Dandysockor att dö för

Vad är det som gör vissa museer så trivsamma och besöken där så minnesvärda? DN-journalisten Cecilia Jacobsson inleder här en serie kåserier, specialskrivna för UEForum, där hon berättar om sina bästa museibesök.

Hemma hos oss hänger ett Dardelporträtt av en mexikansk lantarbetare. De där exotiska arbetarna (och en och annan Söderhavspinuppa) var mycket omtyckta på 50-talet och satt på var mans vägg som reproduktioner.

”Ett hem är inte ett hem utan en sådan här”, har givaren skrivit på baksidan.

Så sant. Men det är inte den folkkäre Nils Dardel som lyfts fram på sommarens utställning på Moderna museet i Stockholm (folkkär blev han först efter sin död), utan den moderna. Nils Dardel och den moderna tiden heter utställningen som pågår till mitten av september.

Se den om ni kan! Men som alltid på Moderna gäller det att välja sitt tillfälle. Det kan vara förfärligt trångt där.

Jag gick dit dagen före midsommarafton, delvis vägledd av killen från bokhylleaffären som kom in på vår lunchrestaurang.
– Ingen jävel köper bokhylla dagen före midsommarafton, klagade han.
Nej, och ingen går väl på konstutställning heller? tänkte jag.

Foto: Åsa Lundén/Moderna museet

Men inte ens denna dag var det tomt på Moderna. Absolut inte trångt heller; glesa skaror av turister och tillresande hade gott om plats i salarna.

Ändå uppstod trängsel vid flera tillfällen även på denna luftiga utställning. Det berodde på texterna vid sidan om tavlorna.

Det upphör aldrig att förvåna mig. Man visar upp fantastiska dyrgripar och lånar in en massa verk som normalt dväljs i privat ägo – och så skriver man tavlans namn och datum och annan information intill i myrskrift så att alla måste stångas vid tavlornas högra kant. Vad är vitsen?

“Den döende dandyn” är utställningens självklara centralfigur i sin gröna kostym. Tavlans starka färger tas upp av utställningslokalens väggar, gult, lila, grönt. Det är vackert tänkt och gjort.

Jag fastnade för en skiss till dandyn, där han omges av två män och en pojke och har en solfjäder i handen. På den färdiga tavlan är de sörjande en man, två kvinnor och en flicka och dandyn har en spegel i handen. Vilka överväganden gjorde konstnären mellan de båda bilderna? Spegeln ligger i en monter intill – just den spegeln!

”Den döende dandyn” (1918) Nils Dardel/BUS2013

Dandyn har man ju sett tusen gånger, men ”Transsibiriska järnvägen” var ny för mig. Dardel tog tåget hem tillsammans med fästmön Nita Wallenberg och hennes mamma. Det var en dramatisk resa, som slutade i Petrograd, nuvarande S:t Petersburg, mitt under oktoberrevolutionen.

Man ser kupén men samtidigt tåget utifrån, expressionistiskt så det stänker. Men vad gör männen i vagnen? Är de fångar eller fångvaktare? Det ser löjligt nog ut som om de sitter och blippar med sina mobiltelefoner.

Jag frågar en museianställd, men hon vet inte vad de sysslar med. Spelar kort, föreslår hon.

Utställningen väcker faktatörsten och jag läser om Nils Dardels liv i böckerna som museet förtjänstfullt har lagt fram. Det blev inget bröllop med Nita Wallenberg, framgår det, men han målade av henne många gånger. Hennes pappa var en tyrann, ansåg Dardel, som målade av honom också, i mindre smickrande motiv (han knuffar till exempel en ung man utför ett stup).

Fadern var en tid chef för färjelinjen Trelleborg-Sassnitz. Han kanske inte var tyrann, men någon större hänsyn visade han inte sin dotter, som fick namnen Ebba Maria Saznitza. Fascinerande. Inte undra på att hon ville kalla sig Nita.

Ett lyckat museibesök avslutas med fördel i butiken. Så nu är jag lycklig ägare till ett par sockor i grönt, blått och lila.

– Det ser du väl, att de är inspirerade av ”Den döende dandyn”, sade jag till maken, som såg lite frågande ut.

Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.

Utställningen finns kvar till 14 september i Stockholm. Sedan kommer den att turnera och öppnar på MM
i Malmö under februari.