Älvsnabben – drömmen om ett annat Göteborg
Sjöfartsmuseet Akvariet Göteborg 111107-120112
Studenter vid Valands konstskola
Sommarkurs under ledning av Magnus Haglund och Isak Eldh
Vackra rum är inte alltid de lättaste att ställa ut i. På Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg finns ett hörnrum för tillfälliga utställningar med stora fönster mot hamninloppet. Längst ut mot horisonten avtecknar sig fästningen nya Älvsborg, vid museets fot trängs personbilar med långtradare på Södra älvstranden, ett livligt och vitalt stadsliv, men båttrafiken på Göta älv är ännu roligare att titta på liksom det är intressant med de ännu synbara minnena av de en gång så karaktäristiska varven på Norra älvstranden. Vilken utställning kan mäta sig med en sådan utsikt?
Jag har sett flera utställningar i Sjöfartsmuseet Akvariet, till exempel Sjömansminnen och Sjömanshustru (recenserade i UEForum 2009) och förvånat mig över, ja irriterats av, de förtäckta fönstren. Vågade man inte utsätta utställningen för konkurrens utifrån? Titlarna antyder ju att en öppenhet mot hamnen med båtar och gamla byggnader snarare kunnat stärka innehållet.
I Älvsnabben – drömmen om ett annat Göteborg händer allt på en gång. Inte bara det att persiennerna är dragna åt sidan på alla fönster, den storslagna utsikten utnyttjas dubbelt upp. Först förefaller den bara vara en passande scenografi som man kan kasta ett öga på då och då. Snart blir emellertid utsikten lika verklig och viktig som objekten och ljuden i rummet. Föremål och installationer i och framför fönstren drar in utsikten i rummet. Det kan vara något så trivialt som en kikare i verket På andra sidan älven, några konvexa och konkava plexispeglar som, hängande framför en glasruta med spetsgardin, förminskar och förstorar utsikten i Vem älskar Gunhild Magnusson? eller installationen Vaska, ett tvättställ i plåt vars droppande kran hela tiden stjäl lite vatten från älven nedanför.
Utställningen är resultatet av en sommarkurs vid Valands konstskola. Studenter och lärare gick ombord på färjan Älvsnabben som från Lilla Bommen i centrum saxar sig fram mellan Södra och Norra älvstranden till slutstationen Klippan nästan ute vid Älvsborgsbron. På vägen steg de i land på de sex hållplatser där färjan lägger till – med kamera, mikrofon och kanske ritstift i högsta hugg.
Den visuella redovisningen på Sjöfartsmuseet kan man i entrén till utställningsrummet uppfatta som mager. Det kan vara ett medvetet val från utställarna; i programbladet hänvisar man till sina förebilder, 1950-talets situationiströrelse och dess ”vardagsestetik”. Men så fort man tar på sig hörlurar och också lyssnar till konstverken ökar de i betydelse. De flesta installationer kombinerar nämligen bild och föremål med ljud. Några av de för mig mest njutbara installationerna vilar helt på ljud, till exempel det centrala ljudverket Älvsnabben för sex högtalare baserat på inspelningar. Det är varken didaktiska eller illustrerande ljud man lyssnar till, de är sig själva nock och för mig blir det nästan musik. Människornas sorl blandas med slammer från båten, ljud av vatten och fast mark. Bara då och då en tydlig mening, ett solistframträdande i ett verk som är kollektivt både till motiv och till skapelseprocess.
Älvsnabbens undertitel Drömmen om ett annat Göteborg oroade mig en aning. Framför mig såg jag en utställning av luftiga, utopiska förslag på hur Göteborgs skulle kunna bli en bättre stad att leva i. Men Älvsnabben är närmast en kärleksförklaring till Göteborg som det är idag. Lyssna till dess ljud, se människorna, vänd saker upp och ner och bak och fram, skärp dina sinnen och gör stan till din egen. Tidsenligare agitprop kan man inte önska sig! Och så bra att det sker i samarbete med ett museum.
Text: Eva Persson
Eva Persson är UEForums chefredaktör.
Ett av ljudverken i utställningen, från De triviala tingens tid, finns att lyssna på här.
