Naturen, människan och evolutionen

Vad skiljer ett naturhistoriskt museum i USA från ett i Sverige? Måste man till exempel använda andra grepp när man berättar om evolutionen i ett land där många av besökarna förnekar den? Ewa Bergdahl rapporterar från två naturvetenskapliga jättemuseer på den amerikanska östkusten, National Museum of Natural History (NMNH) i Washington och American Museum of Natural History (AMNH) i New York.

National Museum of Natural History i Washington D.C. har tio stora basutställningar uppdelade på olika salar samt ett antal tillfälliga utställningar av olika storlek. Därutöver rymmer museet fem butiker med lite olika profil samt tre kaféer/restauranger. Entrén är stor och ljus och domineras av ett montage med en afrikansk elefant.

Hall of Human Origins
Utställningen Hall of Human Origins öppnade 2010 och är den senast tillkomna basutställningen där man på 1 400 kvadratmeter beskriver människans utveckling fram till dagens befolkningssituation. Det är en ljus och luftig utställning som följer en traditionell kronologisk berättelse. Människans olika utvecklingsstadier illustreras med ett antal modeller av förmänniskor, som den berömda ”Lucy”, men man har även arbetat med bronsstatyer av förmänniskor i skala 1:1. Utställningen innehåller få interaktiva stationer, men de som finns är underfundiga. Man kan till exempel sätta sig i ett fotograferingsbås, knappa in uppgifter om kön och ålder och få sitt eget ansikte omvandlat till en motsvarande individ under valfri tidsepok.

Utställningen är informationstät och det är knappast möjligt att vid ett samlat tillfälle hinna läsa igenom alla texter. Man har också arbetat med tre textnivåer: rubriker, ingresser och brödtext. Den senare ger fördjupningsmöjligheter. Det är mestadels fasta textplattor som är bakbelysta. Texterna är genomgående lättillgängliga och tilltalet riktas direkt till besökarna.

NMNH arbetar mycket med volontärer och i den här utställningen fanns vid vårt besök en volontär som var beredd att svara på besökarnas frågor om evolutionen och relationen mellan vetenskap och religion, något som givetvis är högaktuellt i ett land där 30 % av befolkningen förnekar evolutionen. Att många kommer till museet för att diskutera detta kunde vi under den korta stund vi var i utställningen konstatera. Runt volontären stod konstant en liten grupp människor och stundtals gick diskussionens vågor höga.

Utställningens kanske mest kontroversiella del har titeln ”Changing the World” och beskriver människans spridning över klotet och hennes inflytande på livsmiljön. Här finns ett antal dataskärmar som visar exempel på människans avtryck och fyra digitala spelstationer där man som besökare kan spela olika samhällsbyggarspel. Det är texter med tydliga budskap och bilder som talar sitt eget språk.

Ocean Hall
Utställningen Ocean Hall är en motsvarighet till Naturhistoriska riksmuseets utställning ”Liv i vatten”. Den öppnades 2008 och täcker en utställningsyta på ca 2 100 kvadratmeter. Detta är museets största renovering sedan starten 1910. I den väldiga hallen hänger en replik av en 14 meter lång blåval och i hallens mitt finns dels ett stort akvarium med levande fiskar, dels en monter med en jättebläckfisk. Denna väckte särskilt skolbarnens intresse men även många andra besökare flockades längs montern.

I utställningens inledning kunde man som besökare slå sig ner på väggfasta bänkar och ta del av en beskrivning av jordens utveckling, oceanernas strömmar och luftströmmarnas inverkan på klimatet. Filmen projicerades på ett stort, långsamt snurrande jordklot och pågick ca 10 minuter. Det var en fascinerande och pedagogisk ingång till en utställning om havets avgörande betydelse för livsformerna på jordklotet.

