Nya publikgrupper, sociala museimedier, lyxmärken som sponsorer, volontärer på museerna och samarbeten. Det var några nyckelord under konferensen Communicating the Museum som hölls på The Metropolitan Museum i New York ett par dagar denna sommar. Erik Berggren åkte med i egenskap av konstnärlig ledare för Museet för glömska i Norrköping och inom ramen för Riksutställningars ”armkroksresor”.
Communicating the Museum har arrangerats sedan år 2000 av Agenda, en kommunikationsagentur inriktad på museer, med bas i Paris och kontor i London, Berlin och Barcelona. Konferensen är ett framgångsrikt projekt som vuxit år för år och numera samlar deltagare från hela världen och museer av alla möjliga storlekar, allt ifrån mindre special- och stadsmuseer till de riktigt stora – The Met, MoMA, Louvren, British Museum och så vidare. Från Sverige deltog, utöver jag själv, representanter från Moderna Museet, Nationalmuseum, Världskulturmuseet, Tekniska museet och Norrköpings stadsmuseum.
Eftersom jag säkerligen var en av de minsta spelarna väcktes genast mina funderingar kring storleken. Till en början verkade detta vara ett de storas möte om de stora projekten – museiön i Abu Dhabi, Google Art Project, museer och ”luxury brands” i samarbete, ”hur man blir ett globalt varumärke” och så vidare. Men det visade sig snart finnas gott om små men mycket intressanta sessioner även för den som inte främst funderar på hur man skall erövra världen med sitt varumärke.
Anna Somers Cocks, grundare och chef för The Art Newspaper, inledde som keynote-föreläsare med en trendspaning i vilken hon föreslog att museer i framtiden kommer att arbeta mer ”ut-och-in”. I stället för att främst visa upp samlingar kommer ett mer konstruktivistiskt inslag att framträda, som rör hur samlingarna byggts upp, var objekten hämtats och hur de organiseras. Detta menar Cocks kommer att bli allt viktigare, i kombination med en mer respektfull blick på ”andra” kulturer och religioner. ”Allt har haft ett hem”, sammanfattade hon och syftade då dels på objektens ursprungliga funktion och mening (snarare än den som tillskrivs i Väst), dels på de många konflikter om museisamlingar i Väst som ibland byggt på ren plundring eller åtminstone en kolonial, exotiserande blick på utomeuropeiska kulturer.
Hennes förslag till en mer (själv)kritisk blick, även på museernas egen utställningshistoria, är kanske inte helt nytt, men likafullt relevant om man eftersträvar mer inkluderande museer. Ett exempel är Victoria and Albert Museums medeltids- och renässansgalleri som omorganiserats med fokus på objektens ursprungliga mening, ett annat exempel är årets Hajj-utställning på British Museum. Den senare, om pilgrimsfärder till Mekka (Hajj), anlade inte ett antropologiskt perspektiv på islam, vilket hade varit självklart för bara några år sedan, utan försökte kommunicera den religiösa erfarenheten hos miljontals muslimer. Utställningen erbjöd besökarna, muslimer såväl som icke-muslimer, att ”stå i någon annans skor för en stund,” berättade Cocks. Intressant nog innebär detta att vi inte betraktar artefakter först och främst som konstobjekt, ordnade efter västerländskt skapade kategorier, utan att vi utgår från den mening som tillskrivits dem av användarna, ”i deras hem” – det vill säga som religiösa objekt. Om man tonar ner eller ignorerar den religiösa meningen i ett objekt missar man ju faktiskt det mesta av själva poängen med objektet, underströk hon.
Cocks inledning följdes av en konsult i kultursektorn, Jane Wentworth från Storbritannien, som räckte över en stor och något oformlig bukett goda råd, slogans och uppmaningar för museer och museikommunikatörer under rubriken ”Local or Global: How will Museums Adapt?” Med betoning på användning av webb och sociala medier underströk hon att ”small can be beautiful”. Den nya tekniken förbättrar de små aktörernas möjligheter att nå ut. Hon avsåg också webbinnehållet – de hierarkier av information man tidigare arbetat med gäller inte längre. Hon förordade i stället en strategi som släpper på kontrollen, är interaktiv, blandar detaljer med övergripande scheman, smått och stort, bjuder in, bygger gemenskaper och så vidare. Ett perspektiv som både är attraktivt, inte heller helt nytt, men som också oroar en smula. Har inte vissa museer redan gått väl långt i riktning mot plottriga webbsidor med en uppsjö av twitterinlägg, facebooklänkar och kommentarsfält, i en ambition att mer interaktivt nå den gåtfulla publiken, som i sin tur får allt svårare att hitta öppettiderna? Presentationen var intressant men efterlämnade en del obesvarade frågor om det verkligen är ”dialog” webben och sociala medier erbjuder.
KONST OCH LYX
Utöver detta gavs flera andra föreläsningar och panelsamtal på temana webbstrategier, ”global branding” och sist men inte minst konst och lyxmärken i samarbete. Som representant för ett kulturprojekt med målsättningen att kritiskt undersöka samhälleliga glömskeprocesser spetsade jag öronen här. Detta var förstås främst riktat till de stora aktörerna, men det var ändå slående hur okritiskt diskussionen fördes, utan minsta ansats till problematiserande.
Samarbete med ett företag som Louis Vuitton var något som entusiastiskt förordades och framhölls som en möjlighet till ”win-win”, som det heter. Men att det finns gemensamma intressen och ekonomiska fördelar att hämta hem här är ju inte den svåra nöten. Någon diskussion om var intressena krockar och hur en etisk gränsdragning skulle kunna se ut mellan sponsorgivare och mottagare fördes dock inte, annat än genom vaga och till intet förpliktigande gester mot ”ansvarsfullhet”. Det var synd, för just den diskussionen låg och puttrade mellan raderna konferensen igenom.
