Spritlandet Sverige, från 120524
Utställningsproducent: Elin Harland
Äntligen Fredag, 120524–121130
Ett samarbete mellan Spritmuseum och scenografen Anna Dolata
Utställningsproducent: Anna-Karin Svanberg
Face it! Absolut Art Collection, 120524–130131
Ansvarig kurator: Mia Sundberg
Den 24 maj i år öppnade Spritmuseum i Galärskjulen på Djurgården i Stockholm. Tidigare hette det Vin & sprithistoriska museet och låg vid Norrtull. Vad kan en sådan förändring innebära för själva utställningsverksamheten? UEForum skickade in Ewa Wadell i spritångorna för att ta reda på det.
När nya Spritmuseum slog upp portarna på Djurgården inför sommaren var det med ambitionen att bli ett av de tio mest besökta museerna i landet, att inspirera och informera om svensk spritkultur, samt att sammanfoga ”storheterna sprit och konst”. Skådeplatsen för det hela må vara ett gammalt magasin men museets estetik rör sig snarare inom den nya museala trenden med teknologi och interaktivitet i centrum, där objekten snarast får agera dekor eller inte finns representerade alls. Om museer ofta och gärna är belamrade med objekt så är detta mer åt det motsatta hållet. Här handlar det främst om uppbyggda miljöer eller scenerier.
Museet består av tre delar: Face it! Absolut Art Collection, Äntligen Fredag och Spritlandet Sverige. Absolut Art Collection, med utställda reklamverk för samma spritmärke utförda av olika kända konstnärer, innehåller till övervägande del konstverk uppspikade på väggen i traditionell modern galleriestetik. Resultatet är lika konstnärligt och okritiskt som reklamen vid Times Square i New York. Men färgstarkt. Den anslutande specialutställningen Äntligen Fredag är en sorts installation över förväntningarna på och utfallet av helgens inledande kväll, fördelad på sektionerna hemmet, krogen samt drömmarnas och förväntningarnas värld. Där utlovas man kunna sitta i en interaktiv soffa, ”fuldansa” nykter (om man nu är det) och ta del av brustna illusioner.
Bland det första man ser som besökare innan man stiger in i utställningen på riktigt är en uppmaning att inte röra konstverken. Hur tänker museet då? Är inte en installation ett konstverk och hela utställningen själva installationen? Vad får man röra och vad inte? De hängande gula hörlurarna, är de konstverk? Får man sitta i hörnan med fatboykuddar och är det meningen att man ska interagera med de små dataskärmarna i de låga soffborden? Törs man inte röra någonting ger utställningen absolut ingenting.
Det första rummet, ”hemmet”, består av stora pöskuddar och datorskärmar där man ska skapa sin egen fredagsbild. Nästa avdelning är uppbyggd som en lounge eller ett disko med pulserande musik, glitterbollar och möjlighet att fuldansa på ett litet podium. Var de brustna illusionerna återspeglas är oklart. Här finns ingen information att läsa, inga berättelser så vitt jag kan hitta, utan allt bygger på en upplevelse i artificiell krogmiljö och man tycks förlita sig på hur besökaren själv reagerar på stroboskop och musik. Dessutom är detta förmodligen långt ifrån allas fredagsverklighet, oavsett om den innehåller alkohol eller inte. Det hela känns lite klent och ensidigt. Man stannar inte gärna och fuldansar ensam i en tom hall. Dessutom känns det hela lite för okritiskt till alkoholens inflytande på vårt sätt att roa oss, som om det vore en given, nästan nödvändig del av det. Visst kan man se fuldansen som ett avskräckande exempel men samtidigt känns det lite som önsketänkande. Hur många är inte villiga att göra bort sig när de kan skylla det på spriten?
Museets största utställning är Spritlandet Sverige där man genom att följa en sorts stig får ta del av olika traditioner kring vårt alkoholintag under ett kalenderår. Återigen är det upplevelsen, eller ”kulturen”, inte objekten, som står i centrum. Visst finns här objekt, men inte många och då snarare som illustrationer till en berättelse. Här står en husvagn där en nallebjörn ligger obehagligt nära däcket, illustrerande svenska barnfamiljers supande på campingsemestern. Här finns uppbyggda skärgårdsklippor av något svart material som utseendemässigt påminner om geografins sätt att markera höjder på kartor. En stor väggprojektion illustrerar hav/sjö vilket befäster att det ligger mycket i reklamen för Pripps Blå: svenskar dricker gärna vid vatten. En björkskog symboliserar antagligen vårkänslor och drickandet i parker.
Besökaren kan känna på olika spritkryddor, till exempel pomerans, genom trattar i höga, mörka, fyrkantiga pelare, och läsa om deras användning. Man kan stå vid en annan husvagn och styra över små filmsnuttar illustrerande midsommarfirande svenskar vid ett bord. Vid små datorer kan man ta del av olika personers förhållningssätt till alkohol. Lustigt nog är det enbart en av åtta som är nykterist, men det kanske stämmer överens med den statistiska fördelningen i samhället. Det hade varit intressant att veta.
