När den svenska textilindustrins historia ska samlas, vårdas, bevaras och berättas är den geografiska platsen given: Borås. Men då gäller det att utställningarna också lever upp till förväntningarna. Magnus Haglund besökte det nya Textilmuseet i Borås och blev både provocerad och besviken.
Första tanken när jag närmar mig den renoverade fabriksfastigheten intill Viskan, där Textilhögskolan och Textilmuseet i Borås numera huserar, är att den är slående lik Konstfacks motsvarande omvandling av LM Ericssons fabrikskomplex vid Telefonplan i Stockholm. Från en industriell epok, med sina specifika kännetecken och identitetsmarkörer, och vidare in i en ny era präglad av kulturell och politisk rörlighet, nomadism, informationsteknologi och överträdelser mellan uttrycksformerna.
Det finns många liknande hus och byggnader runtom i världen som har gått från att vara fabriker till att bli museer, konsthögskolor och kulturhus. Det är spännande när nya erfarenheter och nya tidskoder lägger sig intill de gamla, och jag är nyfiken på vad flytten av Textilmuseet från de tidigare lokalerna i det före detta bomullsspinneriet vid Druveforsvägen till Konstsilkes gamla byggnad innebär som berättelse och museipolitisk frågeställning (i själva verket rör det sig om en flytt tillbaka, för när Textilmuseet invigdes 1971 skedde det just i Konstsilkes lokaler och först 1992 flyttade man till spinneriet). Vad betyder det faktum att dagens textilmakare och designstudenter nu hamnar i samma hus som museet, ändrar det i någon mening förståelsen av de historiska betingelserna?
Jag tänker på konstmuseet i Manchester, Manchester Art Gallery, som jag besökte förra hösten för att se konceptkonstnären Jeremy Dellers utställning All That Is Solid Melts Into Air. Museet, med sina samlingar av måleri, skulptur, konsthantverk och kläder, har huserat i samma byggnad sedan början av 1800-talet och hör på många sätt ihop med Manchesters industriella historia. Det som Jeremy Deller fångat i sin rika och mångtydiga utställning, med sin titel ”Allt som är fast förflyktigas” hämtad från Kommunistiska manifestet, är just textilindustrins enorma betydelse, både som konkreta arbetsplatser och som metaforer för det kapitalistiska varusamhället. Deller har samlat mängder av föremål från 1800-talet och framåt – affischer, fotografier, teckningar, reglementen för hur arbetarna skall uppföra sig, videosekvenser med Black Sabbath och Happy Mondays och bodybuildern Adrian Street, super 8-filmer från olika semestervistelser – ett material som sammantaget berättar om det som både hållit samman och brutit ned gemenskaperna. Kan Textilmuseet i Borås fånga något liknande? Själva textilindustrins närvaro i staden är fortfarande märkbar, både i form av de imposanta byggnaderna utmed Viskans vatten som Wäfveribolaget, och Algots funktionalistiskt präglade fastighet på Fabriksgatan, men det är också en stad och en region som efter 1970-talets tekokris gått in i en ny tid.
Det nya Boråshuset innehåller inte bara museet och högskolan utan också plattformar för nya entreprenörer och utställningsytor för nya designers. Syftet är att skapa kluster mellan olika kreativa aktörer, en mötesplats mellan det lokala och det internationella, och det hela har fått samlingsnamnet Textile Fashion Center. Det här borde borga för ett riktigt intressant museum, som både kan aktualisera historien och ställa väsentliga frågor till den samtid som tycks mitt uppe i en ny samhällsomvandling. Vad betyder egentligen de lokala och de globala perspektiven för sättet att tillverka kläder? På senare år har vissa av företagen tagit tillbaka delar av produktionen från Asien för att i stället återigen tillverka plagg på plats. Det sker visserligen i liten skala, men det tycks som om textilindustrin har gått hela varvet runt och återigen är tillbaka vid utgångspunkten. Något som i vissa avseenden är jämförbart med det förnyade intresset för Marx och Engels teorier som i hög grad baserades på textilindustrins varuprocesser. Hur mäter man 20 meter linneväv? Vem äger arbetet och vad betyder varorna som blir resultatet?
Men ingenting av detta märker man någonting av i utställningen på Textilmuseet som invigdes i slutet av maj i år. Här är det som om själva historien suddats ut, och all form av platsförankring. Jag blir konfunderad redan vid mötet med den första väggtexten som möter besökaren. ”Tänk dig en värld utan textil. Ok, polisen kanske kunde återgå till rustningar som ersättning för skyddsvästarna i kevlar.” Och så där fortsätter det. ”En härlig blandning av allt.” ”Sedan får vi inte glömma hur viktig textil är i offentlig miljö för ljud, ljus, trivsel och brandsäkerhet.”
”Att bryta mönstret är också ett mönster? Har du förstått mönstret?” Det sistnämnda står i anslutning till en stor snurra med ett hundratal olika mönster, över, under och bredvid varandra, skapade av olika mönstertillverkare. Men det är i det närmaste omöjligt att avgöra vilka som har gjort vad. Det hela blir ett flimmer. Namnen står visserligen skrivna på en liten platta, men att förstå vem som hör ihop med vad är faktiskt väldigt svårt. Här finns däremot en tävling: ”Fint eller fult – smaken är som baken, som man säger. Gör din röst hörd om några utvalda objekt som finns här på museet.” Det är meningen att besökarna skall rösta på olika mönster, fem i topp och fem i botten.
I ett annat rum finns en liknande uppmaning. ”Lekplatsen. Markera det i bilden du tror har någon textil anknytning.” Efter hand blir jag allt mer provocerad. Hur kan man sätta ihop en utställning om en så viktig och avgörande samhällsyttring, som oräkneliga människor har eller har haft nära anknytning till, och rikta sig till besökarna som om de vore barn? Som om de inte vore intresserade av innehållet, av alla de människoöden och komplexa samband som tekniken och den industriella produktionen fört med sig? Man får faktiskt inte reda på någonting. Ingenting om Algots, ingenting om strejkerna på 1970-talet, och absolut ingenting om den tysk-svenske ingenjören och uppsyningsmannen Sonntag som tillsammans med Algot Johansson var först med att införa löpande bandet i Sverige 1932 och sedan blev en framträdande nazist, en historia som Bertil Goldberg 1976 skrev en känd proggsång om tillsammans med sin grupp Nynningen, ”Säg Algots det räcker”.
I ett av rummen kan man se mönster av Sven Fristedt, Viola Gråsten och 10-gruppen. Vackra, intagande och lekfulla. Men något sammanhang uppstår inte, ingen politisk eller estetisk kontext som gör att man förstår vad det är man ser. De är bara föremål, tomma tecken. Från det större rummet intill hör man ljudet av ett antal flytvästar som snurrar i en cirkel ovanför ett stort traktordäck.
Men alla maskiner då, som man kunde se på det ”förra” textilmuseet och som var så fascinerande att titta på och läsa om, som Jacquardvävstolen som blev så avgörande för textilindustrins utbredning i Markbygden och i Borås, men också var något av en prototyp för datamaskinen genom sin användning av hålkortsteknik? Jo, de står där i ett större rum med glasfönster framför. Men på den låsta dörren hänger också en lapp: ”Har du sett vilka grymma maskiner vi samlar på! Där inne blir det också utställning. Nästa vår!”
Text: Magnus Haglund
MH är kulturskribent och författare. Han undervisar på HDK i Göteborg och driver det konceptuella popprojektet The Marble Fauns tillsammans med Isak Eldh.
Fotot: Textilmuseet, Borås
