Tre utställningar om djur och människor
I begynnelsen trodde jag att människan var ”skapelsens krona”: Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden, läste jag i min skolbibel, tryckt 1950 med 1917 års bibelöversättning. Den föreställningen fanns kvar långt efter det att jag slutade tro på den bibliska skapelseberättelsen, ty det profana samhället fortsatte att predika tillväxt på människans premisser – nu till varje pris.
Nog fick även denna övertygelse sina kraftiga törnar när jag åldrades i en allt hänsynslösare materialistisk civilisation. Men det var först vid läsningen av Donna Haraways uppsats ”När arter möts” som jag fick ett alldeles nytt perspektiv på vad som skulle kallas framsteg. I den alternativa globalisering som hon företräder får nämligen även djuren ett ord med i laget.
Haraways nyord ”naturkultur”, hennes ”rhisomatiska” tänkande som öppnar för ickehierarkiska tillblivelser och smittor och hennes ”det jordiskas, det lerigas och smutsigas filosofi” utsätter min gamla uppfattning om det oöverstigliga gapet mellan människor och (andra) djur för allvarliga skakningar.
Donna Haraway, den frispråkiga cyborgfeministen och professorn i idéhistoria med teknovetenskap och vetenskapsteori som specialitet, blev på 1980-talet känd för sin cyborgteori om det produktiva förhållandet mellan människa och teknik. Nu pläderar hon för ett ”artigt och respektfullt” förhållande mellan människor och djur och säger att djur och människor som ser varandra i ögonen under sådana förhållanden tillhör en ny art som hon kallar ”sällskapsart”.
Under våren har jag sett tre naturhistoriska utställningar – en svensk, en dansk och en norsk – som gett mig stoff att tänka vidare på denna sällskapsart. Bara det faktum att människan eller spår av hennes gärningar åter tar gestalt även i naturhistoriska basutställningar visar att gränsen mellan kultur och natur inte är sig evigt lik. Människorna fanns från början med i de naturhistoriska samlingarna men försvann när de så kallade naturfolken, inklusive samerna, flyttades till olika kulturhistoriska museer.
I dag önskar jag att de hade fått ta sina djur med sig – ja, överhuvudtaget att de kulturhistoriska museerna bejakade människan som sällskapsart.
Ett samgående eller rent av en hopslagning av de kulturhistoriska och naturhistoriska museerna till ett naturkulturmuseum är väl inte att tänka på. Ty i det museet skulle det bli en strid på kniven mellan människor och djur, något som de konflikträdda svenska museerna inte skulle palla med. Jag gläder mig dock åt att människan återtagit en plats bland djuren i de naturhistoriska muserna – utan den forna rasistiska barlasten.
På Naturhistorisk museum i danska Århus visas AnimaliA – överlevnadens ABCi ett mörkt rum med upplysta montrar, där många tragiska men också tragikomiska historier berättas efter en och samma dramaturgi. I dramat ingår ett djur, uppstoppat, som skelett eller lagt i sprit, ett väl valt föremål med hälsning från den mänskliga civilisationen plus en kort text.
AnimaliA visar hur kampen mellan natur och kultur fortgår, i en ständig minievolution, där människan inte alltid intar någon hedervärd position.
Hodejeger – en utstilling om troféer, jakt och makt på Naturhistorisk museum i Oslo har en intressant bakgrund. Museet fick en förnäm samling troféer av en storviltsjägare på villkor att de ställdes ut. Det är modigt att presentera en ny donation i så kontroversiella sammanhang som utställningen målar upp. Donatorn protesterade inte, men några meningar i utställningen upprörde en ledarskribent i tidningen Jakt. I texten sägs att älgjakten påverkar evolutionen eftersom det är de djur med de största och vackraste kronorna som skjuts. Framtidens älgar kommer därför enligt Darwins teori att få allt mindre och kanske inte så vackra horn. Där har museet fel, något sådant kommer aldrig att inträffa, påstår tidningen Jakt.
Men mycket värre saker har redan hänt. Den vita överklassens härjningar i Afrika smittar av sig i den savanninspirerade färgton som håller ihop utställningen till en i mina ögon avslöjande berättelse om troféer, jakt och makt – utställningstitelns underrubrik men utställningens huvudtema.
I Stockholm på Naturhistoriska riksmuseets nya basutställning Djuret människafinns mer att roa sig med än oroa sig över. Det ställs många för livet väsentliga frågor som utställningsmakarna besvarar lätt och övertygande i de faktastationer som finns insprängda i det luftigt inredda utställningsrummet.
Men jag vet inte hur jag skall tolka den 23 meter långa kvinnokropp som sträcker ut sig mellan utställningsrummets ingång och utgång. Kan den symbolisera skapelsens krona, som lagt sig ner att vila? Omgiven av utställningens alla fåglar, fiskar och däggdjur som, oss sällskapsarter emellan, vaktar hennes sömn?
Text: Eva Persson
EP är UEForums grundare.
