I utställningscentret WeeGee, ett före detta tryckeri, finns fem museer: Esbo moderna konstmuseum EMMA, Esbo stadsmuseum, Helinä Rautavaaras museum, Finlands leksaksmuseum och Finlands urmuseum. WeeGee ligger i Hagalund i Esbo strax utanför Helsingfors. Agneta Sommansson har varit där.
Jag har tid … Det var sensommarhelg i Helsingfors. Egentligen hade jag rest dit för att se utställningen om Tove Jansson på Ateneum men köerna var oändliga. Det var utställningens sista helg. Och det var något med tiden – jag ville inte stå i kö. Vad förlorade jag på att inte köa och vad vann jag i stället? Om det ska jag berätta nu.
Jag tog buss till Tapiola och på den korta promenaden från busshållplatsen till utställningscentret WeeGee fick jag känna soldoftande barr i den lilla talldungen. Det var inte tiden som stod stilla, det var luften som med hela universums solstrålar totalt omslöt mig.
Men tiden mötte mig när dörren till WeeGee med konsthallen Emma, ett urmuseum och ett leksaksmuseum slogs upp. Där sprang fem flickor i finklänningar, huvudpersonen i vit spetsklänning. Jag vet att hon var huvudpersonen, att det var hennes åttaårsdag och att hon firade den på utställningscentret med sina fyra kompisar. Hennes tid var åtta år! Och deras firande var en lek med tid.
Jag mötte dem i olika tider under de timmar jag var på WeeGee. Mitt mål var William Kentridge och hans utställning The refusal of time & other faces. Den tog min tid och gav mig tid. Vackert berörande och sorgset krävande. En rörelse i tidens historia och en berättelse fylld av erfarenhet och kunskap om historia, om våld, om kamp. Och återigen kom frågan: varför lär vi oss aldrig? Jag tänkte på Södertälje och kommunens ständiga strid för att ge människor möjlighet till ett anständigt liv och jag tänkte på valdebatten om skolan – den som så sällan ser barnen. Alla de barn som ger all sin tid till att vara där!
Men flickorna då? Jo, de svischade in i Kentridge-projektionen just som raden av afrikanska kvinnor, män och barn marscherade fram i animationen längs väggarna i rummet. Flickorna blev ett med projektionens bilder och för dem spelade avståndet i tiden och verkligheten ingen roll, de marscherade och dansade med medan vi, några vuxna, satt tysta på våra stolar.
Foto: Finlands urmuseum
Jag mötte flickorna igen när jag kom till det lilla urmuseet. Där hade tiden stannat både på klockorna och i utställningsspråket, men flickorna fnittrade, tittade och pekade. Deras tid stod inte stilla. De skulle vidare till nästa, till fika i kaféet, till shoppen med vackra saker och så till en liten utställning av konstnären Alexander Reichstein. Utställningen heter Tolv månader. En interaktiv utställning om månaderna. Den innehåller konstverkstäder för barn och vuxna och pågår fram till årsskiftet. I utställningsrummet möts man av fyra uppdukade bord med papper, pennor, färger, saxar, klister och pärlor. De fyra borden var i olika färger, ett bord för varje årstid, och uppmaningen var att sätta sig och arbeta fram sitt stjärntecken, sin dag, sin årstid. Mitt i rummet står ett träd med tolv grenar, en för varje månad, och trädet rör sig sakta för att visa varje årstid. I trädet hänger barnens svar på uppmaningen att göra, att vara interaktiv i verkligheten och så växer och ändras utställningen i takt med att barnen hänger sina tecken i trädet. Födelsedagsflickorna slog sig ner vid sommarbordet och dagen till ära blev deras tecken en prinsesskrona som de hängde upp på födelsedagsbarnets månadsgren – september!
I rummet presenterades kalendrar från olika tidsåldrar och kulturer. Tid mäts överallt men olika, tid finns överallt men betyder olika. I kalendrarna på väggen skulle man leta upp sin födelsedag och skriva sitt namn. Födelsedagsflickorna gjorde det med vackra färger och med ett konstaterande att trots att de var åtta år alla fem och hade åtta olika födelsedagar så var de lika gamla, fast ändå inte riktigt … Till utställningen hör en katalog i form av en kalender och säkert är tanken att lärare eller föräldrar ska köpa den för att fortsätta samtalet. Det är lovvärt men mer lovvärt tycker jag att det är att födelsedagskalaset hade sin egen tid där i utställningscentret.
Foto: Ari Karttunen/EMMA – Esbo moderna museet
På utställningscentrets bakgård står Futuro, som är ett runt, prefabricerat typhus i glasfiber, designat av den finländske arkitekten Matti Suuronen. Formen påminner om ett flygande tefat och lockar besökaren att resa ut i rymden, in i en annan tid. Huset var tänkt att fungera som fritidshus men för fem flickor i finklänningar blev det en perfekt avslutning på kalaset och några timmar i verklig och gestaltad tid!
Text: Agneta Sommansson
AS är frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.
Foto (där ej annat anges): Alexander Reichstein
Läs mer om aktuella utställningar på konstmuseet EMMA
