Att störa homogenitet
Anna Furumark (red.)
Nordic Academic Press 2013
Etnisk svensk eller invandrare? Resande eller rom? Straight eller queer? Jude eller muslim? Funktionshindrad eller funktionsduglig? Bakom etiketterna vi klistrar på varandra finns en försåtlig människosyn som hotar att förgifta hela samhället om den får hållas. Därför måste vi hjälpas åt att störa homogeniteten.
Projektet Norm, Nation och Kultur startade på Örebro läns museum 2010 och har vuxit till något som börjar likna en liten folkrörelse med fulltecknade seminarier över hela landet. När nu många av de medverkande (museifolk, forskare, debattörer) har samlat sina reflektioner till en bok är förhoppningen att ännu fler museer och andra kulturinstitutioner får kraft, mod och konkreta verktyg att ta upp kampen mot mångfaldsmotståndet.
Projektledaren för Norm, Nation och Kultur, Anna Furumark, är även redaktör för antologin Att störa homogenitet och hon har gjort ett beundransvärt jobb. Hela projektet backas också upp av en rad tunga instanser som Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Stiftelsen Expo och RFSL. I ryggen har man dessutom Statens historiska museers regeringsuppdrag ”Jämställd representation på museer” (Jämus).
Att störa homogenitet är inte bara en aptitlig volym, snyggt formgiven (av Design för Livet) och med ett välskrivet innehåll, det är också en av årets viktigaste böcker. Med 19 bidrag av olika skribenter tecknas en till lika delar oroande som inspirerande bild av läget, inspirerande därför att det snart står klart hur mycket museerna kan göra för att öka mångfalden och toleransen. Kulturarvet är den punkt från vilken man faktiskt kan rubba världen och påverka framtiden.
Fredrik Svanberg gör i sitt skarpa och klargörande inlägg upp räkningen med en föråldrad syn på kulturarvet som något fast och givet, något som ska användas för att homogenisera ”folket” genom att slå fast vad en ”svensk” är (och inte är). Den fråga man alltid bör ställa sig, menar Svanberg, är vem: ”Vem har museerna samlat på? Vems lämningar är fornlämningar? För vem funkar besöket på museet eller fornlämningen? Vem är aktören som syns i historieberättelserna? Representeras här en öppen och inkluderande mångfald av människor och identiteter eller handlar det om stereotyper och bilder av ett tänkt homogent eller idealiserat folk?”
Britt-Inger Lundqvist presenterar sig som etnolog, resande och västerbottning. Hon förklarar vad som menas med adjektivet homogen, nämligen ”enhetlig, ensartad, alltigenom lik, likartad, likformig, oblandad” och sedan undrar hon varför det är så viktigt att inte avvika från normen. ”Vad är det som är så bra med att vara homogen, varför skulle vi vilja sträva efter det?” Att det inte bara är rasister som strävar efter homogenitet blir uppenbart när man analyserar utställningar. Ytterst sällan, för att inte säga aldrig, finns de avvikandes kulturarv representerat i svenska basutställningar – dövas, homosexuellas, resandes och alla andra som motsäger den svenska homogeniteten. Här finns mycket att göra och museerna måste börja genom att reflektera över vilka svenska historier, i plural, man ska berätta. För dessa berättelser bygger identitet. ”Utställningar kan vara en mycket bra arena att föra sådana resonemang, de kan skapa en gemensam utgångspunkt för viktiga samtal”, skriver Anna-Karin Johansson.
Flera av författarna kopplar till Anders Behring Breivik och hans terrordåd i Norge 22 juli 2011. Heléne Lööw sätter Breiviks manifest i relief mot en allt mörkare europeisk bakgrund. Magnus Linton förklarar vad det innebär att Breivik av domstolen konstaterades vara psykiskt frisk och hans föreställningsvärld därmed logiskt sammanhängande i all sin ohygglighet. Mattias Gardell beskriver Breivik som antifeminist – majoriteten av de unga döda på Utøya var kvinnor. Antifeminismen ingår som en naturlig ingrediens i den stinkande soppa som också gömmer islamofobi, kulturkonservativ nationalism, högerkristen ideologi och annat grumligt tankegods.
Det mest gastkramande kapitlet är skrivet av Katherine Hauptman. Hon utgår från sin egen morfar, Michael Hauptman. Han överlevde 1941 en massavrättning av judar i nuvarande Ukraina, där hela hans familj och nästan alla han kände utplånades. Under åren efter det höll han sin judiska identitet dold och lyckades trots svåra umbäranden etablera sig som polack i Warszawa, tills han avslöjades och kastades ut ur Polen. De sista tjugo åren av livet levde han som invandrare i Sverige och det var också som svensk han betraktades när han vittnade i rättegången mot den nederländske miljonär som fört befälet vid massmordet. Michael Hauptman kände sig dock aldrig som svensk, skriver hans dotterdotter, ”men kanske blev han både mer jude och mer polack av att flytta till Sverige.”
Vid releasefesten på Historiska museet, där många av bokens författare medverkade, fäste jag mig särskilt vid Jan-Olov Madeleine Ågrens framträdande. Det var så befriande och humoristiskt mitt i det sorgliga ämnet. Ågren är verksamhetsutvecklare vid Rättighetscentrum Norrbotten men också civilingenjör, föreläsare, bonusmorfar och transperson, bland många andra roller. Hens bidrag är det som avslutar antologin under rubriken ”Uppskatta störningarna!”. Om man fick önska något så vore det väl att landets alla sverigedemokrater slog sig ner runt elden och högläste för varandra, helst hela boken men åtminstone Ågrens bidrag. För oj vad de skulle bli störda i sitt begränsande homogena tänkande, och oj vad nyttigt det skulle vara!
Text: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
