Spöket Laban i slottet Gomorronsol
Livrustkammaren, Stockholm 140503–141102
Projektledare: Anna Blom Allalouf
Producent: Sofia Nestor
Scenograf/formgivare: Suzane Crépault
Det finns många bra svenska barnboksförfattare att bygga en utställning kring. Gunilla Bergströms Alfons Åberg brukar dyka upp, Barbro Lindgrens alla härliga figurer vill man gärna se, Lennart Hellsing har visats på Kulturhuset. När nu Livrustkammaren satsar på Spöket Laban är det ett val som har sina skäl. Ewa Wadell reder ut begreppen.
Väldigt få har nog missat Inger och Lasse Sandbergs gedigna produktion av barnböcker. Har man inte läst böckerna, har man kanske sett filmatiseringar av dem på teve eller bio. Första boken, om Fåret Ullrik, gavs ut 1953. Genombrottet kom först tio år senare med boken om Lilla Anna. 1965 släpptes sedan den allra första boken om det snälla lilla spöket Laban och tio år efter det kom även Tummen ut som bok. De flesta böckernas innehåll inspirerades av de egna barnen och barnbarnen, ofta med utgångspunkt i barnens rätt till leken och leken som arbete. Inger Sandberg skrev, Lasse Sandberg illustrerade.
Att Livrustkammaren valt just Spöket Laban handlar mycket om att det passar så bra i lokalerna. Det är ett slott, det är i källaren, det handlar om spöken (vem ser inte sådana i varje vrå när man tassar runt ensam i ett källarvalv?), man får nytta av det redan befintliga utställningsmaterialet som, precis som museet självt nämner på hemsidan, lättare kan levandegöras för små barn.
Utställningen Spöket Laban i slottet Gomorronsol ligger även i tiden då den vill inspirera till läsande av barnböcker. Det rapporteras mycket om den sjunkande läskunnigheten och läslusten. Regeringen lade i höstas fram propositionen ”Läsa för livet” för att öka antalet högläsande föräldrar. De svenska skolorna har under våren påbörjat projektet ”En läsande klass” av samma anledning. Att det är roligt att läsa vet de som kan och gör det. Men för att relatera till Lennart Hellsings bok Tankar om barnlitteraturen, ursprungligen utgiven 1963, ska man inte heller underskatta värdet av att berätta sagor i andra former än genom böcker. Då kan utställningar passa bra. Här kommer texten och orden samt de museala tingen i ett sammanhang som kan förklara och berika varandra. Man stärker läsförmågan genom att öka förståelsen för innehållet i texten; för den som fått se en äkta rustning sporras säkert fantasin när man läser. Det ligger nog mycket i Hellsings påstående att barn behöver läsa om sådant som berör den egna verkligheten, sådant som man känner till, något som man också tangerar med den här utställningen. Få barn har bott i slottsmiljö, men att levandegöra Labans verklighet i en sådan miljö ökar förståelsen för innehållet av såväl boken som slottet som den boendemiljö det faktiskt är eller har varit.
Laban-utställningen befinner sig allra längst in på entréplanet, med anknytning till den lilla lekhörna som alltid finns en trappa upp. Här har man på en relativt liten yta lyckats smacka på en stor dos Spöket Laban-miljö. Vid närmare eftertanke tycks hela rummet vara förflyttat till sagovärlden och inte mycket av Livrustkammaren finns kvar. Jovisst, de två montrarna på vänster sida finns kvar, men i övrigt befinner man sig i sagovärlden. Väggarna är tapetserade med Lasse Sandbergs bilder, det flyger runt spöken man känner som Laban, Labolina, mamman och pappan. Man har även valt att återskapa köksdelen från den källarbostad spökena har i boken, där besökarna har möjlighet att leka lite med kaffekittel, kastrull och plasttallrikar. Det finns även en vägg med kryphål att undersöka.