Den tillfälliga utställningen Written in Bone var oerhört intressant. Här möttes osteologi och arkeologi i en utställning som berättar om de första invandrarna till Amerika från Europa och Afrika. Med hjälp av undersökningar av skelett från 1700-talet från Virginia och Maryland kunde forskarna teckna porträtt av enskilda människors livsöden och samtidigt berätta om de skarpa skillnaderna i livsvillkor som gällde för européer jämfört med afrikaner. I anslutning till den här utställningen finns ett ”Forensic Anthropology Lab”, som tar emot grupper av elever och andra besökare för en timmes laborativ verksamhet tillsammans med två pedagoger.

Vi kunde efter rundvandringen konstatera att våra egna utställningar på Naturhistoriska riksmuseet genomgående håller hög kvalitet och i större utsträckning innehåller interaktiva stationer och har texter som är mer anpassade till barn och unga. Men det finns även mycket i de amerikanska utställningarnas berättelser som vi kan ta med oss hem och låta oss inspireras av. I både Hall of Human Origins och Ocean Hall betonas vårt gemensamma ansvar för miljön och det hot mot jordens mångfald som människans exploatering av naturresurserna utgör.

Det mest slående intrycket från detta museum som ju är världens största naturhistoriska museum är den publiktillvända verksamheten. Det är fri entré till alla permanenta utställningar och till de flesta programpunkter och visningar samt till verksamheterna i skaparverkstäder och laboratorier. Det är ljust och inbjudande i den stora entréhallen och där finns personal i varje hörn som hälsar besökarna välkomna och svarar på frågor.

American Museum of Natural History
En hel torsdag ägnade vi åt New Yorks American Museum of Natural History, som är i det närmaste lika stort som NMNH. Byggnaden är minst lika imponerande som NMNH:s och stod klar redan 1869. Samtliga skolklasser i delstaten går in gratis medan klasser från andra delar av USA får betala en mindre avgift. Museet har entréavgift både till utställningarna och till planetariet och IMAX-teatern.

Även här möts besökaren av en stor, ljus och luftig entréhall med ljusinsläpp från en glasad takkupol och med informationsdiskar och biljettkassor längs väggarna. AMNH har skapat en app för iPhones som ger vägledning i museet. Man tillhandahåller även mobiler för utlån.

Hall of Human Origins
Av de många olika utställningarna som vi besökte under dagen gjorde ett par särskilt starkt intryck. Liksom museet i Washington har AMNH en Hall of Human Origins, invigd 2007. Utställningen inleds med den mer traditionella förhistorien och den närmast obligatoriska modellen av ”Lucy” som här har fått en livskamrat som käckt lagt armen om henne.

På NMNH finns en levande diskussion om rasbegreppet i utställningen om Human Origins och på AMNH finns i motsvarande utställning ett avsnitt som handlar om biologiska skillnader och likheter mellan olika människor. Här finns även ett intressant avsnitt som tar upp relationen mellan vetenskap och religion och som presenteras genom att forskare är filmade i helfigur och inför besökarna berättar om hur de kombinerar tro och vetande i sin vardag.

Det finns några interaktiva stationer av enklare slag, som exempelvis att jämföra sitt fotsteg i något av fotstegen från den första människan och några objekt man får röra vid, som fossilt benmaterial, men i övrigt handlar det mer om att vandra runt och läsa texter och se på bilder och föremål.

Dinosaur Hall
Dinosaurieutställningen innehåller ett stort antal fossila skelett av olika arter. Exponeringen i montrarna är inte särskilt innovativ, men det är i gengäld imponerande mycket originalmaterial som visas. Vi kunde konstatera att det är mer textmassa i utställningen än vad som är vanligt i Sverige. Man tycks framför allt rikta sig till vuxna besökare, vilket är lite förvånande. Även här finns texter på två nivåer: en normaltext först och därefter en fördjupningstext vid sidan om. Texterna känns mer ”vetenskapliga” med terminologi och förklaringsmodeller och de gör intryck av att vara formulerade av forskare snarare än av pedagoger. Fördelen för en vuxen besökare är att man får en tydlig bild av var den vetenskapliga diskussionen befinner sig och vilka som är de senaste rönen inom paleontologin. 

