Västergötlands museum, Skara:
Mellan is och eld
Ny basutställning från januari 2012
Projektledare: Ylva Nilsson
Formgivare: Pia Hansson
Skeletten berättar
Tillfällig utställning från juni 2012 och åtminstone året ut
Producent: Maria Vretemark
Formgivare: Göran Elisson
Västergötland är ett landskap med lång historia och en rikedom av arkeologiska fynd att förvalta. Det har man också tagit fasta på. Redan 1863 bildades en fornminnesförening i Skara, 1919 invigdes museet som ett av de första stora regionmuseerna i landet och 1994 byggdes det ut med en tillbyggnad av modernt och funktionellt snitt. Strax därefter, 1995, utnämndes Västergötlands museum till Årets museum. Skulle museet kunna vinna samma utmärkelse i dag, sjutton år senare? UEForum for till tusenårsstaden på Västgötaslätten – Skara.
Ibland kan man irritera sig på museernas snåla öppettider. Som här, på Västergötlands museum i Skara, där inträdet är gratis och man verkligen skulle kunna tillbringa en heldag om det inte var för att museet stänger efter fem timmar. Då har jag bara hastat genom fornbyn, det förtjusande friluftsmuseet strax intill med allt från dansbana till missionshus, och jag har inte sett alla utställningar ordentligt.
En favorit bland basutställningar är Skara i medeltid, lämpligt nog placerad i museets källarplan. Innan man tar trappan ner i mörkret passerar man under den läckra skylten i neon. Men så är medeltidsutställningen också minst lika häftig som någon nattklubb. Här finns en suggestiv skildring av hur digerdöden kom till Skara och blev början till slutet för den medeltida glansperioden. Här finns dyrbarheter som Skaramissalet, Sveriges äldsta bok, och Sundtaksstolen, Sveriges äldsta möbel. En av de sista vikingarnas kista står kvar här till beskådande, bara en sådan sak.
Ett rum fylls nästan helt av ett magnifikt skåp med luckor åt alla håll. Öppna en lucka och du hittar keramik, pärlor, nycklar, spännen, redskap och andra spännande föremål från förr. Inne i dunklet där munkarna sjunger vittnar tingen om Sveriges katolska förflutna. Aposteln Petrus har fått näsan avslagen och alldeles tappat färgen, stackaren. Ett praktfullt relikskrin påstås innehålla några bitar av Johannes döparens huvud. Biskopens mässhake glöder av färg ännu efter drygt 700 år. De gåtfulla liljestenarna är kompakta, trapetsformade och stumma.
Men det var ju inte det här jag skulle se! Minuterna tickar och jag måste skynda mig upp till de nya utställningarna. Strax innanför entrén har Skeletten berättarfått ett eget rum. På S:t Pers kyrkogård gjordes omfattande utgrävningar 1993, då man analyserade skelettdelar från 173 individer, samtliga från det medeltida Skara. Ur den enorma mängden data från utgrävningen har museet vaskat fram en tydlig berättelse om liv och död. Lägg därtill en rad konstverk i dödskalleanda och några tidningsklipp om döden, grundliga fakta om skelettets uppbyggnad och en egen kunglig hörna för Birger jarls fyra söner, och det blir en fyllig och fascinerande utställning.
Även om teckningarna inte är särskilt sofistikerade och konstverken bara återges med fotografier så blir jag engagerad i utställningen. Det ljusa rummet med högt i tak är raka motsatsen till medeltidsutställningen i källaren men det är samma historiska period som kommer till liv. Mest gripande är kvinnan som dog i barnsäng och begravdes med sin nyfödde på armen. Spädbarnets skelett är bara några tunna skärvor på monterns sandbädd. Livet förr var ofta hårt och kort. De individuella sjukdomarna, olyckorna och missbildningarna blir berättelser som kan utvinnas ur skelett och tänder. Med en isotopanalys avslöjas inte bara vad en person åt utan också i vilken utsträckning hen förflyttade sig i geografin. I tandradens slitage kan man utläsa åldern och lårbenet ger hela kroppslängden.
En god stund fördjupar jag mig i sådant som Birger jarls DNA och hur hans yngste son biskop Bengt led av skolios och dog vid 25 års ålder medan nästyngste sonen hertig Erik hade fina tänder. Man får se lite av Eriks tand där den ligger i en märkt analyspåse i sin monter. Jag lär mig mer om tandhälsa, ledförslitning och höftfrakturer, och det märkliga faktum att benskörhet (osteoporos) i dag är ett så stort problem i vår del av världen. Under medeltiden hade kvinnor över 50 mycket bättre bentäthet, troligen för att de rörde sig mer, åt mer fet fisk och fick mer solljus genom att vistas utomhus.
Utställningen Skeletten berättar präglas av ett ljust formspråk med L-formade stationer i olika glada färger. Till en början känns det kanske konstigt men efter en stund inser jag att den glättiga färgsättningen behövs för att besökaren ska våga närma sig det bitvis ganska morbida innehållet. Nu blir det en miljö där även barn kan studera kranier, tänder, lårben och de dystra befolkningskurvorna med beklämmande låg medelålder.