Bristen på en mer öppen kritisk diskussion i de frågor konferensen själv fokuserat på visar på behovet för Agenda och Communicating the Museum att ytterligare höja nivån och värna sin integritet. Då skulle det bli mer intressant. Nu blev det i stället ganska förvirrande att höra slogans om hur ”museer måste kommunicera sina kärnvärden”, samtidigt som tongivande paneldeltagare uppmuntrade till samarbeten med gigantiska kommersiella aktörer och oljestinna gulfstater, som rimligen representerar en del andra kärnvärden. Jag menar inte att sponsring alltid är tvivelaktigt, men den typen av samarbeten utan en medveten gränsdragningsdiskussion är det. En sådan diskussion låg i luften, men förblev tyvärr hängande där.
SESSIONER OCH SAMTAL
I stället var det, som sagt, i de mindre sessionerna som guldkornen fanns. Intressant för alla som sysslar med publik verksamhet och kommunikation för museer var till exempel Patricia Bueno-Delgados presentation av ett dialogprojekt i Mexico. Hon är doktorand från City University i London och har inom ramen för sin avhandling studerat ett omfattande dialogprojekt på The Museum of Contemporary Art i Mexico City. Ett av hennes resultat visade hur personalens självförståelse och förståelse av museet de arbetar på förändrats radikalt genom en mer aktiv dialog med publiken. Idéer om negativa och positiva museierfarenheter hos publiken ställdes på huvudet och löstes upp när besökarna gavs möjlighet att vädra till exempel indignation och besvikelser med verk och utställningar. Det ändrade spelplanen mellan kuratorer, guider och publik.
En annan intressant, om än inte heller oproblematisk, session hölls av Nick Applebaum, en privat museikonsult som är med och utvecklar ett flertal nu pågående museibyggen runt om i världen, där den gemensamma nämnaren är en tematik som utgår från idéer och immateriella storheter, och inte från materiella objekt och samlingar. Han gav exempel från sitt eget arbete med ett museum över Boris Jeltsin i Ryssland, ett museum om mänskliga rättigheter i Kanada, The International African-American Museum i Charleston, South Carolina i USA, och slutligen, vilket var passande, The Museum of Tomorrow i Brasilien.
Denna spännande presentation kunde dock inte följas upp av en förutsättningslös diskussion. Åhörarnas oroliga frågor om huruvida denna trend riskerar att placera museer på ett slagfält för olika ideologier och konkurrerande historieskrivningar fick inga lugnande svar. Själv undrade jag till exempel i vilken utsträckning Boris Jeltsinmuseet är förankrat i historisk forskning. Och hur skall vi betrakta det kontroversiella projektet The House of European History, lokaliserat till Leopoldparken i Bryssel, med ett uttalat uppdrag från EU-parlamentet att ge en positiv bild av EU-integrationen? Applebaums svar var talande. Han hade inga problem att vädra sina egna kritiska synpunkter mot EU-projektet, men förblev stum om Jeltsinmuseets möjlighet till objektivitet och om uppdragsgivarnas eventuella vetenskapliga och/eller politiska partiskhet.
Från Norge kom Kathrine Daniloff, kommunikationsansvarig på Norsk Teknisk Museum. Hon berättade om en veritabel museisuccé, när NTM dubblerade sina besökartal mellan 2004 och 2011. Fokus i hennes redogörelse låg på utställningen Klima X om klimatförändringen. Den startade en trend för museet med mycket kreativa och mer vågade, nyskapande utställningsprojekt, inte minst vad gäller scenografi och estetik. Vilket i sig var en poäng – utställningsestetiken är en nyckel till publiken. Men hon betonade främst kommunikationsarbetet och att det startade tidigt, samtidigt som idén föddes. För det syftet engagerade man redan från början ungdomar genom referensgrupper och volontärer som deltog i marknadsföringen. Därmed satte man igång en diskussion om utställningen, i media och i skolor, långt före öppningsdagen. Till sist kom ett par gula gummistövlar att bli en stridsfråga mellan kommunikatör och kurator. Alla besökare var nämligen tvungna att låna gummistövlar i det till stora delar översvämmade utställningsrummet. När utställningens kurator av estetiska skäl ville köpa in svarta stövlar i stället protesterade kommunikationschefen. Hon och de gula signalstövlarna vann kampen, till stor del på grund av att de gula stövlarna redan synts på affischer ute på stan i ett halvår och skapat en gul stöveltrend i Oslo, något som i sig signalerade klimatmedvetenhet. Inget lyxmärke, men likafullt en lyckad förening mellan mode och museididaktik.
Nästa nivå nedåt i möteshierarkin på denna konferens, men inte mindre värdefull, var förstås de många informella kontakterna utanför sessioner och paneldebatter. Där byttes visitkort, erfarenheter och idéer, där ventilerades de kritiska och lite vassare frågorna som panelerna inte följde upp och där hjärnstormades det kring samarbetsprojekt och framtida planer. Det var där, i mellanrummen, som konferensen hade sitt största värde för denne besökare; i mötet med ryska små frilansande utställningskuratorer, i lunchsamtalet med Louvrens publikansvariga i Abu Dhabi eller i ett glatt konspirerande med en man från London som leder The Museum of Everything.
Text: Erik Berggren
EB är konstnärlig ledare på Museet för glömska i Norrköping, som UEForum tidigare skrivit om. Läs artikeln här.
