Segelkungen
Sjöhistoriska museet, Stockholm från 111222
Projektledare och scenograf: Anna Asker
Utställningen Segelkungen på Sjöhistoriska museet i Stockholm handlar om Gustaf Eriksson (1872-1947), ålänningen som gick till sjöss som barn och som är mest känd för sina stora segelfartyg. Gustaf Erikssons segelflotta var framgångsrik under en period då motordrivna fartyg precis hade börjat ta över, och i museets information om utställningen kan man läsa att Gustaf Eriksson ska betraktas som den sista riktiga segelkungen.
Utställningen, som egentligen är två utställningar i en, består till hälften av 41 akvareller föreställande Gustaf Erikssons segelfartyg, målade av konstnären Björn Senneby. Målningarna är verklighetstrogna och vackra, och de har placerats på de väggar som ramar in själva rummet där utställningens andra del finns. Denna inre del av utställningen vänder sig, till skillnad mot den första, tydligt till barn. Väggarna berättar om farliga äventyr och hemlängtan och på ett bord i mitten av rummet kan man lära sig slå knopar. Man kan också krypa upp i en hörna och i hörlurar lyssna på den smått fantastiska historien om flickan Lena, som ville gå till sjöss och trotsade alla förbud mot kvinnliga sjöfarare. Väggarna vittnar om havet; här finns snäckor, hajgap och även bilder som utställningens besökare har skapat i Sjöhistoriska museets skaparverkstad Ruskpricken. Rummet ramas in av ljudet från vågor som slår och flagg som hissas och halas ned.
Miljöerna är ljusa och luftiga och med bilder från fartygen och på sjömän. På väggarna kan man läsa om saknad efter någon därhemma, om isberg och om att bli spolad hit och dit. Temat ”till havs” vävs in i saknad och oro, att lämna, att ha hemlängtan och att ta avsked. Det är fint, kanske är just detta utställningens mest lyckade grepp; i övrigt ger den ett ganska förutsägbart och svalt intryck. Allting som man förväntar sig av en utställning på temat segelkung finns nämligen här, och till slut är man ganska trött på snäckor och vågskvalp. Men orden på väggarna som berättar historien om enskilda personers öde gör att man dröjer kvar lite längre med blicken vid de svartvita bilderna på unga sjömän.
Det räcker långt, det är en vacker och välgjord utställning i sin helhet. Tavlorna utgör en fin inramning till den andra delen av utställningen. Min invändning består i att den inre delen av utställningen ger för få möjligheter för besökaren att själv prova på livet till sjöss, och att den känns något förutsägbar. Sagan om Lena på skeppet och knoparna står ut, och här finns också möjlighet att lära sig skicka flaskpost. Dock erbjuder temat ”till sjöss” långt fler möjligheter att nå ut till de yngre besökarna än vad man har tagit tillvara här. Frågan jag ställer mig är därmed om man kunde ha gjort den sistnämnda delen av utställningen ännu mer inspirerande och engagerande genom att bjuda in besökaren till mer handling? Jag tror det.
Text: Katrin Friberg
Foto: Anneli Karlsson, SMM
KF är kulturantropolog och arbetar med personalfrågor på ett företag i Stockholm.
