gjorde all skillnad i världen.
Riskzoner vänder sig främst till en ung publik (upp till 25 år) och museet har medvetet gått in för att skapa en dialog med varje besökare. Därför finns det alltid en pedagog i utställningsrummet som aktivt interagerar med både skolklasser och allmänhet. Jag får sällskap av en ung man som guidar mig från verk till verk, berättar och förklarar och samtidigt lyhört bemöter mina funderingar. Denne moderne Vergilius leder mig varsamt genom helvetets samtliga kretsar och gör mitt besök till en rikare, mer uthärdlig upplevelse.
Visst är Damián Ortegas tre oljetunnor som skramlande balanserar på varandra en tänkvärd installation även utan kommentarer och visst skulle jag också på egen hand gripas av de utsökta silverminiatyrerna av världens mest ökända byggnader i Carlos Garaicoas ”Kronjuvelerna”, men när jag får diskutera mina intryck med pedagogen kan jag bearbeta dem på ett mer fruktbart sätt.
Efter att ha gått runt hela utställningen och med stöd av pedagogen fördjupat mig i varje verk kan jag inte avgöra vilket som griper mig starkast. Jana Sterbaks kvinna i vit burklänning vars sofistikerade aria dränks i hundarnas skall är djupt oroande i sin kommentar till vårt hysteriska behov av säkerhetsanordningar (som kanske ytterst inger en mycket bedräglig trygghetskänsla). Carlos Amorales dubbla videoprojektion är grotesk på ett annat sätt, med en världskarta som sprängs och återskapas medan en kvinna stående på alla fyra sveps in i en svärm av taggtrådsvassa fåglar.
En av mina (och pedagogens) favoriter är i alla fall Craigie Horsfields svartvita fotografi från ett spanskt gathörn, där människor skyndar i alla riktningar, bort från paret i mitten. Han är en demonisk gestalt som viskar något i hennes skyddslösa öra. Mitt i stadens vimmel är vi så här ensamma och otrygga, exponerade för kriminalitet. En annan favorit är Marlene Dumas enkla oljemålning ”Profeten”. Porträttet föreställer en Kristuslik ljusgestalt, patient på ett mentalsjukhus i Bagdad under kriget, som gör sig redo inför sin avrättning. Världen är galen, verkar hans gestalt utstråla, men godhet finns.
Konsten kan ge uttryck åt både det mänskliga och det omänskliga. Vid en interaktiv station intill utställningsrummet får besökaren själv skapa sin egen bild i anslutning till det man har upplevt och diskuterat. Resultaten läggs sedan ut på Flickr. Så blir vi alla delaktiga i en proteströrelse mot de krafter som håller på att ödelägga vår planet. Det är starkt gjort av Världskulturmuseet.
Text: Pia Cederholm
Pia Cederholm är UEForums redaktionssekreterare. PC hemsida
