The Fashion World of Jean Paul Gaultier. From the Sidewalk to the Catwalk
Arkitektur- och designcentrum, Stockholm, 130615-130922
Curator: Thierry-Maxime Loriot
Produktion: Montreal Museum of Fine Arts under ledning av Nathalie Blondil och i samarbete med Maison Jean Paul Gaultier, Paris
Modeutställningar har blivit ett fenomen, inte bara i världens modestäder. Även utanför Paris, London och New York får modeutställningar mycket medial uppmärksamhet och drar inte sällan stor publik. Patrik Steorn utgår från en påkostad utställning om Jean Paul Gaultier för att lyfta frågan om vart modeutställningen är på väg.
I Stockholm har vi den senaste tiden kunnat se Mats Gustafsons modeillustrationer på Millesgården, modefotografi på Thielska galleriet, Waldemarsudde och Fotografiska (bland annat i Helmut Newtonutställningen), på Hallwylska museet har det varit underkläder i fokus och på Nordiska museet finns flera moderelaterade utställningar, där Från Snörliv till solliv tillhör de mest inspirerande. Modeskapare som Lars Wallin och Ebba von Eckermann har också under de senaste åren fått sina egna utställningar, men annars hör det till ovanligheterna att sätta en enskild designer i fokus. Av tradition är det ett brett perspektiv på mode som gäller på de svenska museerna, men på sistone har vardagslivet och konsumtionskritiken kompletterats med utställningar som tar fasta på modets estetiska skapande och kulturella drivkrafter.
Modevärlden har länge uppfattats som en sluten värld, omgiven av mystik och insvepta anekdoter. Nu när modehusen mer än någonsin är öppna för att hitta gångbara sätt att kommunicera med omvärlden använder de gärna dessa antydningar om det glamoröst fördolda för att förmedla känslan av att publiken bjuds in för att få titta in ”bakom kulisserna”. Namnkunniga modehus har dock gjorts till föremål för stora, ibland internationellt turnerande utställningar ända sedan 1960-talet. Stockholm brukar oftast inte vara med i turnéplanerna, men när The Fashion World of Jean Paul Gaultier. From the Sidewalk to the Catwalknu visas på Statens centrum för arkitektur och design (tidigare Arkitekturmuseum) får vi möjlighet att på nära håll få se en av dessa ”utställningsmaskiner” på hemmaplan.
Det här är nämligen en sådan utställning som vi vanligtvis behöver åka till något av de stora museerna i New York, London eller Paris för att se; 120 originalkreationer (såväl haute coutureskrädderi som konfektion) av Jean Paul Gaultier från 1970-tal fram till 2011 visas med accessoarer och specialgjorda peruker under sex teman: The Odyssey of Jean Paul Gaultier, The Boudoir, Skin Deep, Punk Cancan, Urban Jungle och Metropolis. Utställningen är verkligen ett sorts allkonstverk, en genomarbetad utställningsteater där kläder, accessoarer och andra föremål integreras med bilder, projektioner och installationer i en helhet med utställningsteknik och -arkitektur där alla delar samverkar till att skapa känslan av att stiga in i Jean Paul Gaultiers kreativa universum.
Modeplaggen är av allra högsta kvalitet och besökaren kommer nära, då det knappt finns några glasmontrar. Men det är dockorna som drar ögonen till sig. På deras huvuden projiceras nämligen filmer med ansikten vars munnar rör sig när de talar, sjunger, skrattar, viskar och skriker, vars ögon stirrar, himlar eller blundar helt stilla. Som besökare förstår jag snart att den här utställningen vill kommunicera med mig på ett okonventionellt vis. Jag blir stående inför en stilig matrosdocka och inser att utställningen inte heller drar sig för att flörta helt öppet med sin publik. Utan att bli påträngande är det här en utställning som är medveten om sin egen attraktionskraft, och som framgångsrikt använder förförelse som en kommunikationsmetod. Det är eggande att följa dockornas ansiktsrörelser, lyssna till deras sånger och berättelser och ge sig hän i en flört. Kläderna är givetvis en omistlig del av iscensättningen, men installationen tar onekligen en del av uppmärksamheten från de utställda föremålen till en början.
