Vid Motala ström i Sveriges Manchester tronar två museer som tillsammans firar 50-årsjubileum i år: Arbetets museum fyller 20 år och Norrköpings stadsmuseum fyller 30. UEForum gratulerar två mycket inspirerande och lärorika institutioner och önskar dem minst ett halvt utställningssekel till.
Arbetets museum ligger på Laxholmen i den gula industrilokal som populärt kallas Strykjärnet på grund av sin omisskännliga form. Varje gång man kommer till Norrköping bör ett besök där vara självskrivet. Den här gången ser jag bland annat en gripande utställning om och av barn på olika typer av barnhem i Litauen, Ryssland och Sverige. Via bilder från tillvaron för barnhemsplacerade barn och ungdomar får jag klart för mig skillnaden mellan att se till någon och att höra till någon. De här barnen får tillsyn men kanske inte en känsla av tillhörighet. ”Världens mitt finns inte på kartan” pågår fram till 16 oktober.
En annan av utställningarna på Arbetets museum som jag fastnar för är det permanenta EWK-museet på våning 3, ”centrum för politisk illustrationskonst”. Här kan man tillbringa en god stund med att begrunda Ewert Karlssons teckningar. Denne satirens mästare gick bort 2004 och förgyller därför inte längre tidningssidorna världen över. Men här i Norrköping finns han och han förblir förvånansvärt aktuell trots att en del nya storgubbar styr världen.
På Arbetets museum finns något som alla museer borde ha: ett vilorum. Att man blir trött av att gå på museum är nog inte ovanligt, särskilt på detta ”samtidsmuseum som har till uppgift att dokumentera och levandegöra arbete och arbetets villkor”. Människans slit för brödfödan vibrerar nästan från väggarna i det här vackra gamla bomullsväveriet. Till och med i trapphuset finns en utställning som tar vara på en alldeles unik arbetarberättelse, nämligen historien om Alva Carlsson. Hon var rullerska just här i Strykjärnet under hela sitt yrkesliv, 1927-1962. Men hon älskade sitt arbete! Något vilorum behövde hon inte.
Den största utställningen på Arbetets museum handlar om Sverige under rekordårens förvandlingsnummer, från 1930 till 1980. ”Industriland – när Sverige blev modernt” heter denna utställning där man kan tillbringa en hel eftermiddag, fullständigt uppslukad av svensk 1900-talshistoria. Ett 160 meter långt löpande band med föremål som nyss var moderna skramlar runt hela rummet och väsnas så att man ständigt påminns om industritemat – ett av flera kongeniala grepp på det här museet.
Industriland har en välavvägd och synnerligen fyllig blandning av prylar, ansikten, röster, miljöer, illustrationer och fakta, allt presenterat på ett befriande rått och rejält sätt. Även de läckert färgglada montrarna rymmer allvarstyngd information när man lutar sig lite närmare. Efteråt är det svårt att släppa tanken på de generationers kroppar som slets ut för att göra det möjligt för min generation att konsumera oss till lycka. Många var invandrare som kom hit i egenskap av arbetskraft, en råvara bland andra. Den cyniska människosyn som bidrog till att bygga landet klibbar fast efter besöket, även om vår historia samtidigt är en framgångssaga om bättre arbetslivsvillkor, högre levnadsstandard och ökad jämlikhet. Det krävs ett intelligent museum för att gestalta sådana paradoxala och komplexa skeenden.
Numera ägs alla svenska företag av utländska koncerner. Ett av flera slående inslag i utställningen är en vägg med luckor. Alla representerar ett stolt svenskt företag. Fast när man öppnar luckan står det NEJ. De är inte svenska längre.
Nästa år ska Industriland packas ihop och ersättas av något annat. Det tycker jag är synd, för jag har svårt att föreställa mig att svensk 1900-talshistoria ur ett arbetarperspektiv kan skildras på ett mer effektivt sätt. Kunde man inte förnya och vårda utställningen i stället? Redan nu faller bokstäver ur väggtexterna och här och var fattas ett föremål på rullbandet men man tänker väl att det inte är lönt att reparera när hela utställningen sjunger på sista versen. Då känns grannen, Norrköpings stadsmuseum, lite piggare. I samband med jubileumsfirandet i maj annonserade man efter besökare under rubriken ”Mogen 30-åring söker kontakt” och i entrén möttes jag av museipersonalens egna favoritföremål.
Varje stadsmuseum behöver en tydlig kärna att spinna sina berättelser kring och i Norrköping handlar det förstås om textilindustrin. Medan Arbetets museum lyfter fram 1900-talets historia berättar stadsmuseet om allt det som hände innan dess: Hur staden började vid Motalas strömvirvlar som skulle visa sig så lämpliga för att sätta spinn på yllefabrikerna och hur människorna anpassade sig till naturens och fabrikörernas villkor. Ofta var tillvaron som textilarbetare eländig. Ännu på 1920-talet kunde en sexpersonersfamilj få klämma in sig i ett minimalt gavelrum eller ett trångt litet kök. Hemmet var dragigt och fuktigt och saknade vatten, avlopp och ventilation – man vädrade ju inte frivilligt ut den dyrbara värmen. Tuberkulosen skördade många offer.
Långsamt kröp moderniteten på och masskonsumtionens dagar grydde. Tanken på ett dammode för alla samhällsklasser, med vissa färger och mönster och modeller, slog rot, inte minst här i Norrköping. Pedagogiskt förklarar stadsmuseet skillnaden mellan en hantverksprodukt (”unik, tillverkad med stor yrkesskicklighet, grundad på lång tradition”) och en massproducerad dussinvara. Just hantverken är en röd tråd här, med representanter som fotografen, sockerbagaren och modisten. Hos barberaren har stamkunderna sina egna rakskålar, prydligt märkta. Reklamskylten i emalj för ”Gummans tvättpulver” är gjord för att hålla i hundra år, men hundra år senare är det otänkbart att visa en gammal, osminkad och halvfet tant i reklamsammanhang. Originalens tid är förbi.
Varje lokalhistoriskt museum med självaktning behöver förstås också sin forntidsavdelning. I Norrköping lyckas man göra en hel del av ett enda arkeologiskt fynd: benen av en säl som för 7000 år sedan träffades av en harpun och sjönk till botten av Motala ström. ”Jägaren blev utan sälkött den dagen.” Besökaren får se både sälbenen, harpunspetsen, foton från utgrävningen i modern tid och hela händelseförloppet i en träteater där man själv vevar fram handlingen. Pedagogiskt så det förslår! När jag vevat klart vänder jag mig till ett par järnåldersmänniskor i naturlig storlek. Deras stränga ansikten är så levande som om de strax tänker säga något, men kropparna är platta som plank. På det sättet kommer historien nära samtidigt som jag påminns om att detta bara är gissningar och rekonstruktioner. En elegant balansgång, måste man erkänna.
Som besökare uppskattar jag när museet har förstånd att använda de metoder som bäst tjänar syftet att levandegöra det förflutna. Analogt och mekaniskt och autentiskt när det lämpar sig, högteknologiskt och dataanimerat, mystiskt dubbelexponerat och spännande ljussatt alldeles intill. Då blir jag överraskad och nyfiken. Då vill jag stanna en stund till i Norrköping.
Text och foto: Pia Cederholm
Pia Cederholm är redaktionssekreterare på UEForum. PC hemsida
Läs om aktuella utställningar på Arbetets museum och på Norrköpings stadsmuseum.
Båda museerna har fri entré.
