Hur visar man det värsta som kan hända, och hur går man vidare, frågar sig Stefan Bohman som besökt Atombombsmuseet i Hiroshima. Med fast hand och en orädd ambition att skildra och beskriva för eftervärlden, blir svaret. Varning för starka skildringar av det som aldrig får hända igen.
Hur ställer man ut en mänsklighetens mardröm? Hur berätta om det som aldrig kan förstås av berättelser? Hur göra en nationell historieskrivning? Hur gå vidare idag? Dessa frågor är ett försök att strukturera tankarna efter ett besök på Atombombsmuseet i Hiroshima. Museibyggnaden är placerad ungefär där epicentrum för bomben var den 6 augusti 1945. Bakom museet ligger sedan en minnespark med olika monument. I kanten av parken ligger den berömda husruinen Domen, numera ett världskulturarv.
Hur ställa ut en mänsklighetens mardröm?
Det första man som besökare möter i museets utställningsdel är stora fotografier av själva bombmolnet. Fotografierna är tagna från flera platser runt Hiroshima och visar bombens enorma och skrämmande omfattning. Det är symptomatiskt att utställningen börjar med själva atombombsexplositionen, vilket jag återkommer till.
Nästa rum domineras av två installationer av en art som tar andan ur en. Den första är en hel vägg där människor i naturlig storlek vandrar bland ruinerna av de helt nyligen förstörda husen. Ljuset är dovt rött på grund av bränderna runt dem. Männen, kvinnorna och barnen i installationen verkar vid besökarens första anblick ha sina kläder hängande som stora trasor runt sina armar och kroppar. Men vid nästa blick ser man att det inte är så. Det är hud som smälts och skalats av deras kroppar och hänger som stora sjok omkring dem. En fullständigt vidrig effekt av bomben, som jag faktiskt undvek att se på för länge. Museet spelar på besökarnas känslor.
Installationen bredvid är en flera meter stor modell av staden precis efter explotionen. På ett mycket illustrativt sett ser man hur i stort sett bara sten och grus återstod av en stor och livfull stad. På ca 12 kvadratkilometer fanns bara några få husruiner kvar, däribland den omtalade Domen. En äldre guide stod vid modellen och berättade livfullt för en stor mängd skolbarn i uniform, och pekade på den röda bollen upphängd ovanför modellen. Bollen markerar bombens epicentrum, nära den plats museibesökarna fanns på.
Runt dessa installationer skildras i montrar olika levnadsöden i anslutning till bomben, ibland med mycket skrämmande bilder. Nästa rum handlade om effekterna av den enorma värmestrålningen, men ett ofta visat foto av en kvinna som har mönstret av sin kimono inbränt i ryggen. Där finns också den berömda stentrappan bevarad, med skuggan av den person som satt på den, det enda som fanns kvar av personen.
Rummet därefter handlar om den enorma tryckvåg bomben åstadkom. Stora järnkonstruktioner vilka förvridits som av en jättelik hand. Glasbitar som tryckts långt in i betongväggar. Ett rum visar också effekterna av radiumstrålningen. Människor som efter relativt kort tid förstördes av inre blödningar och vidriga utslag. Men också de som blev sjuka kanske tio år och senare efter bomben. Slutet av utställningen handlar om kampen mot atombomber i världen, i vilken museet vill vara en ledande kraft.
Hur berätta om det som aldrig kan förstås av berättelser?
Lidande går inte att helt beskriva med ord och bild. Ändå måste man försöka förmedla detta lidande, både av respekt för de som dött och plågats, liksom som en påminnelse inför framtiden. Gör inte om detta! Hur ska ett museum kunna beskriva det?
På Atombombsmuseet har man i hög grad valt att skapa en lidandets identifikation genom att berätta om enskilda personers öden. Man har i många fall valt att presentera barns och ungdomars öden. Naglar och skinnbitar från en skolelev. Den 13-åriga Miyokos bevarade trätoffel, det enda hennes mor kunde identifiera henne utifrån. Sönderslitna skoluniformer.
Andra av dessa historier har nästan blivit mytifierade och återkommer i flera sammanhang. Som den om 13-åriga Shigeru som endast kunde identifieras genom sin bevarade lunchlåda, vilken ställs ut på museet. Maten fanns kvar att se, men i den förkolnade form den fått genom bombexplositionen. I museishopen kunde man köpa en serietidning som berättade om hans öde.
I en annan monter stod en mycket rostig liten trehjuling. Den fyra år gamla Shinichi hade älskat den och var ute och cyklade när bomben föll. Hans far som vid tiden för atombombsexplotionen befann sig i källaren klarade sig och ville begrava sitt älskade barn nära sig, i husets trädgård. Och han grävde ned den älskade cykeln bredvid sin son. Fyrtio år senare begravdes sonen på nytt på en kyrkogård. Då skänkte fadern den uppgrävda cykeln till museet. En uppenbarligen ofta berättad historia. Det är också ur ett museologiskt perspektiv intressant hur cykeln skiftat symbolvärde – från funktionell leksak till privat sorgeobjekt för att sluta (?) som ett allmänt kulturarv.