Det finns dock både längre förklarande texter på väggarna och föremålsskyltar invid varje ensemble, som sig bör. Här framgår det bland annat hur många timmars sömnadsarbete som ligger bakom de plagg som räknas till haute couture. Bakom klädernas lekfulla och glamorösa yta ligger alltså mycket hårt och noggrant arbete. Utställningen visar också en del av Gaultiers kraftfulla skissmaterial, och omnämner hans samarbeten med exempelvis musik-, film-, och bildskapare. Modebilder av fotografer som Pierre & Gilles, Cindy Sherman, David LaChapelle och Paolo Roversi pryder väggarna. Men det är Gaultiers förmåga att omvandla inspiration till modedesign som står i fokus.
Foto: Emil Larsson
Gaultier tillhör den generation av kreatörer som varit med om att forma vår tids gränsöverskridande syn på kropp, kön och sexualitet. Den strutformade bysten har blivit till en sorts symbol, inte bara för hans verk, utan också en tid som intresserade sig för de glidande skalorna mellan kropp, underkläder och ytterplagg. De humoristiskt överdrivna formerna i Madonnas strutbehå påminner också om att kön i alla dess former är iscensättning och utklädning. Tillsammans med hans egna minnen av mormoderns rejäla underkläder blir det tydligt att Gaultiers estetik är förankrad i såväl folkligt vardagsliv och populärkultur som undergroundkulturens nattliv, barer och sexklubbar. Sensuella män i korsett eller spetsar illustrerar Gaultiers citat: “Le vêtement n’a pas de sexe” (Plagget har inte något kön). Könsöverskridningarna används som ett estetiskt grepp för att skapa kläder som driver med konventionella föreställningar om kroppar och kön, samtidigt som de sätter igång betraktarens fantasier och blir spännande och sensuella att titta på.
Föreställningen om ”det folkliga” har också fungerat som en drivkraft för Gaultier: det handlar dels om storstadens folkliv, men också om andra folk och kulturer. På utställningens egen catwalk rör sig dockor i eleganta poser. Några tycks vara på väg till kontor helt klädda i diskreta färger, medan andra verkar vara på väg till gala iklädda eiffeltornsprydda klänningar. Influenserna kommer överallt ifrån och korsas hos Gaultier – jeans och kamouflage ges former som är tagna ur modehistorien, inuiter, ortodoxa judar och sydamerikanska dräkter har inspirerat kläder för en urban modeelit. Trots förstklassig iscensättning och utställningsproduktion är det inget tvivel om att det är dräkterna och deras förmåga att kommunicera med betraktaren som är utställningens kärna.
I Stockholm har utställningen, som är producerad i Kanada, givits en särskilt svensk förankring. En hel vägg med bilder av Gaultiers svenska samarbetspartner och inspirationskällor är inkluderad. Ett par dräkter med tydliga referenser till ABBA:s scenkostymer finns med och en bild av Stockholm används också som bakgrund i en av salarna. Även om dessa nedslag egentligen kanske inte är tillräckligt för att motivera att utställningen visas just i Stockholm så blir dessa tillägg för mig en bekräftelse på att detta är en utställning som är mån om att nå fram till besökaren. Avslutningsvis påminns vi också om att Gaultier alltid har varit en mångsysslare, då han bland annat själv figurerat i tv-rutan (Eurotrash) och gjort kostymer för film. Denna längtan att nå ut framstår till sist som ytterligare en del av modeskaparens kreativa drivkrafter.
Det är mycket relevant i sammanhanget att ställa frågor om de bakomliggande ekonomiska bevekelsegrunderna för att detta utställningsmaskineri drar igång samtidigt som Jean Paul Gaultier är i stort behov av att bättra på sitt varumärke. Samtidigt känns det som att den här utställningen har en uppriktig vilja att vara både kreativt inspirerande och bekräfta mänsklig mångfald, och sådana varumärken behöver vi fler av i dessa tider. Utställningar är högst relevanta för att förstå estetiskt skapande i modefältet, men de ger också inblick i hur samhällsfrågor aktualiseras i kulturfältet, och har därmed stort allmänt intresse. Kanske är det därför som Centrum för arkitektur och design inte riktigt lyckats med att motivera frågor som: varför just Gaultier, varför Stockholm, varför just nu 2013?
Det finns en utmaning i att inte luta sig tillbaka och helt enkelt lita på att ”mode drar publik”. Att mode nu betraktas som en naturlig del av designuppdraget för detta centrum är naturligtvis glädjande och jag hoppas verkligen att de även fortsättningsvis vinnlägger sig om att inte bara ta emot, utan även utveckla modeutställningar av högsta internationella kvalitet.
Text: Patrik Steorn
PS är konsthistoriker med särskild inriktning på modevetenskap.
