Vad är ett museum?
Allan Kaprow, Robert Smithson, Dan Karlholm
Axl Books, 2013
Att bli museal är inte en okomplicerad process. Konstnärer har kritiserat konstmuseernas roll och makt så länge de existerat. År 1967 möttes två av de största namnen inom neo-avantgardistisk konst, Allan Kaprow och Robert Smithson, för att diskutera museets vara eller icke-vara. Deras kritiska dialog finns med i en nyutkommen bok med titeln Vad är ett museum?. Axel Andersson har läst den.
Allan Kaprow hade på 1960-talet blivit känd som skapare av happenings, sociala konstverk som ”hände”. Robert Smithson arbetade med material som jord och stenar för att förändra landskap. Det låg i bådas konsts natur att verken var långt mycket svårare att få in i ett museum än klassiska format som tavlan. Museet var för dem en plats där döda ting katalogiserades. Speciellt Kaprow avfärdar museet som ett mausoleum. Kanske kunde man tömma ett museum, som Guggenheim i New York, stänga dörrarna och låta det vara ett konstverk?
Bokens inledande dialog (översatt av Lars-Erik Hjertström Lappalainen) följs av konstvetaren Dan Karlholms kommenterande essä ”Konstmuseet på liv och död”. Karlholm ger en överblick av konstmuseets historia och förklarar kontexten för Kaprows och Smithsons samtal samtidigt som han går i intressant polemik med deras slutsatser. Idén om museet som en plats för död konst, en konservativ och konserverande institution, har varit del av en diskussion som hållit museerna vid liv. Museets existens har också gett förutsättningarna för den kritiska konsten som vill verka utanför dess väggar. Konst, i Karlholms mening, är varken avliden eller vital, den är alltid skendöd och kan väckas till liv både innanför och utanför museet. Det är kontexten som gör konsten levande, att det finns en dialogisk motpart som är beredd att engagera sig i verket.
Den typ av museum som avantgardet har kritiserat, en institution som samlar, vårdar och forskar kring fysiska objekt av vilka en del återfinns i permanenta utställningar, är nu hotad, men inte främst på grund av attacker från radikala konstnärer. I en lika nykter som genomträngande analys av konstmuseerna i det senkapitalistiska tidevarvet pekar Karlholm på den farliga förskjutningen när institutionerna blir en del av upplevelseindustrin. Det är svårt att få till riktiga dialogiska möten som kan gjuta liv i konsten om allt är flyktigt, tillfälligt, ytligt, projektstyrt och inriktat på att skapa händelser snarare än att bry sig om svårtydda verk. Frågan är också vad som sker med den nödvändiga kritiken av institutionerna om de förändras så i grunden.
Vad är ett museum?, en bok som föddes ur ett seminarium på Arkitekturmuseet 2011, är kort men tankeväckande. Karlholm spekulerar i att konstmuseets framtid måste ligga i att återvända till ett fokus på originalobjekt vilkas aura kommer att bli allt mer förunderlig i en värld dominerad av digital reproduktion. Dessa objekt, närmast magiska i sin singularitet, kommer att skapa kuriosakabinett, om än organiserade med moderna medel och med samhällets teknologi som fond.
Karlholms diagnos av konstmuseets problem är övertygande och skrämmande. Museets vara har blivit att vara vara. Men ett återvändande till objektet, lyft ur varucirkulationen, kan bara vara en del av lösningen. Hur kan institutionerna skapa en verklig samtidighet mellan olika tider, mellan liv och död, om den drar ett streck vid det analoga och det klassiska originalet? Det är heller inte så givet att nya medier utvecklar sig från originalet till kopian i en deterministisk mening. Museerna måste vara den plats där originalet både hyllas och problematiseras och där samhällskritik har en given plats. Karlholm har rätt i att det måste ske med långt mindre ängslighet och mer kontinuitet, samt med mer respekt för skendödhetens komplexitet.
Text: Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.