Jag trodde att min följeslagare, den nyblivna treåringen, skulle kasta sig in i utställningen med igenkännande utrop eftersom han är ett relativt hängivet Laban-fan. Men han var mer intresserad av kastrullerna, kaffekvarnen och den ”analogt interaktiva” delen med vägghängda lyftbara luckor med ljudord under vilka en bildrepresentation av det som låter återfinns. Möjligheten att prova en spökdräkt var inte heller så intressant som man skulle kunnat tro. Han visade inget intresse för detta, medan andra besökare endast provade dem lite snabbt. I en korg i ett hörn nedanför spökdräkterna fanns lite ljudrekvisita. Mycket intressantare, tyckte han, att skramla med kedjor och plåtburkar men läskigt trångt när det kom ytterligare en besökare som ville testa.
Utställningen är fint producerad men lite i minsta laget. Hur en hel förskolegrupp ska få plats därinne samtidigt är ett mysterium. Man har också valt att betona det läsfrämjande syftet väl mycket, i min mening. Det är svårt att hinna läsa för någon så liten som en tvååring med upptäckarglädje och spring i benen, och förmodligen omöjligt om man har fler än två barn med sig. Att ha en läshörna var fint och såg mysigt ut för de vuxna som kunde sitta där med barn som var tillräckligt små för att de inte skulle dra iväg efter eget behag. Bokhyllan var dock lite liten och placerad så att om någon satte sig vid den, var det svårt för andra att också kunna botanisera där utan att störa mitt i bokstunden.
Museet har lyckats med att återskapa Laban-världen, det känns verkligen som att stiga in i en av böckerna och det hela håller rent estetiskt samman från golv till tak. Man hade dock kunnat göra vissa tillägg. I stället för att låta dekoren mer eller mindre vara målad som en platt tapet på väggarna, bortsett från spisen, läshörnan och en spegel på väggen, kunde man ha illustrerat några av de ritade tavelporträtten med lite mer struktur – till exempel med en tredimensionell ram att känna på, kanske ett porträtt med lite struktur att dra handen över som påminner om oljemåleri. Likaså kunde delar av texterna och bokstäverna ha varit känn- och klämbara. Man hade också kunnat knyta ihop Labans värld lite tydligare med det befintliga museirummet eller själva slottet. Det är inte helt tydligt för två- till sexåringar att de befinner sig i en autentisk miljö och det blir upp till de vuxna att påpeka detta. Barn vill säkert upptäcka den kopplingen själva, men de behöver hjälp.
Labolinas lina, illustrerad av ett rep fastsatt ganska långt ner på väggen, är tänkt att löpa som en röd tråd genom utställningen. Problemet är att den är svår att hitta för de nyfikna barn som vill följa den och när den väl har pekats ut har treåringen mist intresset. En av anledningarna kan ha varit att den var infogad i väggen och därmed fungerade mer som en list än ett rep. Förmodligen hade det varit bättre om den hängt mer ledigt och fritt, i stil med gamla ledstänger av rep som känns mer naturliga att ta tag i med hela handen och därmed lättare leder barnet framåt.
Utställningen hade vunnit ytterligare på att tydligare knyta an till lek- och lärhörnan en trappa upp. Labolinas lina indikerar visserligen detta, men man måste gå in en bit för att hitta till rithörnan där barnen kan skapa sina egna Laban-sagor. Man hade kunnat infoga lite av Lill-Prins Bus här, och på så sätt återspeglat böckernas motsatsförhållande mellan spökenas källare och den ovanpåliggande kungliga bostadsdelen. En annan rolig sak hade också kunnat vara att låta Laban dyka upp även i de intilliggande museisalarna på vägen till själva Laban-delen. Detta för att ytterligare understryka att de föremålen tillhör Labans värld, att den världen inte är ren fantasi utan en del av vår gemensamma verklighet och historia även om vi inte, som prinsessan Estelle, lever mitt i den. Personligen hade jag förväntat mig mer rekvisita ur museets förråd i själva utställningsrummet än vad som fanns och då gärna möjliga för barnen att känna och klämma på för att sätta fart på fantasin. De befintliga bakom glas fascinerar knappast två- och treåringar särskilt mycket.
