För ett halvt sekel sedan regerade fortfarande grävskoporna i nästintill ensamt majestät i Sverige. I Göteborgsstadsdelen Masthugget var ingenting annorlunda, även där skulle det beredas plats för framtiden. Under de första åren på sextiotalet revs därför de gamla landshövdingehusen för att ge plats åt en ny och modern bebyggelse. Så var det ju med den saken.
Men det är ju inte riktigt hela sanningen. För i brytningstider då det utdömda och förbrukade schaktas bort närs ju – åtminstone i vissa kretsar – på samma gång en vilja att minnas och dokumentera den miljö som bokstavligen försvinner rakt framför ögonen. För ett kort ögonblick är maskinerna och minnet inneslutna i en dans där takten genljuder väldigt olika för de inblandade parterna. I denna historiska spricka då drifterna till förstörelse och förnyelse är sammantvinnade med behovet av att minnas utspelar sig utställningen Gamla Masthugget på Göteborgs stadsmuseum.
Utställningen består av filmen ”Masthugget – en stadsdel i förändring” från 1965 och ”Masthugget genom linsen”, fotografier tagna i Masthugget under två månader 1963. Filmen gjordes för Sveriges Television av Rolf Wertheimer och skildrar på ett direkt sätt människor och miljöer i en stadsdel vars förflutna håller på att raderas ut. Fotografierna är tagna av John Ingels på uppdrag av Riksbyggen och Göteborgs Historiska Museum, och visar tomma bakgårdar, människor i sina bostäder och scener från stadsdelens gatuliv. Den cirka tjugo minuter långa filmen visas på en bildskärm centralt placerad i utställningslokalen. I två kortare texter ges en bakgrundsbeskrivning till filmen och fotografierna där de båda upphovsmännen minns sina respektive arbeten. Den tredje texten i utställningen berättar om stadsdelens tillväxt i början på förra seklet, byggandet av landshövdingehusen och de röster som så småningom började höjas för en totalsanering av Masthugget. Men utställningens fundament utgörs av filmen och fotografierna och de frammanar en grundläggande frågeställning – hur man egentligen skall förhålla sig till det som skedde i Masthugget under sextiotalet.
Fotografierna och filmen är finstämda, rörande och vemodiga. Samtidigt väcks en viss kluvenhet. Jag tänker främst på den romantiska vurm som ofta tillkommer så kallade ”övergivna platser” i form av nedlagda fabriker och tomma bostadslängor. För visst anar man detta i de mest ödsliga fotografierna – när Ingels tog sina bilder var flera av fastigheterna redan utrymda. Bakom det som tenderar att framstå som finstämt i all sin vemodighet ligger något exploaterande som kommer av att man betraktar dessa miljöer som ren estetik snarare än platser där människor haft sina rötter och levt sina liv. Visst kan man tycka att denna poäng är både lättplockad och uppenbar. Men eftersom varken fotografierna eller filmen visar något slags total utsatthet och misär tror jag risken att estetisera ett problematiskt historiskt skeende fortfarande finns där. Vad blir då alternativet? Ett enkelt svar skulle vara att slå på stora trumman och moralisera över den tidens betongsossiga historielöshet. Men lika ogärna som man vill estetisera förstörelsen – lika lite vill man med den efterklokes privilegium döma ut dåtidens makthavare som trots allt upplevt Lort-Sverige.
För att undvika dessa fällor gäller det kanske att betrakta utställningen med en blandning av empati, nyktert konstaterande och ett visst mått av upprördhet. Så åter till tanken på det ögonblick i historien då förnyelsen och viljan till hågkomst kolliderar och blir till motvilliga danspartners.
I den spricka som då uppkommer framträder skarpa konturer av de människor som nog inte hade så mycket att säga till om gällande rivningen av Masthugget. Det är dessas konturer som blir så tydliga i utställningen. I filmen får vi följa en äldre herres muttrande samtidigt som han i maklig takt spatserar genom stadsdelen, i andra klipp ser vi barn upptagna i lekar som i vissa scener går ut på att gå loss på de rivningsfärdiga fastigheterna. På fotografierna porträtteras äldre människor i deras hemmiljö, från gatufotografier ser vi sällskap av kvinnor komma gående mot de bestyr som väntar dem. På Bergstigen 7 ligger en urdrucken flaska där samma fotografi också fångar ett par ben som vilar sig mot gatan, kanske det finns ett samband mellan flaskan och benen, kanske inte.
Det kan tyckas tragikomiskt att en av de få medelålders män som blev förevigade är brevbäraren på sin dagliga runda på Kyrkoliden. Som om detta vore den sista nödvändiga funktionen som kan och skall utföras av en man i sin krafts dagar. Ett tecken på att en människa fortfarande existerade, posten kom ju i alla fall. Och mitt bland dessa persongallerier – slitenheten som de välmenande framtidsbyråkraterna ville bygga bort. Och så blir filmens avslutning talande för hela utställningen. I det sista vackra klippet visas en bild över Masthugget där jag inte kan avgöra om det är gryning eller skymning. Eller om det är en stämning jag enbart föreställer mig. Men det spelar mindre roll – de där åren i början på sextiotalet innebar gryning för vissa och skymning för andra.
Nog var det så att den kategori av herrar som är frånvarande på fotografierna lämnade skutan Masthugget lite väl fort. När de väl gjort det var man samtidigt mån om att sänka den illa kvickt. Vad hände med den då mer tidstypiska idén om att gamla, kvinnor och barn skall räddas först? Om de nu faktiskt inte ville räddas, hur skulle man då ha kunnat göra skutan sjöduglig? Jag vet egentligen för lite om de boendes önskningar och den framtid de såg för Masthugget för att kunna svara på detta. Men den självklara frågan kan ju i alla fall ställas om rivningarna hade gått lika fort ifall de som bodde där haft något att säga till om. Vad som dock kan fastställas med säkerhet är att delar av stadsdelen Haga, som också planerades för totalsanering, räddades några år senare. Så ett oundvikligt haveri var det ju inte frågan om. Snarare handlade det om den där blindheten inför den egna samtiden som ibland tycks drabba just de människor som bestämmer.
Text: Peder Lindgren
PL är MA i Internationella museistudier.
Foto från utställningen: Lucia Escarate Magallanes