Västergötlands museum har hittills haft tre basutställningar: Skara i medeltid, Agnes de Frumerie och Bronssköldarna. I år har en ny basutställning öppnats, Mellan is och eld, och det är främst den jag är här för att se. Men ett litet besök på övervåningen hos Agnes de Frumerie hinner jag med. Hon är en av Sveriges mest framstående skulptörer, intensivt verksam på båda sidor om sekelskiftet 1900 och känd bland annat för sin väldiga Strindbergsskulptur. Här får jag komma riktigt nära den store författaren, för utställningen om Agnes de Frumerie är tät och intim.
Rakt under Strindbergs evigt fladdrande mustascher brer den nya utställningen Mellan is och eld ut sig. Västergötland har inte bara sin fantastiska medeltid att förvalta utan äger också betydligt äldre fynd. Som de fantastiska bronssköldarna, arton sköldar tunna som papper (0,5 mm) och definitivt inte avsedda för strid. Varför sänktes de för 3 000 år sedan i en vik i Vänern? Var den handlingen avsedd som ett offer, som en bön om fruktbarhet eller ett rop på hjälp i svåra tider?
Bronssköldarna från Fröslunda har länge varit en av de absoluta höjdpunkterna på Västergötlands museum. De har sin egen utställning och en suggestiv biosalong där kopior av sköldarna stiger och sjunker i en liten damm framför bioduken. Besökaren kan välja mellan olika filmer och den här gången tar jag den nya filmen av Maja Hagerman. Hela avdelningen med bronssköldarna är numera halvt infogad i den nya basutställningen Mellan is och eld och det är ju här, i forntiden, som sköldarnas historia hör hemma.
Både den tillfälliga utställningen Skeletten berättar och den permanenta Mellan is och eld bygger på arkeologiska fynd och exponerar skelettdelar, men där upphör likheterna. Skeletten berättar är fokuserad, tydligt avgränsad, rak och enkel i formen. Det är också en billig produktion, skapad av museets egen personal av material som mer eller mindre fanns i förråden redan. Ställ det mot den påkostade utställningen Mellan is och eld, en storsatsning med en creditlista lång som en väggbonad. Projektet har tagit ett rejält grepp inte bara över brons och ben utan också över mer svårbemästrade fenomen som mentalitet, moral, idéer och föreställningar.
Mellan is och eld är svår att beskriva eftersom den verkar på tre olika nivåer med ett utställningsspråk riktat till tre olika målgrupper: barnen får det taktila och stämningsfulla, den kunskapssökande får massor av föremål och långa textskyltar och den grubblande får frågor utan svar. Så här kan det låta: ”Vem var det som jagade? Vem gjorde kläderna? Vem hade ansvar för barnen? Vad avgjorde vem som gjorde vad? Vem bestämmer vad du gör?” Andra frågor handlar om demokrati, status, handikapp, kropp och ålderdom.
Delvis ställer Mellan is och eld gamla utställningskoncept på huvudet. Vi är vana vid att museet levererar svaren, men här fyller man väggarna med frågor som antyder att alla svar inte finns och att man behöver fundera själv. Vi är vana vid att stenyxorna ligger prydligt radade i montrar med små etiketter, att väggen bakom är neutral, att små människor inte når upp och att de absolut inte får klättra eller känna på något. Men här får man. Många av montrarna är byggda så att man tittar ner i dem eller så finns föremålen i upplysta luckor i golvet. Barnen kan klättra på mjuka stenhällar och sitta på platta stenkuddar. Bakgrunden är realistisk västgötaslätt och oförstörd skog, så att besökaren bäddas in i en hel miljö. Framför teven där man lär sig ”järnframställning på 1½ minut” sitter man på rundade stockbänkar.
Mjuka vepor bildar trädstammar och alla former böljar kring besökaren. Man kan välja att helt strunta i att läsa faktatexterna på skyltarna och bara försjunka i föremålen, frågorna och de lösryckta verben (odla, avla, offra, spinna) och personnamnen (Astrid, Ragnar, Torun, Sigtrygg) på väggarna. Det är en i flera bemärkelser poetisk utställning där besökaren inbjuds att vara medskapande i historietolkningen. Därför sätts fantasin i häftig rörelse inför kraniet från Hanaskede i Axvall, 10 000 år gammalt och det allra äldsta spåret av människor i Västergötland.
Nej, jag hinner inte stanna längre i forntiden. Innan museet stänger vill jag kasta en road blick inuti Erik Langerts djuriska park, en tillfällig utställning (till 11/11). Erik Langert är konstnären som bygger djur av vardagsföremål som skoblock, damunderkläder, bildäck och brandbyxor. Här visar han upp ett 40-tal olika ”djur”. På håll ser det ut som riktiga skelett av ormar och dinosaurier, uppstoppade krokodiler och torkade sjöstjärnor. Men när jag kommer nära ser jag vad det är: en underbart lekfull och ironisk kommentar till den naturhistoriska utställningen så som den har sett ut i tvåhundra år. Sjöstjärnan är gjord av fingrar från gummihandskar.
Så länge det finns humor och nyfikenhet kommer någon att fortsätta utveckla utställningsformen, tänker jag. Åtminstone i Västergötland.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