Det är lite samma känsla över hela museet: gedigna redogörelser för bruket av alkohol och tillkomstprocessen bakom medan nykterhetsarbetet lyser med sin frånvaro. Inte heller finns det många redogörelser för alkoholens konsekvenser, förutom bakfyllan och den personliga ångesten, vilket illustreras på övervåningen med videoverk och ett uppbyggt rum med en ljudinstallation. Enbart små frön sås kring vad måttligt drickande egentligen innebär, samt drickande i sällskap av barn. Här finns inget om spritmotståndare såsom IOGT/NTO, motboken presenteras mest som kuriosa och man underlåter att berätta att spriten före L O Smiths rena vodka faktiskt var svagare procentmässigt och förmodligen smakade illa av finkel. Det sistnämnda gör att 1600-talsmänniskan inte, som det står i en monter med olika snapsglas, skulle kunna avfärda vår tids alkoholpolitik som mesig bara för att snapsglasen är mindre idag än de var då.
Det är som om museet tänker sig att besökaren redan är tillräckligt upplyst om forskning kring alkohol, men det är nog tveksamt om så är fallet. Visserligen drivs museet av en stiftelse, men tonen blir ändå för okritisk, särskilt som ämnet är så brännande och mångfacetterat. Anmärkningsvärt i sammanhanget är också den överväldigande närvaron av varumärket Absolut vodka, dels i typsnittet i museets logotyp, dels som den mest återkommande spritsorten i utställningen Spritlandet Sverige, samt den uppenbara reklamutställningen Face it! Absolut Art Collection.
På sätt och vis känns museets utställningar, rent estetiskt, ganska mycket som en halvtom Finlandsfärja där alkoholen står i centrum på många sätt. Man vet att det kan vara farligt, men det är billigt och roligt. Det har dessutom alltid funnits där. Som en självklar del av kulturen. Vad kan man göra annat än kapitulera för Spritlandet Sverige? Särskilt övervåningen för tanken till färjornas estetik. Det är heltäckningsmatta, breda gångar, en lockande bar med frågesport, spelautomater, en liten hytt i form av en fönsterlös hall med ljud- och ljusinstallation. Här och där finns stora teveskärmar med människor som ömsom drar en skröna, ömsom presenterar belagda fakta – dock utan att man vet vad som är vad. Bakfyllan skildras som obehaglig och ångestfylld men den känns tyvärr mer som en bisak än en konsekvens.
Museet verkar kort sagt inte särskilt objektivt i förhållande till sitt ämne. Kanske har detta något att göra med de många kurser i bland annat vinprovning som man erbjuder? Eller beror det snarare på att vi befinner oss i en tid då vin- och spritkulturen tar en allt större och mer självklar plats i allt från media till krogarnas uteserveringar? Vill man bli ett av landets tio mest besökta museer måste man kanske rida på den vågen snarare än att förhålla sig objektivt till ämnet och då kanske till och med vara tvungen att kritiskt belysa nackdelar?
Sammanfattningsvis kan man säga att satsningen ligger i linje med det relativt nya Fotografiska museet. Det finns ingen korvstoppning, det är snarare en upplevelse som eftersträvas än traditionell kunskapsförmedling. Utställningsrummet är modernistiskt rent från plotter, detaljer och prylar. Här finns inga ”onödiga” plakat med information som stör det estetiska helhetsintrycket, och om de finns är de superstajlade och infogade i inredningen. Men om det kanske fungerar för ett museum som Fotografiska, som ändå är mer av ett gigantiskt galleri än ett museum, och som drar det estetiska några snäpp längre vad gäller återhållen modern asketism med grafiska anslag, så blir det lite mer tveksamt när det gäller ett sakmuseum som Spritmuseet.
Här finns ju gedigen kunskap bakom kulisserna, det avslöjar hemsidan där man kan ställa allsköns frågor om sprit, spritkultur och dess tillbehör. Det saknas i den fysiska delen av museet. Det som saknas mest är en objektiv kunskapsförmedling som varken tar ställning för eller emot spritkulturen genom tiderna. Lite mer teori, lite mindre praktik. Det blir störande mycket reklam samtidigt som forskning och historia lämnas i skuggan. Jag gissar att det hänger samman med sneglandet på besökssiffrorna. Man har insett att människor gärna vill ägna sig åt alkoholrelaterade eskapader och ska man få fnittrande glada deltagare till sina vin- och spritprovningar bör man nog inte kritisera den kulturen alltför mycket.
Den som vill lära sig mer om spritkulturen får tyvärr köpa en utställningskatalog i stället. Eller ta en tur med Finlandsfärjan och titta på vårt spritbruk i verkligheten, alternativt nattvandra på stan en helg. Att bläddra i Systembolagets varukatalog ger fler insikter än Spritmuseets utställningar. Riktar man sig enbart till turister är lättsinnet möjligen mer försvarbart. Men då lär man inte bli ett besöksmässigt ledande museum där skolklasser flockas, för det känns inte lämpligt att ta med besökare under 18 år. Om den enda egentliga nackdelen är en övergående bakfylla, kanske det inte är så farligt med sprit? Och man kan ju alltid gå en spännande kurs i hur den ska förtäras …
Text: Ewa Wadell
Foto: Per Myrehed
EW har en fil.mag i konstvetenskap och estetik.
