Det låter ju inte så himla romantiskt med älghudskyller. Men Cecilia Jacobssons senaste besök på Livrustkammaren fick henne att tänka på Gustav II Adolf – och på romantik.
Det glittrar heter den aktuella utställningen av kungliga smycken på Livrustkammaren. Det är inte de Leuchtenbergska safirerna vi talar om nu, och inte de praktfulla gamla kronorna. Här handlar det om mindre smycken; mindre till omfånget men inte nödvändigtvis mindre intressanta.
De smycken som inte redan tillhör Livrustkammaren har lånats in från Skokloster, Hallwylska palatset och privata smyckeskrin. Utställningen pågår ända till den 16 augusti 2015, men jag är naturligtvis där redan en av de första dagarna.
En liten hjärtformad ring med rubiner och diamanter fångar genast mitt intresse. Det står att en svensk hovdam fick den under tsar Nikolaj II:s statsbesök 1909.
Frågan som omedelbart infinner sig är: Hur kommer det sig? Han hade ju familjen med sig, Alexandra och alla flickorna och den lille blödarsjuke Alexej. Fanns det utrymme för amorösa äventyr? Hade den fulingen i så fall med sig ett antal hjärtformade ringar – utifall att? Eller var det någon i hans följe som delade ut ringar?
Ringen är hur som helst väldigt söt. Det kan man inte säga om drottning Sofias garnityr av guld och hår. Jag har i mina gömmor en ärvd silverring med en liten fläta av hår som det står ”Minne” på. I hemlighet har jag alltid tyckt att den är lite motbjudande. Vad ska man då säga om Sofias garnityr, som det måste ha gått åt en hel skalp för att göra? Imponerande hantverk, men särskilt aptitligt är det inte med allt detta mörkbruna hår.
Här finns gott om smycken att häpna över, beundra och åtrå. Ebba Brahes underbara pärlor, till exempel. Jag förlorar mig i fantasier om henne och Gustav II Adolf. Och hans elaka mamma, som snabbt förstod att Ebba ville gifta sig med kungen. Det tänkte hon göra allt för att förhindra. Det är det som det bekanta citatet handlar om: ”Det ena du vill, det andra du skall, så plägar det gå i dylika fall …”.
Exit Ebba Brahe. Hon hade ju i alla fall pärlorna. Gustav Adolf gifte sig med Maria Eleonora av Brandenburg, med vilken han hade dottern Kristina. Sedan ägnade han sig åt det 30-åriga kriget. Vilket leder oss vidare till Livrustkammarens i alla bemärkelser stora dragplåster, hästen Streiff. Han är en gammal bekant, inte bara för mig utan för åtskilliga generationer. Jag mötte honom för första gången på 1960-talet, när Livrustkammaren inrymdes i bottenplanet på Nordiska museet. Men då hade han redan ställts ut och visats upp i 300 år.
Nu lär jag mig nya saker om honom. Han är en så kallad Oldenburgare, ursprungligen ännu större än i uppstoppat skick – det vet man eftersom skinnet ligger lite omlott här och var. Han dog inte under slaget vid Lützen utan överlevde kungen med ett halvår. När han dog togs skinnet till vara och skickades hem med kungens sorgeprocession som inte hade hunnit längre än till Östersjökusten.
Streiff fick nosen och öronen svedda under den stora branden i slottet Tre Kronor 1648. Att han nu står i sin monter i Livrustkammaren i det ”nya” slottet som snart ska målas varmrosa känns värdigt och bra. Där ska det väl inte kunna börja brinna. Annat än i människors hjärtan, förstås.
Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
Foto (där ej annat anges): Erik Lernestål, Livrustkammaren