Hall of Biodiversity 
Detta utställningsrum består av tre delar, där mittpartiet utgörs av en skalenlig modell över en fiktiv regnskog. Den var sliten, dammig och kändes rätt gammal. På ena sidan regnskogen finns ett arrangemang med en hel vägg som illustrerar den biologiska mångfalden. Det är en imponerande vägginstallation med mängder av både små och stora föremål och helhetsintrycket är överväldigande. I den andra delen av samma utställningssal finns ett skärmsystem med texter som kopplar till nutid och till dagens hot mot den biologiska mångfalden. Här finns frågor och faktasammanställningar som gör besökaren engagerad och som knyter an till dagens situation med klimathot och utarmning av ekosystem. Texterna var intressanta, men de saknade ett personligt tilltal och kändes därför lite abstrakta.

En fascinerande illustration till begreppet biologisk mångfald i AMNH.

Utanför denna stora utställningssal ligger Hall of Ocean Life som består av ännu en enorm lokal. Taket är kupolvälvt och i blickfånget hänger en väldig blåval. Här har man undvikit att släppa in dagsljus och i stort har hallen fått behålla sitt ursprungliga utseende trots att flera stora renoveringar gjorts genom åren, den senaste så sent som 2003.

Slutligen tog vi en titt på AMNH:s mineralutställning. Den är stor, men riktar sig knappast till den breda allmänheten, då den i huvudsak är systematiskt arrangerad. I en monter, som totalt bryter detta mönster, har man emellertid ställt ut mineraler och bergarter bara på grund av deras skönhet. Här saknades etiketter och det enda som återstår är att njuta av de fantastiska formerna och färgerna.

Vi konstaterade under dagen att deras restauranger och kaféer mest påminner om enkla skolbespisningslokaler och att utbudet är påvert. Däremot har man på ett skickligt sätt placerat åtminstone en av butikerna i en genomgångspassage, vilket får till följd att man passerar igenom minst ett par gånger för att komma till de olika utställningshallarna. De resterande delarna av museets hallar var mörka men här kunde vi å andra sidan ta del av några av världens allra tidigaste dioramor. Utställningen om de nordamerikanska indianstammarna har i princip stått orörd sedan den öppnades runt förra sekelskiftet. 

Antropologen och museimannen Franz Boas anses vara den första initiativtagaren till naturvetenskapliga dioramor. Han var kring sekelskiftet 1900 anställd på American Museum of Natural History i New York. Dioramorna innebar ett illusoriskt skapande av artificiella miljöer för växter och djur. En förutsättning var tittskåpsmodellen som innebar möjlighet att skapa naturalistiskt målade fonder bakom de utställda föremålen. Franz Boas introducerade de första dioramorna i utställningen om de nordamerikanska indianerna på museet i New York. Men faktum är att redan på 1860-talet hade Artur Hazelius använt sig av tekniken vid en av de stora världsutställningarna.

Museet har ett planetarium som stod färdigt 2000 i sin nuvarande form. Publiken bjuds först in till en kort digital show om ”The Big Bang” som visas på en stor, rund, i golvet nedsänkt duk. Showen varade endast under några minuter men den var imponerande och gav en bild av hur jorden en gång bildats.

Publiken släpps därefter ut genom en spiralgång längs planetariets ytterväggar där universums tillkomst illustreras längs kanterna. Gången leder till entrén till planetariet. Vi kunde konstatera att vår egen salong Cosmonova har betydligt bekvämare sittplatser eftersom den är byggd med en kraftig gradäng. Här var bänkraderna placerade på ett horisontellt golvplan vilket fick till följd att man fick sitta med bakåtböjd nacke för att kunna följa filmen.