Det kanske mest kända och berättade barnaödet är dock Sadako. Hon var två år när bomben föll, men klarade sig. Efter flera år blev hon sjuk i leukemi, en följd av den radioaktiva strålningen. Enligt historien menade hon att om hon kunde vika tusen papperstranor (origami) skulle hennes högsta önskan gå in. Med alla papper hon kom åt på sjukhuset, gamla recept och liknande, vek hon närmare 1.300 tranor. Dock förgäves, hon avled 12 år gammal. Det har skrivits ett flertal böcker om Sadako. Hon står på ett stort monument i atombomsparken. Runt monumentet finns ett flertal montrar där skolbarn från Japan, liksom från andra länder, kontinuerligt vikt och skickat papperstranor som en hyllning till Sadako. Papperstranan har genom Sadako blivit en symbol för det lidande atombomben skapat, och som vi ska se, motståndet mot atombomber idag.
Museet har valt att grunda förståelsen för verkningarna av atombomben på personifierade öden, inte minst barn och ungdomar. I bokshopen kan man köpa boken ”Children of the Atomic bomb – Testament of Boys and Girls of Hiroshima”. Barnen får stå som oantastliga symboler för Hiroshimas öde. Lidande barn får minnet av bomben att beröra besökarna mer än annat. Och jag kan som besökare hålla med. Personödena gör lidandet mer påtagligt än aldrig så många sifferrader, hur skrämmande de än är. Jämför med Anne Frank som i hög grad gjort verkningarna av förintelsen begriplig för många, med kanske världens mest besökta personmuseum.
Hur göra en nationell historieskrivning?
Så här sjuttio år efter krigsslutet kan vi konstatera hur olika berättelserna är om ländernas egna insatser i kriget. Sovjets 70-årsfirande är så präglat av den nationella tolkningen av kriget att firandet där bojkottas av en stor del av Europas och Amerikas toppolitiker. På samma sätt värnar USA, Frankrike och England om sina egna nationella historieskrivningar. På Atombombsmuseet märks tydligt detta nationella val av vilken historia som ska berättas.
Det världskrig som föregick atombomben finns knappast med i utställningen. Det innebär i sin tur att Japans roll i kriget behandlas mycket litet. Än mindre den militärdiktatur, den erövringspolitik och de vidriga fångläger Japan representerade. Det är därför symptomatiskt att utställningen inleds med foton av själva bombkrevaden. Där vill museet starta sin historieskrivning.
Men även skälen till varför USA faktiskt fällde bomben skiljer sig från den historieskrivning jag fått lära mig i Sverige. En huvudsaklig förklaring i museet är att Manhattanprojektet (utvecklandet av atombomben) hade krävt så stora resurser att man ville pröva bomben på ett verkligt mål. Hiroshima valdes då eftersom det var en platt stad omgiven av berg, vilket skulle innebära en total förstörelse. Som förevändning pekade USA på att Japan vägrat kapitulera några dagar tidigare, en kapitulation som japaner idag menar säkert skulle komma i alla fall. I museets utställningskatalog skriver man också att USA ville fälla bomben snabbt för att minska Sovjets inflytande i regionen. Denna historieskrivning var också den vi fick av den engelsktalande guiden.
Det jag fick lära mig i skola och på universitet var främst att Japan tänkte kämpa till sista man och att USA med bomben ville förkorta kriget och därmed spara långt fler männsikoliv, både japanska och amerikanska, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki. En historieskrivning förmodligen lika nationellt färgad som den japanska. Det finns dock amerikanska historiker som håller med om i alla fall delar av den historia som berättas på Atombombsmuseet.
Jag kan definitivt inte ta ställning till dessa tolkningar. Jag vill bara konstatera hur olika historieskrivningarna kan vara, att de förmodligen är djupt förankrade i en nationell kontext och viktiga för den nationella självkänslan att bevara och förmedla. Historia kan i högsta grad vara något relativt, och museer är ofta trumpeter för den nationellt färgade historieskrivningen, mer eller mindre medvetet. Atombombsmuseet i Hiroshima är ett tydligt exempel på det.
Hur gå vidare idag?
Med tanke på att museets historieskrivning i stort sett börjar med själva atombomben är det symptomatiskt att det uttalade syftet med museet, vid sidan av beskrivningen av Hiroshimas lidande, är att kämpa för atomvapnens utrotande från världen. Förtryck, diktaturer, militant nationalism osv som ligger bakom militarism och atombomber har mycken liten plats på museet. Koncentrationen ligger i både utställning och kataloger på själva verkan av atombomber. Man har i utställningen ett flertal bilder på världens ledare som besöker museet och anammar fredsbudskapet. Likaså hur Hiroshimas borgmästare talar om fred vid Internationella domstolen i Haag.
Man gör ett tydligt val av vad som ska vara den politiska betydelsen av de erfarenheter museet förmedlar. Utan att egentligen beröra den bakomliggande historien koncentrerar man sig på de rent konkreta effekterna av bomben. Och följande programmatiska uttalande i en av museikatalogerna är det ju inte svårt att hålla med om:
Memories of August 6 and the days of suffering that followed are extremely painful for the survivors, but many regulary overcome their heart-rending grief to tell others of their A-bomb experience because they want to convey to the world their conviction that nuclear weapons must never, under any circumstances, be used again.
It is the mission of the A-bombed city to spread the “spirit of Hiroshima” throughout the world, arousing international public opinion and doing everything in its power to bring into being a world that is truly at peace.”
Text: Stefan Bohman
SB är docent i museologi, innehar forskningstjänst vid Statens musikverk
samt är ordförande i Svenska ICOM
