Bild (delvis beskuren): Svenolov Ehrén
Kulturdepartementet meddelade i januari 2015 att den pågående museiutredningen även skulle se över hur de centrala museerna skulle kunna visa mer av sina utställningar ute i landet. För många kändes frågan igen. Knappt har dammet lagt sig efter Riksutställningars omstrukturering förrän tanken att föra ut de centrala museernas utställningar kom upp igen. Olov Näsman som doktorerat på statlig museipolitik ger en bakgrund till uppdraget och ser paralleller till MUS 65, i en helt annan tid.
Alliansregeringen beslöt i januari 2014 att utreda den statliga museipolitiken. Direktiv gavs till ensamutredaren Clas-Uno Frykholm att göra en översyn av de statliga museernas uppdrag, myndighets- och institutionsstruktur samt regeringens styrning av dem, med redovisning senast i oktober 2015.
Så sent som januari 2015 gav den nya rödgröna regeringen utredaren tilläggsuppdraget att även analysera och föreslå hur verksamhet och samlingar vid de centrala museerna i högre utsträckning kan göras tillgängliga för människor i hela landet.
Museifältet torde vara det kulturområde som under de senaste 50 åren mest frekvent utsatts för statens intresse genom återkommande utredningar. Museiutredningar har avlöst varandra i en återkommande strid ström. Resultat av detta i form av förändringar i museernas verksamhet är sällsynta, trots att många ambitiösa och välvilliga förslag har presenterats. Dock finns exempel på statliga initiativ som gett avsedda resultat.
I min avhandling från september 2014, Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965-1990, har jag analyserat de viktigaste av denna flora av statliga museiutredningar. En av dessa – MUS 65, 1965 års musei- och utställningssakkunniga – orsakade under ett decennium en mycket dramatisk och hetsig debatt i det svenska museifältet och resulterade bl a i att länsstyrelserna gavs ett ökat ansvar för den regionala kulturminnesvården.
I direktiven för MUS 65 lyftes fram behovet av aktiva insatser så att flera professionella konstnärer skulle ges förbättrade möjligheter till att avsätta sina verk. Där omtalades ofta utställningen som den del av museets verksamhet som var mest eftersatt. Utställningen som medium för kommunikation med medborgarna skulle ges förbättrade förutsättningar. Behovet av en institution för spridning av konst hade förespråkats i två riksdagsmotioner 1964. Genom MUS 65 togs steget fullt ut med målsättningen att väcka en ny publiks intresse för museets möjligheter.
En ”Försöksverksamhet med riksutställningar” startades med MUS 65:s arbetsutskott som styrelse. Huvuddelen av det nya Riksutställningars resurser skulle användas för produktion av utställningar i egen regi. Karaktären av försöksverksamhet med stor självständighet underströks. Samtidigt skulle en annan försöksverksamhet bedrivas med distribution av utställningar producerade av andra, främst museerna.
I min studie har jag visat att insatserna med MUS 65 och Riksutställningar medverkade till att förändra de svenska kulturhistoriska museerna mot vad jag definierar som Samhällsmuseer – dvs. museer som i jämförelse med de dittillsvarande Kulturarvsmuseerna har som målsättning att vara en aktiv kraft i samhällsdebatten.
En förändring av museerna till Samhällsmuseer var en del av tidsandan under främst 1960- och 1970-talen där flera aktörer förväntades ingå i en aktiv samhällsplanering. Med den nya kulturpolitiken som sjösattes under 1970-talet skapades rejäla resursförstärkningar för främst länsmuseerna. Motsvarande satsning gjordes däremot inte för de statliga museerna. Detta bidrog till att statens intresse under 1980-talet försköts från regionerna till centrum, dvs de statliga museerna.
Vid Svenska museiföreningens årsmöte 1984 uppmärksammade kulturminister Bengt Göransson den spänning som fanns mellan länsmuseerna, vars verksamhet präglades av integration, och de statliga museerna, vilkas kännetecken var specialisering: ”Styrkan hos det svenska museet är just integrationen på orten, i länet. Och när det gäller framtiden, kommer vi att se det som mest angeläget att få ett starkt museum i varje län. [—]. Länsmuseet behöver hjälp och ledning av de museer som fungerar som central. Och dessutom inspiration”.
Detta blev inledningen till flera statliga utredningar med förslag på att effektivisera centralmuseerna. En uttalad ambition var att stärka centralmuseernas roll. De skulle spela rollen av ”kraftcentraler för hela landet som mötesplatser för kollegialt utbyte och yrkesmässig förkovran och som nationella folkbildningscentraler med ambitionen att via många kanaler nå en mycket stor del av befolkningen” (Statssekreterare Gunnar Svensson vid 1985 års museivecka). Denna kulturpolitiska markering gjordes samtidigt som regeringen gav Statens kulturråd uppdraget att belysa museernas situation. Detta resulterade i de tre utredningsrapporterna Museisverige (1984), Museiperspektiv (1985) och Museiförslag (1986).
I slutet av 1980-talet lanserade en statlig utredning behovet av en organisatorisk effektivisering av centralmuseerna. De mesta av dessa idéer rann snabbt ut i sanden under den samhällsekonomiska krisen i början av 1990-talet. Nya försök gjordes med utredningen Minne och bildning 1994. För centralmuseerna utgjorde Minne och bildning upptakten till fortsatta besparingar och kostnadseffektiviseringar. Detta påskyndade ytterligare den försvagning av centralmuseernas position i förhållande till de regionala museerna som pågått sedan 1960-talet. När det gäller övrig påverkan från Minne och bildning tycktes konsekvenserna för museernas verksamhet ha uteblivit.
Med direktiven i 1997 års kulturproposition om intensifierade resultat- och uppföljning av mål, ökade trycket på museerna och de tvingades alltmer att tänka utifrån en terminologi – och med ett arbetssätt som hämtats från företagsvärlden.
Därmed kan konstateras att en förändring av tankestilar för museerna och museipolitiken ägde rum under 1990-talet.
Kontrasten mellan 1960- och 1990-talen var uppenbar och kan sammanfattas på följande sätt: 1960-talet präglades av en växande samhällsekonomi och tilltro till det starka samhället och politikens möjligheter. En ny kulturpolitik formulerades och började implementeras. De satsningar som genomfördes innebar för museifältet att de övervägande resurserna hamnade ute i landet hos länsmuseerna. I motsvarande grad försvagades centralmuseerna.
I slutet av 1980-talet hade tilltron till kulturpolitikens utvecklingsroll klingat av i takt med att en marknadsliberalisering av samhället ägde rum. Kring 1990 hade 1960-talets utvecklingsoptimism förbytts i ett ekonomiskt nedskärnings- och besparingstänkande. Krisen avspeglades tidigast och tydligast hos centralmuseerna.
Mot bakgrund av den här beskrivna historiken är det inte svårt att inse att många av de uppgifter för museipolitiken som framskymtar i de nu aktuella direktiven för museiutredningen känns igen. Det ligger nära till hands att hävda statens återkommande tro på att det är möjligt att uppfinna hjulet ännu en gång. Frågan är om det blir ett bättre hjul denna gång?
Text: Olle Näsman
ON är fil.dr i museologi, tidigare lärare och kulturchef.