Sammanfattning 
Jag kan se stora fördelar med att museerna har både naturvetenskapliga och antropologiska samlingar. Det betyder att de ämnesmässigt innehåller både naturaliesamlingar och material som handlar om människans utveckling. På många naturhistoriska museer – inklusive vårt eget – gör avsaknaden av antropologiskt material det svårare att sätta in människan som art i den evolutionära processen. Den kunskap som behövs om människan finns inte bland museets egna forskare och det är lätt att glömma bort att vi är den art på jordklotet som för närvarande lämnar störst fotavtryck.

Det är uppenbart att de båda museerna i USA i sina utställningar knyter samman berättelsen om biodiversitet med viktiga samtidsfrågor, som våra livsval och våra uppfattningar om oss själva, på ett fullständigt självklart sätt. Det bidrar till att man som besökare känner sig berörd och involverad. Det finns även en ambition att tillhandahålla redskap för besökarna så att de ska kunna hantera dagens frågor och problem på ett konstruktivt sätt.

Museer är betrodda institutioner. De har generellt hög trovärdighet och utgör starka varumärken som står för vetenskaplig relevans. I en värld där förtroendet för politiker och näringsliv sviktar har därför museerna en viktig social roll att fylla. Museer representerar ansvarstagande institutioner, som människor vill kunna förlita sig på. Museologen Robert Janes har påpekat hur den här rollen alltmer kommit att bli tydlig, men menar samtidigt att många museer inte uppfyller den utan fortsätter att behandla sina besökare som kunder som de ska sälja varor till: ”De flesta museer marknadsför inte värden och idéer, de marknadsför ting och använder marknadens språk. De behandlar sina besökare och brukare som förbrukare och kunder.” Han anser att museerna ska förbereda sig på en framtid där de kommer att stå för en stark social och samhällelig relevans.

NMNH tycks ha anammat det här synsättet och tar sin roll på allvar. Man arbetar med ett tydligt brukarperspektiv och försöker hela tiden föra en dialog med sina besökare. Generellt var texter och stationer i NMNH betydligt mer inbjudande, med ett mer direkt tilltal, än motsvarande texter och upplägg i AMNH. Det handlar ju till mycket stor del om HUR man berättar och vilka syften man har med berättelserna. Att inkludera besökarna genom att medvetet använda ”vi” och ”oss” är ett effektivt sätt att få människor att känna sig delaktiga i ett samtal.

När det publika mötet syftar till att öka besökarnas medvetenhet och ge dem möjlighet att själva ta ställning fungerar ofta utställningarna som ingångar. På engelska använder man ordet ”empower” med betydelsen att förstärka, att inspirera och ge stöd och kraft att själv agera. Vi tyckte genomgående att texter och framställningar på NMNH hade den sortens kvaliteter i större utsträckning än på AMNH. NMNH var mer genomarbetat som helhet och arbetade mer med volontärer och värdar som hela tiden fanns på plats för att besvara besökarnas frågor. AMNH hade också personal ute i utställningarna, men dessa var uniformsklädda och gav mer intryck av att vakta de utställda objekten.

AMNH sönderfaller i flera delar och de äldre, icke uppdaterade och renoverade delarna utgjorde mer ett museum över ett museum. De utställningar som man hade renoverat innehöll till stora delar texter som var mer forskningsinriktade än NMNH:s och som därmed bättre speglade hur forskningshorisonten ser ut. Å andra sidan var NMNH:s utställningar präglade av en större vilja att på ett personligt sätt tilltala besökarna och öppna upp för dialoger med dem.

Det finns mycket i de amerikanska museernas berättelser och sätt att arbeta som vi kan lära av. Samtidigt kan vi konstatera att våra egna utställningar och vår framstående forskning gott kan mäta sig med dessa giganter inom museivärlden.

Text och foto: Ewa Berdahl
EB arbetar som sakkunnig på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Denna artikel är en förkortad version av en längre reserapport. 
För den längre versionen, kontakta Ewa Bergdahl.