Intensivdagarna i takt med tiden

Det blåser kalla vindar över Visby en måndagsmorgon i början av december. Det är Intensivdagarnas första dag, en konferens arrangerad av Riksutställningar för museianställda, utställningsproducenter och kulturverksamma. UEForums Kristoffer Soldal rapporterar från Gotland.

Intensivdagarna har arrangerats en gång tidigare men sedan årsskiftet är situationen helt annorlunda. Riksutställningar har bedrivit sin verksamhet sedan mitten av sextiotalet och varit en viktig producent av vandringsutställningar. I samarbete med regionala museer eller på egen hand har man förbättrat möjligheten för mindre museer att ställa ut större, dyrare och mer sammansatta utställningar än vad som annars har varit möjligt. Mycket har dock hänt de senaste åren. År 2005 flyttade man i all hast sin verksamhet till Gotland och i det senaste regleringsbrevet för 2010 har Riksutställningar inte längre ett producerande utan ett stödjande uppdrag. Dessutom behöver myndigheten genomföra stora neddragningar, något som innebär att mer än en tredjedel av personalstyrkan tvingas sluta.

I det nya uppdraget ingår det också att Riksutställningar ska bedriva en övergripande nationell och internationell omvärldsanalys. Syftet, som jag tolkar det, är att föra in svenska utställningar i ett internationellt sammanhang och uppmärksamma nationella initiativ. Aspekter som utan tvekan sätter stor prägel på Intensivdagarnas program.

Staffan Forsell, chef för Riksutställningar, öppnar konferensen på måndagen med några videohälsningar från bland annat Kina, Israel och Portugal. Forsell väljer sedan att tala om kulturens roll i samhället och hur viktigt det är med en kreativ kraft. Här ligger Sverige i topp, i alla fall om man får tro Richard Florida. Dessutom blir det allt viktigare att motivera varför kultur ska finnas, menar Forsell, och klargör på så sätt museernas och Riksutställningars betydelse i samhället.

Konferensens första föreläsning hålls av Tom Hennes, chef för Thinc Design – designbyrån som har ansvaret för att utforma National September 11 Memorial Museum i New York. Ämnet är högaktuellt, museet planerar att öppna under hösten 2012, och i sin korta men kärnfulla presentation beskriver Hennes den rigorösa arbetsprocessen och vikten av att ta hänsyn till olika samhällsgruppers önskemål. Platsen berör många, men på lika många olika sätt.

Förutom konferensens internationella ansats har Riksutställningar även lagt stor tonvikt vid berättelsens betydelse i en utställning och flera korta föreläsningar och workshops handlar om det muntliga och skriftliga berättandet. Under måndagseftermiddagen lyssnar jag på Göran Björnbergs föreläsning om utställningen som ett pedagogiskt verktyg och parallellt leder Ida Junker från Fabula Storytelling en workshop om hur man bygger upp en muntlig berättelse i ett utställningssammanhang. Det här följs sedan upp med ytterligare programpunkter i ämnet, från muntligt berättande till dramaturgi i utställningen.

Även ny teknologi och användandet av sociala medier tar stor plats under dagarna. Jag kan dock skönja en viss osäkerhet. Visserligen manar de oss att använda Intensivdagarnas hashtag på Twitter men mer än så väljer man inte utnyttja webbens möjligheter. En liknande tveksamhet stöter man också på i programutbudet. Seminariet Digitalisering av kulturarvet, som i sig är lärorikt och intressant, fokuserar på digitaliseringens negativa aspekter (problemet med upphovsrätt) och föreläsningar om besökargenererad publicering av utställningsmaterial, utnyttjandet av Wikimedia och fördelarna med Creative Commons är trevliga inslag men alltför grundläggande. Det här säger också något om museernas brist på kunskap och deras tydliga frånvaro på webben.

Därför är det uppfriskande att se Maria Piacentes föreläsning om globala trender och utmaningar inom museiområdet under onsdagseftermiddagen. Piacentes, som har arbetat med utställningsutveckling i minst fyra världsdelar, ger goda förslag på hur museerna kan utnyttja digital teknologi i sina utställningar. Hon pratar mycket om interpretation, ett begrepp som hon inte ensam att använda under dagarna, och tekniska lösningar som multi-touch-plattor, interaktiva kartor, augmented reality, QR-koder och rörelsebaserade system. Men det finns också nackdelar, menar hon, och nämner bland annat de höga kostnaderna, behovet av kunnig personal (som kan underhålla tekniken) och risken att överstimulera besökarna. Piacentes pekar också på andra trender inom museiområdet. Återgången till personliga berättelser, mänsklig interaktion, första-persons-perspektiv och delaktighet är några av dem, och när hon till slut betonar vikten av “The Fun Factor” i en utställning går det ett sus genom publiken. Piacentes föreläsning är verkligen en frisk fläkt.

Jag ska hålla mig kvar vid just fenomenet delaktighet som under de senaste decennierna har blivit en viktig del i museernas utställningsverksamhet. Med delaktighet menas att besökarna själva, eller åtminstone närsamhället som sådant, är bidragande eller medverkande i utställningen. Syftet är att bryta ner museets auktoritära position, engagera besökarna och göra museets verksamhet tillgänglig och betydelsefull för samhället i stort. Det här är inte alltid enkelt eller helt självklart och Riksutställningar har gjort en god insats när de arbetat för att försöka överbrygga detta gap mellan museernas ambition och deras faktiska verksamhet.

Tisdagen inleds med ett snöfall. Under förmiddagen deltar jag i Visitor-topia, en workshop om hur man kan använda sig av besökarnas idéer och förslag och hur man upptäcker brister i verksamheten, åtgärdar dem och utifrån det skapar genomförbara utställningsförslag. Workshopen är lättsam och underhållande men åskådliggör de problem som kan uppstå när man som utställningsproducent enbart fokuserar på, och ännu mer förrädiskt, litar på sig själv och sina likar. Lisa Baxter, som håller i workshopen, nämner även barns idéskapande och det här tror jag är viktigt att knyta an till berättelsen som ett pedagogiskt verktyg och barnens delaktighet i utställningsproduktionen. Riksutställningar fångar också denna treenighet i sitt programutbud.

Intensivdagarnas program är en reflektion av de trender som påverkar museernas utställningar på en internationell och nationell nivå. På den punkten har Riksutställningar lyckats. Förutom konferensens fokus på barn och ungdom, delaktighet, Internet och berättelsen lyfter de även fram konstmuseernas utmaningar, inte minst i samband med den fria gatukonsten, och nya utställningstekniska lösningar. Däremot hade jag hoppats på att sociala medier och andra trender och viktiga ämnen, så som mångfald eller kulturpolitik, hade fått större utrymme. Dessutom är ett sextiotal programpunkter i överkant. Med det sagt tror jag det är väldigt viktigt att Riksutställningar fortsätter att vara aktuella, internationella och i takt med tiden. Misslyckas de med det finns det en risk att de fryser fast som organisation och långsamt tynar bort.

På väg ut mot flygplatsen under onsdagskvällen har snön smält. Molnen har skingrats. Början av december månad är ovanligt mild i år.

Text och foto: Kristoffer Soldal

Kristoffer Soldal är masterstudent vid Uppsala Universitet i historia och musei- och kulturarvsvetenskap. Vid sidan av studierna är han ordförande för Humanistiskt Initiativ och driver två företag.