Som vuxen känner man sig lite brydd. Hur ska man dels hinna läsa för och vägleda barnet/-en i rummet, samtidigt som Lasse Sandbergs originalillustrationer är placerade på vuxennivå? Sagorna som återges på väggarna är lite för rörigt placerade för att man enkelt ska veta i vilken ordning de ska läsas och om de hänger ihop. Det hinner man inte med små barn. Här och där finns även lite längre informativa texter, men även om det inte är mycket är det svårt att hinna ta till sig informationen. Jag tror dock inte att man tagit upp att Lasse Sandberg redan 1952 blev hemmapappa och därför var långt före Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgrens barnledig-pappa-reklam 1978, vilket hade varit intressant kuriosa för oss föräldrar.
Många vuxna med ännu mindre barn än mitt som tultar runt och är fysiska, som små barn är, är livrädda att spegeln på väggen ska bankas sönder – här hade nog en plåtvariant varit att föredra även om spegelreflektionen blivit sämre. Skulle man ha hunnit läsa något av informationen eller beundra de vackra originalillustrationerna hade man behövt något i utställningen som trollbundit barnen en liten stund. Den är å ena sidan uppfriskande fri från elektroniska inslag, men å andra sidan hade sådant kunnat lyfta den ytterligare. Någonstans hade man kunnat ha ett inslag av en inläst saga rullande, så som man till viss del har i lekdelen en trappa upp, där man kan krypa in i ett utrymme och höra ljudinspelningar. Det enda som finns är den i trappan upp till en låst dörr. Många verkade dock missa att man kan gå upp en bit i den. Där återfinns ljudeffekter, men de spelas på låg volym och återges med så långt mellanrum att man missar dem trots att man undersöker den mörka trappen. Det är ju annars en effektfull kontrast med ugglans hotfulla hoande i den annars så hemtrevliga spökmiljön.
Ambitionen att öka högläsningen i landet tar dessvärre överhanden. Man måste hela tiden följa efter sitt barn och läsa för det, trots att barnet inte är mottagligt utan hellre vill leka självständigt. Det finns för lite att undersöka och upptäcka bortom orden. En helt ordbefriad men också den en barnboksbaserad lekmiljö är Pettson-huset på Gröna Lund. Där står leken i centrum med massor av finurliga detaljer att upptäcka och prata om. De yngsta barnen får släpas ut vid stängning. Själv känner jag där igen många apparater och bruksföremål från äldre släktingar och kan berätta om dem för barnen som inte vet vad det är. Muminvärlden i Åbo har ungefär samma stil, lite text men mycket lek. Den tycks ändå skapa ett sug efter böcker och läsning. En förklaring till det kan vara att samtalet med barnet om det som det ser och upplever är en viktig grund för förståelsen av traderade eller lästa berättelser.
Som tillfällig utställning är Spöket Laban i slottet Gomorronsol, trots intrycket av att vara en fantastiskt välkomponerad helhet, lite för tunn. Läsa kan man trots allt göra gratis på bibliotek. Som en permanent lekdel av museet och som något att ta avstamp i och relatera slottets historia och museets övriga utställningar till, skulle den säkert passa bättre, för det är en väldigt bra början till en riktigt bra och rolig barnutställning. Då skulle man kunna ta sig mer tid att fundera över detaljer, barns upptäckarglädje, nyfikenhet och fantasi. Som besökare skulle man kanske även få möjlighet att hinna sitta i läshörnan och läsa. Men framför allt tror jag att en permanent Laban-utställning, gärna med utstickare i övriga salar, skulle medföra att man mycket lättare skulle få med sig barnen till Livrustkammaren. Säkert även de som är äldre än sex år.
Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
Foto: Jens Mohr
